Ett konserternas år.

För mig är det här ett konserternas år. Det började med The Weeknd i februari, tätt följt av Drake i mars och på tur efter honom stod Stormzy. Jag invigde sommaren med Håkan Hellström på Stadion och här senast var jag och såg Coldplay på Ullevi. Kvar att se innan årets slut är J. Cole och Future. Vet att andra sidan vattnet från Slussen sett brukar gästas av diverse artister under sommarhalvåret och dit rör jag mig gärna en ljummen kväll för sång och sockervadd, men ska jag vara ärlig har inget namn på listan över de som ska uppträda i år intresserat mig så värst. Jo, Maggio, men då hon var där hade inte jag möjligheten att vara så, så det gick ju i stöpet.
 
Bara dagar in på 2017 skrev jag upp vad jag önskade ha för mål för detsamma. Tror att jag kom upp i en 10/12 stycken allt som allt. Det var någon punkt som handlade om att lägga framtidspusslet för Anorlexia, något jag vill att ni tillåter mig att återkomma till vid ett senare tillfälle. En annan har ni redan läst om, nämligen marklyftet. Anledningen till att jag skriver om de anteckningar jag gjorde för snart nio månader sedan är för att offentliga musikframföranden fanns däribland.
 
När det kommer till pengar har jag alltid varit ekonomisk. Jag har aldrig haft några problem med att bjuda mina vänner på saker och ting, varit noga med att spara undan åt mig själv och aldrig nallat från några av mina konton. Däremot kan det ha hänt, fler än en gång faktiskt, att jag agerat dumsnål. I tankarna har jag banat iväg så långt att jag inte har råd att bo hemifrån när jag är 40 för att jag köpt ett paket tuggummi till när jag vet att det ligger ett i min andra väska. Inte ens att jag ätit vitlök känns då som en legitim anledning för utgiften. Därför, för att lätta lite på det och samtidigt få känna att det verkligen är värt det, bestämde jag mig för att jag det här året skulle få lägga precis hur mycket pengar som helst på sådant som jag knappt kan gå en dag utan: musik.
 
Hittills har jag ångrat varken en krona eller minut. Förutom det att jag haft några av mitt livs kvällar på de här konserterna har jag insett vikten av att unna sig saker ibland och egentligen var det ju det som var mitt mål, jag bara maskerade det. Så tack, alla artister, för att ni hjälpt mig att förvalta mina pengar! Upplevelser är ju bra mycket roligare att investera i än aktier.
 
För skojs skull tänkte gå igenom var spelning för sig, bara lite snabbt. (Edit: det blev inte "bara lite snabbt", så är ni inte intresserade av mina små recensioner kan ni sluta läsa nu.)
 
THE WEEKND var som sagt först ut, så här kommer några väl valda om honom och det han gjorde i Globen. Han var precis så bra som jag hade förberett mig på. Han bjöd inte på någonting extraordinärt, men kan man sjunga så som han kan behövs inte det heller. 
Plus: Att det, trots att där var mycket folk, fanns gott om plats. Dansade mig igenom större delar av alla nummer och jag älskar att dansa!
Minus: Jag måste säga att det inte var någon direkt feststämning innan dess att Abel klev upp på scenen...
 
DRAKE. Jaha. Var i HELSKOTTA ska jag börja? Skulle vilja ge ett helt inlägg åt det här datumet, men det har jag redan gjort fast innan det ägde rum, så det känns lite too much. (Att jag fick in en referens till NTWS-albumet från 2013...) Jag vet att jag var rädd för att bli besviken, då jag hade orimligt höga förväntningar, men det blev jag alltså inte. Långt därifrån. Kan fortfarande inte förstå att jag stått så nära honom att han kunde se spetsen på min body och känna Hennessyn i min andedräkt.
Plus: Att han rev av så många av sina gamla låtar. För en som lyssnat igenom alla hans album gång efter annan kändes det bra att få höra mer än det som radion, och 17-åringarna, spelar.
Extra-plus: Göteborgaren som erbjöd mig att få STÅ PÅ hans fötter för att ge så många som möjligt plats på den trånga yta vi hade att göra med.
Minus: Väntan. Inte i den bemärkelsen att jag var otålig, även om jag var det också. Han var nästan två timmar sen. Då pratar vi inte från tiden som stod på biljetten, utan från det att förbandet klivit av för att ge plats åt honom. (Förbandet var för övrigt DVSN, som jag hade kunna tänka mig att se en egen konsert med, så det var ju inte helt dumt.)
 
STROMZY var galet på alla sätt och vis. Galet bra, galet varmt, galet. Jag och mitt sällskap blev insläppta först av alla och fick således platser framme vid staketet. Där stod vi från början till slut, vilket resulterade i att kläderna vi hade på oss gick att krama ur på svett efteråt. Stormzys också. Killen gav allt. Av hans kroppsspråk att döma älskade han publiken lika mycket som publiken älskade honom. Han kändes på riktigt.
Plus: Säkerhetsvakten som stod en armlängd från mig och som jag blev bundis med. Tyckte om honom tidigt eftersom han erbjöd sig att ha hand om mina värdesaker, men ännu mer när det kom fram att han också höll på Färjestad. Världen är allt bra liten.
Minus: Att killar och tjejer på den här typen av tillställningar blir till djur. Det är som om respekten för andra människor går ur dem när alkoholen (och Gud vet vad!) går i dem. 
 
HÅKAN HELLSTRÖM är ingen jag har jättestarka associationer till. Min syster däremot, hon älskar honom. Det här var min julklapp till henne. Ja, till mig själv också, eftersom det enda jag önskar mig är att få se henne le, vilket hon gjorde hela den här kvällen. Jag hade köpt sittplatsbiljetter åt oss båda, men då det bara krävdes precis den smidighet vi besitter för att lyckas ta sig över staketet till ståplats och stämning gjorde vi just det. Väl där snurrade vi runt med vidöppna famnar. Vi skreksjöng, kramades och höll i hand. (Förresten! Apropå Håkan och min syster: här är ett inlägg jag skrev för något år sedan.)
Plus:  Att se kärlekspar hångla upp varandra i Stockholmsnatten till tonerna av musik och under fyrverkerier.
Minus: Jag ansåg inte att det var något vidare drag. Konserten kändes inte så Håkan Hellström:ig. Kanske skulle man ha varit live för flera år sedan? Eller valt spelningen i Göteborg, för ska jag vara ärlig var jag nog mer besviken på publiken än på Håkan. 
 
COLDPLAY. Minns att jag sken upp som en sol när Karro frågade om jag hade lust att följa med henne till Göteborg för det här. Någon sol i Göteborg såg vi dock inte skymten av. Ingenstans kan det regna som där. Ni skulle bara veta hur nära jag var på att ge upp, vända på klacken och gå hem när jag stod på "fel sida" Ullevi (vad är "rätt sida" på en utomhusarena när det hällregnar?) i byxor så blöta att de satt åt på benen som om någon dragit med limstift längs insidan. Vilken TUR att jag inte gick, för vilken kväll! 
Plus: Att vi i publiken blev inbjudna till att verkligen vara en del av showen. Konfettin som sprutades ut och singlade ned var inte rektangulära bitar färgpapper, utan hade former av bland annat fåglar ("Birds") och stjärnor ("A sky full of stars"). Det var som en spellista i luften, för fångade man en sådan kunde man genast lista ut vilken låt som skulle spelas härnäst. Dessutom spreds det enorma ballonger att kasta omkring sig på alla läktare, vilket tillförde en extra dimension. Sedan så måste jag också få applådera Chris Martin, som inte bara förmedlade någonting i vad han sjöng, utan även i allt han sa.
Minus: Vädret. Hur svenskt det än är att prata om det, så måste jag svara det. Har man lagt ned tid i badrummet vill man inte att den ska vara förjäves och har man köpt nya kläder för ändamålet vill man inte att en regnponcho i plast för 70 spänn ska täcka den. Men, men. What to do? ¯\_(ツ)_/¯
 
J. COLE. "Om J. Cole kommer till Sverige måste vi gå och se honom tillsammans." sa jag och Elvira till varandra när han släppte ett nytt album sent 2016. Kort därefter stod det klart att det albumet, och fler därtill, skulle spelas i huvudstaden här kommande höst. Fick tag i en förköpskod och den första oktober är det dags! Plus och minus här då? Det får vi se. Ett minus jag kan komma att tänka på redan nu är flytten av konserten. Jag hade sett fram emot en mer exklusiv och intim spelning på Annexet, i stället blir det Hovet. Kul för Colen, gissar jag, men som sagt: jag hade gillat det lilla bättre.
 
FUTURE. "Det är för bra för att vara sant!" tänkte jag när jag såg att någon på Twitter skrivit om Future i Sverige. När jag blivit varse att saken stämde skyndade jag mig in för att säkra min biljett och har sedan dess haft nedräkning i min telefon. Eftersom detta ännu ligger framför mig har jag inget plus eller minus att komma med, men hon jag ska gå med hoppas innerligt på ett gästuppträdande av The Weeknd. Han finns nämligen med på albumet HNDRXX och det är vad den här touren går under för namn. Att få se honom live igen vore ju ett plus - minst sagt!
0 kommentarer

Lista.

Jag gör:
Kollar på klipp från The CrossFit Games.

Jag ska:
Snart åka och få ordning på mina naglar. "Ska de bli fina inför skolstarten?" undrar ni. Nej, men boxningsuppehållet upphör nästa vecka, så jag behöver korta ned dem. 

Jag kan:
Inte stå till när jag borstar tänderna. Jag går alltid mellan två rum, hoppar upp och sätter mig på skänken bredvid handfatet och dinglar med fötterna, balanserar på ett ben eller hittar på något annat fuffens. 

Jag köper:
Två NOCCO om det finns ett erbjudande som säger att det antalet kostar mindre pengar JUST NU.

Jag borde:
Köpa en ny dator och det med detsamma. Frågan är bara vilken jag ska ha? Här senast hann jag äta upp min frukost innan dess att internet-fönstret som jag hade tänkt skulle ge mig sällskap under måltiden ens visades på skärmen, så en ny vet jag i alla fall att jag ska ha. Synd bara att teknikvärlden i dag är en djungel och jag inte är någon vidare upptäcktsresande.

Jag måste:
Ringa Tele2. Har dragit mig för att göra det så länge nu att jag knappt kommer ihåg ärendet. 

Jag vet:
Att man inte ska pilla på nagelbanden, men... 

Jag tycker:
Att pirret inför en stundande hockeysäsong var mer påtagligt förr. Har ju förstås koll på allt, truppen och resultaten och så, men det känns liksom inte likadant.

Jag tänker:
Att det är OMÖJLIGT att herrarna i The CrossFit Games cyklade 40 kalorier assault air bike på under en minut. HUR?

Jag förbrukar:
Hushållspapper till förbannelse. Vägrar att ta i någon soggig disktrasa. Min största utgift i vuxen ålder kommer förmodligen att vara det. Det och "jag köper väl med mig en kaffe då"-kaffe.

Jag lyssnar:
Mycket på Frank Ocean för tillfället. "Pilot Jones" är min favoritlåt!

Jag drömmer:
Om att jag ska komma för sent till uppropet (eller vad man nu kallar det efter att man blivit vuxen). På nätterna alltså. Det är inget jag fantiserar om och vill ska hända.

Jag längtar:
Till dagen då jag köper min första, egna lägenhet. 

Jag fasar:
Att jag en dag ska hitta en lika stor spindel i mitt rum som jag gjorde i det intill. Den var i size med min hand. Eller nu när jag tänker efter var den nog lika stor som mitt huvud - I KROPPEN!

Jag använder:
Ett läppbalsam från Burt's Bees jämt, jämt, jämt. Vet inte vad jag skulle göra utan det. (OBS! Not sponsored. I wish though.)

Jag njuter:
När jag hör kaffebryggaren bereda kaffe. Det där puttrandet, sprakandet, skvalandet. Åh!

Jag blir:
Ledsen när jag tänker på att min äldsta, men fortfarande väldigt lilla, systerson diagnosticerats med diabetes. InsuLinus ♡

Jag äter:
I skrivande stund äter jag ingenting. Kan dock villigt erkänna att det hade suttit fint med en bit färsk Hönö-kaka.

Jag dricker:
Mycket mindre vatten än vad jag borde göra, men eftersom jag inte mår dåligt av det bryr jag mig inte heller om att göra någonting åt saken. Hade jag gått omkring med konstant huvudvärk eller fått märkbart mycket sämre hy hade jag ändrat på saken med detsamma. 

Jag brukar:
Aldrig stretcha. Om jag, mot förmodan, bestämmer mig för att göra det i slutet av ett träningspass ägnar jag mer fokus på att komma på en ursäkt till att slippa undan än vad jag lägger på själva träningen. 

Jag tittar:
På Youtube. Till i höst måste jag se till att sålla bland de konton jag är inne på dagligen, så att inte vloggar och chit chat get ready with me:s tar upp all min vakna tid. Har vettigare saker jag behöver lägga den på. 

Jag läser:
"Björnstad", en bok av Fredrik Backman.

Jag vill:
Hångla.

0 kommentarer

100 kilo i marklyft.

Jag förstår att det kan tyckas verka märkligt att jag som inte skriver här lika ofta som man borde när man bloggar, nu ska viga ett helt inlägg åt någonting som hänt på gymmet, men om ni bara fortsätter att läsa härifrån tror jag att ni snart kommer att förstå. (Om inte, så ber jag om ursäkt i förväg för att jag numera framstår som någon som bara vill prata reps och resultat i era ögon.)
 
100 kilo i marklyft. Säg det högt en gång. En gång till. Det låter inte så lite bra, va? Det var i alla fall vad jag tänkte om yttrandet när jag började så ett frö i min hjärnas rabatt om att en dag kunna ställa mig bakom det; stången förstås, men uttalandet framför allt. Därför lät jag detta bli en av punkterna på min lista över träningsmål för i år, det utan någon vidare koll på hur stor sannolikheten för att kunna utföra det skulle vara. För så är det ju; att för att klara någonting måste man öva. Tyvärr är inte öva min grej. Jag vill klara det på direkten, oavsett vad saken gäller. 
 
Jag började nöta teknik, men inte med någon vidare tyngd. Det mäktade mitt tålamod inte med, så så fort jag orkade bara lite till var jag ivrig med att lassa på viktplattor tills alltsammans vägde tresiffrigt, men då lyfte skiten (ja, man får kalla det så) knappt från backen. Minns att jag drämde mina remmar i väggen och frustrationsgrät helt öppet, tänkte "aldrig mer mark" och åkte hem. Det var tidigt i våras och sedan dess har jag inte ägnat en sekund åt den där sabla övningen.
 
En söndag i augusti, dagen efter ett monstruöst benpass och i slutet av ett sådant för ryggen, när det där markmisslyckandet inte fanns med mig mer, fick jag feeling. 85 kilo kändes plättlätt, men jag visste att 15 till inte skulle göra det. Ändå lastade jag på ytterligare vikt. 90 gick bra, flera gånger till och med. Vid 95 kände jag att; i dag tar jag 100, jag vet att jag gör det - och det gjorde jag. 
 
"Du ska göra det här för dig. Vi får det på film vid ett senare tillfälle. Fixar du det en gång, fixar du det två gånger och sedan är det en tradition." sa min vän, som jag trände med vid tillfället, och jag tror att det var precis de orden jag behövde höra. 100 kilo - för mig. 
 
När det var dags för draget (har hört Brita Zackari säga att man ska föreställa sig att man drar och nte lyfter upp stången) puttade jag på min favoritlåt med min favoritartist och hokus-pokus-filiokus stod jag där med rak rygg och 100 kilo i mina händer. Av endorfiner och i eufori orkade jag göra samma sak tre gånger, så fastän jag gjorde det för bara mig fick jag det på film.
 
Tänk om Elli , vetat om Elli nu
100 kilo - för mig. För Elli då, för Elli nu.
0 kommentarer