St♡ckholm.

Bloggare skriver icke påtänkta inlägg och journalister publicerar artiklar som om var och en av dem vore den sista de skrev. Krönikörer gör meningar till meter och på sociala medier florerar tankar och vädras åsikter. Det här är min sammanfattning av det senaste dygnet, vilket jag kommer att minnas till demens.
 
16.00 En timme har gått. Funderar över var jag vill bo när det väl blir dags för mig att flytta hemifrån. Det enda jag kommer fram till är: inte i den här världen. Det som förut varit fruktan är nu fakta. Jag går i kras när jag tänker på de som ännu inte fått och heller aldrig kommer att få svar på sms:et "Är du oskadd?".
 
18.00 Jag och min syster ligger tätt intill varandra i sängen på hennes rum. Vi brukar alltid göra det när någonting som ens väsen tycker är för mycket har inträffat. Vi tänker; inte högt, men likadant. "Två i ett" heter det, men vi är ett i två.
 
20.00 En strimma ljus lyckas leta sig fram mitt i allt mörker: #openstockholm. Människor öppnar upp sina hem och hjärtan, gör det tydligt att det viktigaste vi har är varandra.
 
22.00 Ligger på rygg. Min inre rullgardin som hindrat känslor från att tränga fram dras upp. Låter tårar rinna till hakspetsen och droppa ned i gropen mellan nyckelbenen. Det bildas en pöl som jag låter vara. Till slut somnar jag.
 
09.00 När jag öppnar ytterdörren regnar det. Inte mycket och inte kraftigt, men det regnar. Det är som om himlen gråter stilla efter det som hänt. Går till bussen som tar mig till gymmet och där blir jag lätt fastän jag lyfter tungt.
 
15.00 Har sedan länge bestämt att viga denna dag åt shopping. Jag vill inte påstå att jag är rädd, men det är inte helt utan ett orosmoln vilandes ovanför mig som jag sätter mig på den gröna linjens tunnelbana in mot stan. Gång på gång påminner jag mig om att vara uppmärksam och inte misstänksam. Väl vid stadskärnan möts jag av något att likna närmast vid en äng av blommor mitt på Sergels torg. Plötsligt känns ingenting någonting värt. Jag vänder på klacken och går hem till två av mina bästa, bästa kompisar. På vägen hem igen åker jag buss 4, som snurrar runt halva stan, för att få se så mycket av Stockholm som jag bara kan. 
Bloggare skriver icke påtänkta inlägg och journalister publicerar artiklar som om var och en av dem vore den sista de skrev. Krönikörer gör meningar till meter och på sociala medier florerar tankar och vädras åsikter. Det här är min sammanfattning av det senaste dygnet, vilket jag kommer att minnas till demens.
 
16.00 En timme har gått. Funderar över var jag vill bo när det väl blir dags för mig att flytta hemifrån. Det enda jag kommer fram till är: inte i den här världen. Det som förut varit fruktan är nu fakta. Jag går i kras när jag tänker på de som ännu inte fått och heller aldrig kommer att få svar på sms:et "Är du oskadd?".
 
18.00 Jag och min syster ligger tätt intill varandra i sängen på hennes rum. Vi brukar alltid göra det när någonting som ens väsen tycker är för mycket har inträffat. Vi tänker; inte högt, men likadant. "Två i ett" heter det, men vi är ett i två.
 
20.00 En strimma ljus lyckas leta sig fram mitt i allt mörker: #openstockholm. Människor öppnar upp sina hem och hjärtan, gör det tydligt att det viktigaste vi har är varandra.
 
22.00 Ligger på rygg. Min inre rullgardin som hindrat känslor från att tränga fram dras upp. Låter tårar rinna till hakspetsen och droppa ned i gropen mellan nyckelbenen. Det bildas en pöl som jag låter vara. Till slut somnar jag.
 
09.00 När jag öppnar ytterdörren regnar det. Inte mycket och inte kraftigt, men det regnar. Det är som om himlen gråter stilla efter det som hänt. Går till bussen som tar mig till gymmet och där blir jag lätt fastän jag lyfter tungt.
 
15.00 Har sedan länge bestämt att viga denna dag åt shopping. Jag vill inte påstå att jag är rädd, men det är inte helt utan ett orosmoln vilandes ovanför mig som jag sätter mig på den gröna linjens tunnelbana in mot stan. Gång på gång påminner jag mig om att vara uppmärksam och inte misstänksam. Väl vid stadskärnan möts jag av något att likna närmast vid en äng av blommor mitt på Sergels torg. Plötsligt känns ingenting någonting värt. Jag vänder på klacken och går hem till två av mina bästa, bästa kompisar. På vägen hem igen åker jag buss 4, som snurrar runt halva stan, för att få se så mycket av Stockholm som jag bara kan. 

“Believe you can and you're halfway there.”

Tidigare vårar och höstar har jag dragit mig för att anmäla mig till högskoleprovet. "Det kommer att bli svårt att delta, omöjligt att göra det faktiskt, om jag inte har någon behörighet." har jag tänkt och sett min frånvaro i skrivsalen som ett framtida bekymmer. Tills i år.
 
Efter att jag återhämtat mig från nyårsaftonen skrev jag ned de mål jag har för mig själv och mitt 2017 och rätt som det var hade jag skrivit med högskoleprovet. Inte för att jag fick en uppenbarelse och där och då bestämde mig för vad för någonting jag skulle vilja läsa i skolväg. Inte heller för att de program som lockar mig brukar basera sin intaganing på poängen därifrån. Jag gjorde det för att utmana mig sjäv. Mitt psyke behövde det.
 
Genom att komma överens med mig själv om att inte plugga inför det och gång på gång upprepa att min insats inte behöver vara identisk med facit anmälde jag mig till. Måste erkänna att det var ett litet slag mot min stolthet att inte förvänta mig ett prcíckfritt resultat att få tillbaka, utan bara gå dit och göra provet, men som jag skrev några rader upp: mitt psyke behövde det.
 
Vet inte hur det gick till, men jag lyckades gå in med 0.0 förväntningar. Dessutom blev jag glatt överraskad när det verbala avsnittet utgjorde större del av provet än det kvantitativa. Jag menar: jag tyckte att det var krångtligt nog att räkna ut på vilka raster jag skulle förtära vad för att upprätthålla energinnivån under de olika provpassen. Det ska dock erkännas att talen med variabler inte kändes farliga ändå. Koordinaterna däremot. Den enda axeln jag gjort något med sedan jag läste matte 2b andra året på gymnasiet är min egen och med hantlar, så just där jag jobbade mycket efter "det här blir nog bra-metoden".
 
NOG PLADDRAT. Det jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget var att det var förbannat skönt att komma hem (här skulle jag kunna sätta punkt, för det var fruktansvärt skönt att bara komma hem) och klistra in en liten bock i dokumentet där "göra, bara göra, högskoleprovet" stod skrivet. Jag grejade det. Jag, med höga krav och medfödd prestationsångest, grejade det. 
 
Mitt psyke behövde det.
Tidigare vårar och höstar har jag dragit mig för att anmäla mig till högskoleprovet. "Det kommer att bli svårt att delta, omöjligt att göra det faktiskt, om jag inte har någon behörighet." har jag tänkt och sett min frånvaro i skrivsalen som ett framtida bekymmer. Tills i år.
 
Efter att jag återhämtat mig från nyårsaftonen skrev jag ned de mål jag har för mig själv och mitt 2017 och rätt som det var hade jag skrivit med högskoleprovet. Inte för att jag fick en uppenbarelse och där och då bestämde mig för vad för någonting jag skulle vilja läsa i skolväg. Inte heller för att de program som lockar mig brukar basera sin intaganing på poängen därifrån. Jag gjorde det för att utmana mig sjäv. Mitt psyke behövde det.
 
Genom att komma överens med mig själv om att inte plugga inför det och gång på gång upprepa att min insats inte behöver vara identisk med facit anmälde jag mig till. Måste erkänna att det var ett litet slag mot min stolthet att inte förvänta mig ett prcíckfritt resultat att få tillbaka, utan bara gå dit och göra provet, men som jag skrev några rader upp: mitt psyke behövde det.
 
Vet inte hur det gick till, men jag lyckades gå in med 0.0 förväntningar. Dessutom blev jag glatt överraskad när det verbala avsnittet utgjorde större del av provet än det kvantitativa. Jag menar: jag tyckte att det var krångtligt nog att räkna ut på vilka raster jag skulle förtära vad för att upprätthålla energinnivån under de olika provpassen. Det ska dock erkännas att talen med variabler inte kändes farliga ändå. Koordinaterna däremot. Den enda axeln jag gjort något med sedan jag läste matte 2b andra året på gymnasiet är min egen och med hantlar, så just där jag jobbade mycket efter "det här blir nog bra-metoden".
 
NOG PLADDRAT. Det jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget var att det var förbannat skönt att komma hem (här skulle jag kunna sätta punkt, för det var fruktansvärt skönt att bara komma hem) och klistra in en liten bock i dokumentet där "göra, bara göra, högskoleprovet" stod skrivet. Jag grejade det. Jag, med höga krav och medfödd prestationsångest, grejade det. 
 
Mitt psyke behövde det.

Äta bör man, annars dör man. Och du bör hålla käften.

Jag har tänkt mycket på det här med att kommentera varandras mat och/eller vad andra äter. Ibland undrar jag om jag reagerar som fyra chili på menyn, starkt, för att jag kan relatera till situationen från olika perspektiv eller om det är varje människas naturliga sätt att påverkas så. Säger någon något om en portion som inte är dennes egna, som inte anspelar på att man smakmässigt fått vad man betalat för när notan för varmrätten landar på det inte så nätta priset av svenska kronor, kan jag gå i taket. Inte för att jag tar det personligt, längre, men för att ingen annan har med min mat att göra. Också för att alla inte är så säkra i sitt förhållande till mat, som jag har lärt mig att bli. Får en person höra fel uttalande, eller ens ett uttalande, om det den ska äta kanske personen inte vill äta igen. 
 
Senast detta hände mig var någon gång i skiftet mellan januari och februari månad. Jag och några stycken vänner hade bokat bord och träff på en restaurang vars meny erbjöd en mängd middagsalternativ. Var inte sugen på någonting speciellt, så valmöjligheterna kändes oändliga och därför bad jag vår servitör för kvällen om hjälp. "Vilken rätt skulle du säga är godast: den lättrimmade torsken med mussel beuerre blanc, forellrom, körvel, blomkål och fänkål eller wallenbergaren med potatispuré, rårörda lingon och skirat smör?" frågade jag, varpå han svarade att han varmt rekommenderade den sistnämnda - särskilt om jag var hungrig. Det var jag, så jag beställde in den. Ut från köket kom en lyxvariant av pannbiff, stor som en handflata, och en skål med vad som måste ha varit max några matskedar mos. Det var JÄTTEGOTT och jag var nöjd, så jag reflekterade inte över mängden - förrän efteråt. Varför? Jo, för att när jag berättade för servitören att jag gjort rätt som lyssnat på honom, sa han "Jaså? Du fick i dig hela ändå? Bra jobbat. Har varit med om fullvuxna män som inte orkat i sig samma." Han menade troligtvis ingenting illa (i ärlighetens namn tror jag att han tänkte att jag skulle ta det som en komplimang, men det är ett annat inlägg) MEN DET SPELAR INGEN ROLL. Tänk om tjejen som satt i mina kläder varit hon som samlat mod i många dagar för att beställa just det där? 
 
Så tänk på det nästa gång du är på väg att yttra någonting som inte du ska äta; att en dag kanske inte ens den som tänkt att äta det, äter det.
Jag har tänkt mycket på det här med att kommentera varandras mat och/eller vad andra äter. Ibland undrar jag om jag reagerar som fyra chili på menyn, starkt, för att jag kan relatera till situationen från olika perspektiv eller om det är varje människas naturliga sätt att påverkas så. Säger någon något om en portion som inte är dennes egna, som inte anspelar på att man smakmässigt fått vad man betalat för när notan för varmrätten landar på det inte så nätta priset av svenska kronor, kan jag gå i taket. Inte för att jag tar det personligt, längre, men för att ingen annan har med min mat att göra. Också för att alla inte är så säkra i sitt förhållande till mat, som jag har lärt mig att bli. Får en person höra fel uttalande, eller ens ett uttalande, om det den ska äta kanske personen inte vill äta igen. 
 
Senast detta hände mig var någon gång i skiftet mellan januari och februari månad. Jag och några stycken vänner hade bokat bord och träff på en restaurang vars meny erbjöd en mängd middagsalternativ. Var inte sugen på någonting speciellt, så valmöjligheterna kändes oändliga och därför bad jag vår servitör för kvällen om hjälp. "Vilken rätt skulle du säga är godast: den lättrimmade torsken med mussel beuerre blanc, forellrom, körvel, blomkål och fänkål eller wallenbergaren med potatispuré, rårörda lingon och skirat smör?" frågade jag, varpå han svarade att han varmt rekommenderade den sistnämnda - särskilt om jag var hungrig. Det var jag, så jag beställde in den. Ut från köket kom en lyxvariant av pannbiff, stor som en handflata, och en skål med vad som måste ha varit max några matskedar mos. Det var JÄTTEGOTT och jag var nöjd, så jag reflekterade inte över mängden - förrän efteråt. Varför? Jo, för att när jag berättade för servitören att jag gjort rätt som lyssnat på honom, sa han "Jaså? Du fick i dig hela ändå? Bra jobbat. Har varit med om fullvuxna män som inte orkat i sig samma." Han menade troligtvis ingenting illa (i ärlighetens namn tror jag att han tänkte att jag skulle ta det som en komplimang, men det är ett annat inlägg) MEN DET SPELAR INGEN ROLL. Tänk om tjejen som satt i mina kläder varit hon som samlat mod i många dagar för att beställa just det där? 
 
Så tänk på det nästa gång du är på väg att yttra någonting som inte du ska äta; att en dag kanske inte ens den som tänkt att äta det, äter det.

Vissa saker är värda att slåss för.

Den senaste tiden (och den formuleringen kan ju kännas lite diffus i och med att man kan definiera det uttrycket på olika sätt, men lek med tanken att jag pratar om tiden från i höstas fram till nu) har jag tränat väldigt mycket. Jag sliter mitt gymkorts magnetremsa med hälsa, skulle man kunna säga. För till skillnad från förr går jag inte dit på grund av eller med ångest. Det finns ingen sådan kopplad till mitt aktiva liv i dag. Nej, jag skolar min kropp i hur det är att svettas eftersom jag njuter av det. Jag menar det inte på ett sådant sätt som löparna mitt i ett endorfinpåslag eller tyngdlyftare höga på personbästa gör - jag menar det på riktigt. Aldrig, och bara för att understryka säger jag det igen: aldrig, har jag tyckt att träning varit så här roligt. Kanske är det bara en period, kanske är det för hela livet. Oavsett vad, så tänker jag ta vara på känslan. 
 
Styrketräningen spelar en stor roll i allt det här. Skulle jag regissera en film om detta, skulle jag ge den typen av motion en biroll. Huvudrollen skulle jag ge till boxningen. Jag är så själaglad över att ha återupptagit boxningen att ni anar inte. Det är en ynnest att få vara stormförtjust på nytt i någonting man trott att man varit färdig med. Fastän lokalen badar i kondens och speglarna är helt igenimmade kan jag se mig själv i dem. Det är som om mitt gamla jag väcks till liv i mitt nya jag och det trodde jag inte kunde, ännu mindre skulle, hända mig. 
 
Egentligen är det nog inte någon idé att jag försöker att förlänga den här texten, för jag vet inte vart jag vill komma med den. Kanske vill jag bara säga det; att våld inte löser allt, men att vissa saker är värda att slåss för.
Den senaste tiden (och den formuleringen kan ju kännas lite diffus i och med att man kan definiera det uttrycket på olika sätt, men lek med tanken att jag pratar om tiden från i höstas fram till nu) har jag tränat väldigt mycket. Jag sliter mitt gymkorts magnetremsa med hälsa, skulle man kunna säga. För till skillnad från förr går jag inte dit på grund av eller med ångest. Det finns ingen sådan kopplad till mitt aktiva liv i dag. Nej, jag skolar min kropp i hur det är att svettas eftersom jag njuter av det. Jag menar det inte på ett sådant sätt som löparna mitt i ett endorfinpåslag eller tyngdlyftare höga på personbästa gör - jag menar det på riktigt. Aldrig, och bara för att understryka säger jag det igen: aldrig, har jag tyckt att träning varit så här roligt. Kanske är det bara en period, kanske är det för hela livet. Oavsett vad, så tänker jag ta vara på känslan. 
 
Styrketräningen spelar en stor roll i allt det här. Skulle jag regissera en film om detta, skulle jag ge den typen av motion en biroll. Huvudrollen skulle jag ge till boxningen. Jag är så själaglad över att ha återupptagit boxningen att ni anar inte. Det är en ynnest att få vara stormförtjust på nytt i någonting man trott att man varit färdig med. Fastän lokalen badar i kondens och speglarna är helt igenimmade kan jag se mig själv i dem. Det är som om mitt gamla jag väcks till liv i mitt nya jag och det trodde jag inte kunde, ännu mindre skulle, hända mig. 
 
Egentligen är det nog inte någon idé att jag försöker att förlänga den här texten, för jag vet inte vart jag vill komma med den. Kanske vill jag bara säga det; att våld inte löser allt, men att vissa saker är värda att slåss för.

Något fint.

Har sagt det förr och jag kommer att säga det igen. Jag känner inte att jag vill dokumentera min vardag så som storbloggerskorna, och mindre diton för den delen, gör eftersom jag 1) inte lever ett så fruktansvärt intressant liv (även om jag trivs mer än bra i det stadie jag befinner mig för närvarande) och 2) inte tycker att det är lika roligt att skriva om frukostar och fikor som det är att skriva om funderingar och förnimmelser. Däremot kan det ju vara lite underhållande att längre fram kunna bläddra bakåt i arkivet för att påminnas om vad man gjort. Det kom jag underfund med när jag plitade ned min årskrönika, version mini, nämligen. Därför tänkte jag att jag då och då skulle ta och sätta mig ned och anteckna vad för fint som hänt. Inte varje månad året ut kanske, men januari vill jag så väldigt gärna minnas, så jag börjar nog ändå med att sammanfatta just 2017's absolut första dagar. Utgick från det här inlägget som Sandra hittade på, men gjorde om det. Nedan följer resultatet:
 
# När det stod rödvin på vardagsrumsbordet och vi låg i endast t-shirt i soffan och hånglade till tonerna av Veronica Maggios livekonsert i bakgrunden och jag bara var tvungen att utbrista "din jävel" mellan två andetag.
 
# Att min bästis nyblivne pojkvän åkte hela vägen hem till henne med Coca-Cola då hon var magsjuk. Kan på riktigt inte komma på ett större bevis på att man är kär. 
 
# Min lillasysters okontroller(under)bara skratt vid middagsbordet en helt vanlig mitt i veckan-dag. Vet inte varför hon tyckte att någonting vi andra inte mer än drog på munnen åt var så roligt, men det spelar ingen roll. Är hon glad mår hela jag bra.
 
# Att min terapeut grät i omgångar då vi hade vårt sista samtal och den första gången var så fort hon såg mig och min, senare hennes, stora blombukett i rummet där väntan sker.
 
# Danne snurrade 28 varv, åtminstone kändes det som så, med mig runt sin midja för att vi inte setts sedan hösten. 
 
# Jag och Linnea fyllde min jacuzzi med både vatten och lödder och satt sedan där i i timmar. När vi tappat ut allt satt vi kvar i ytterligare en halvtimme. Vi hade så mycket att prata om och av någon anledning kändes det som om det utanför badkarskanten skulle picka hål på bubblan vi lyckas ta oss in i.
 
# Vi, jag och Linnea alltså, hade bestämt oss för att dricka kaffe upp för Hammarbybacken. Det i sig var mycket fint, vill jag lova, men är inte vad punkten ska handla om. Nej, för när hon kom gåendes mot mig vid den plats där vi lovat möte, räckte hon över en kaffe det första hon gjorde. Jag vet inte varför jag blev så orimligt glad över denna gest, men det blev jag. Kanske för att jag tänkt bjuda henne, men hon hann före? Jag vet inte. Att det är det lilla som gör det stora är ett som är säkert, i varje fall.
 
# Jag sökte ett jobb och jag fick det jobbet. Trivs så IN I. Skulle kunna ge den här punkten ett helt eget inlägg, men känner att; nej, det får räcka så här.
 
# Det första boxningspasset i källarlokalen på Koksgatan efter uppehållet gick så bra att hälften varit nog. Det liknade ingenting. En före detta landslagsman frågade mig när jag tänkt börja gå matcher och min spontana tanke var "i går". Blev så glad!
 
# Jag fick krama på Edman. Skriver inte om eller till honom så ofta, men han är faktiskt en av mina favoritpersoner i hela livet.
 
# Min storasyster offentliggjorde sitt förhållande med karln hon dejtat ett tag. Hon som inte skulle bli kär igen, blev visst det. Fast det kanske man lätt blir när man får röda rosor skickade till sitt kontor?
 
# Mittemot där jag bor har det flyttat in nya grannar, ett homosexuellt par från Storbrittanien som jag älskar! På pintorpavägen råder det fantastisk grannsamverkan, så jag var lite orolig när familjen som hyr ut huset (för att de fick lust att testa på Los Angeles) berättade om sin flytt. Helt i onödan dock. Engelskmännen har en ettårig Golden Retriver som jag hälsar på varje morgon och så tycker de om samma vin som jag; what's not to love?
 
# Ett meddelande jag fick löd: "Den här bilden på dig är den, om inte DET, absolut snyggaste jag sett. Villl rama in, uppdatera mitt omslagsfoto, visa alla."
 
# Min partner in crime, som också och allra oftast går under namnet Karro, och jag spelade in årets första podcastavsnitt och fick så fin respons att det liknade INGENTING. Vet att vi high five:ade varandra efteråt för att det känts bra, men SÅ bra? 
Har sagt det förr och jag kommer att säga det igen. Jag känner inte att jag vill dokumentera min vardag så som storbloggerskorna, och mindre diton för den delen, gör eftersom jag 1) inte lever ett så fruktansvärt intressant liv (även om jag trivs mer än bra i det stadie jag befinner mig för närvarande) och 2) inte tycker att det är lika roligt att skriva om frukostar och fikor som det är att skriva om funderingar och förnimmelser. Däremot kan det ju vara lite underhållande att längre fram kunna bläddra bakåt i arkivet för att påminnas om vad man gjort. Det kom jag underfund med när jag plitade ned min årskrönika, version mini, nämligen. Därför tänkte jag att jag då och då skulle ta och sätta mig ned och anteckna vad för fint som hänt. Inte varje månad året ut kanske, men januari vill jag så väldigt gärna minnas, så jag börjar nog ändå med att sammanfatta just 2017's absolut första dagar. Utgick från det här inlägget som Sandra hittade på, men gjorde om det. Nedan följer resultatet:
 
# När det stod rödvin på vardagsrumsbordet och vi låg i endast t-shirt i soffan och hånglade till tonerna av Veronica Maggios livekonsert i bakgrunden och jag bara var tvungen att utbrista "din jävel" mellan två andetag.
 
# Att min bästis nyblivne pojkvän åkte hela vägen hem till henne med Coca-Cola då hon var magsjuk. Kan på riktigt inte komma på ett större bevis på att man är kär. 
 
# Min lillasysters okontroller(under)bara skratt vid middagsbordet en helt vanlig mitt i veckan-dag. Vet inte varför hon tyckte att någonting vi andra inte mer än drog på munnen åt var så roligt, men det spelar ingen roll. Är hon glad mår hela jag bra.
 
# Att min terapeut grät i omgångar då vi hade vårt sista samtal och den första gången var så fort hon såg mig och min, senare hennes, stora blombukett i rummet där väntan sker.
 
# Danne snurrade 28 varv, åtminstone kändes det som så, med mig runt sin midja för att vi inte setts sedan hösten. 
 
# Jag och Linnea fyllde min jacuzzi med både vatten och lödder och satt sedan där i i timmar. När vi tappat ut allt satt vi kvar i ytterligare en halvtimme. Vi hade så mycket att prata om och av någon anledning kändes det som om det utanför badkarskanten skulle picka hål på bubblan vi lyckas ta oss in i.
 
# Vi, jag och Linnea alltså, hade bestämt oss för att dricka kaffe upp för Hammarbybacken. Det i sig var mycket fint, vill jag lova, men är inte vad punkten ska handla om. Nej, för när hon kom gåendes mot mig vid den plats där vi lovat möte, räckte hon över en kaffe det första hon gjorde. Jag vet inte varför jag blev så orimligt glad över denna gest, men det blev jag. Kanske för att jag tänkt bjuda henne, men hon hann före? Jag vet inte. Att det är det lilla som gör det stora är ett som är säkert, i varje fall.
 
# Jag sökte ett jobb och jag fick det jobbet. Trivs så IN I. Skulle kunna ge den här punkten ett helt eget inlägg, men känner att; nej, det får räcka så här.
 
# Det första boxningspasset i källarlokalen på Koksgatan efter uppehållet gick så bra att hälften varit nog. Det liknade ingenting. En före detta landslagsman frågade mig när jag tänkt börja gå matcher och min spontana tanke var "i går". Blev så glad!
 
# Jag fick krama på Edman. Skriver inte om eller till honom så ofta, men han är faktiskt en av mina favoritpersoner i hela livet.
 
# Min storasyster offentliggjorde sitt förhållande med karln hon dejtat ett tag. Hon som inte skulle bli kär igen, blev visst det. Fast det kanske man lätt blir när man får röda rosor skickade till sitt kontor?
 
# Mittemot där jag bor har det flyttat in nya grannar, ett homosexuellt par från Storbrittanien som jag älskar! På pintorpavägen råder det fantastisk grannsamverkan, så jag var lite orolig när familjen som hyr ut huset (för att de fick lust att testa på Los Angeles) berättade om sin flytt. Helt i onödan dock. Engelskmännen har en ettårig Golden Retriver som jag hälsar på varje morgon och så tycker de om samma vin som jag; what's not to love?
 
# Ett meddelande jag fick löd: "Den här bilden på dig är den, om inte DET, absolut snyggaste jag sett. Villl rama in, uppdatera mitt omslagsfoto, visa alla."
 
# Min partner in crime, som också och allra oftast går under namnet Karro, och jag spelade in årets första podcastavsnitt och fick så fin respons att det liknade INGENTING. Vet att vi high five:ade varandra efteråt för att det känts bra, men SÅ bra? 

I want the D.

Året var 2013 när jag började lyssna på Drake på riktigt. Innan dess hade jag hört någon singel här och något track från ett album där. Numer tycker jag förvisso att "So far gone" och "Take care" från 2009 respektive 2011 hör till de bättre albumen. Jag tycker om samarbetena med Rihanna också, de där radiovänliga låtarna, men det är sällan de jag lyssnar på. De fungerar på förfesten för att alla kan dem, men på bussen vill jag höra annat. Jag är mer för hans lite lugnare versioner med inslag av åtta, nio rader så snabba att blixten ligger i lä. Typ "I'm the plug". Den gamla Drake, skulle man kanske kunna säga?
 
Vet inte om jag skulle beskriva den här genren som min musiksmak eftersom min sådana är väldigt bred och blandad, men jag spelar något inom hiphop:en dagligen och har vad jag kan komma på bara positiva associationer till den. Framför allt träningsmässigt! Faktum är att den har fungerat som en gympartner för mig. Av någon anledning blir jag inspirerad och motiverad av den, trots att den innehåller mycket "woes and hoes". Har alltid tänkt att den genren inte är jag, men ack så fel jag haft.
 
Den främsta anledningen till att mitt öra för Drizzy tog fart från början var att en kille jag träffade på den tiden lyssnade mycket till hans musik. Sedan träffade jag Elvira, en rap-toka på en före detta arbetsplats, och hon triggade mig ytterligare. Hör här! När datumen för Summer Sixteen-touren släpptes i fjol turades hon och jag om att köpa Trisslotter på fredagarna, det i hopp om att kamma hem storkovan och vidare kunna resa till staterna för att se en av konserterna live. Vi tänkte att det lär dröja till nästa gång han förärar vårt land med ett besök eftersom han var här i mars 2014. Tji fick vi! I oktober gick han nämligen ut med att en Europa-turné med ett Sverige-stopp väntas till våren.
 
Efter en miss från försäljningssajten (som hade kunnat kosta dem sin existens - så arg var jag) och en väntan som kändes längre än ett spinningpass var två biljetter mina. Gav ifrån mig ett glädjetjut jag inte kunde hejda och bjöd hem Elvira, som kom med Hennessy, dagen därpå. Den historien kommer att upprepa sig nu i mars när vi gör oss redo för en helkväll i Johanneshovsområdet tillsammans med motherfucking Drake.
 
Om jag fick bestämma setlist:en skulle den förmodligen se annorlunda ut mot vad den faktiskt kommer att göra. Man får ju ha med i beräkningarna att han där i mars förhoppningsvis kommer att ha släppt två album (samlingverket "More life", eller "More lies" som nu skulle klä skivan bättre, som skulle release:ats i december har ännu inte gjort så) inom loppet av ett år och med största sannolikhet kommer att framföra flest låtar från just dem. MEN som min pappa jämt säger: önska får man alltid göra. Här har vi då några stycken sånger jag ändå önskar att han ger oss den fjärde:
  • "Successful"
  • "Shut it down"
  • "Make me proud"
  • "Crew love"
  • "The language"
  • "Connect"
  • "Preach"
  • "Change location"
  • "Plastic bag"
Skriver inte med "Know yourself" och "Jumpman" eftersom de MÅSTE spelas. Tänker inte lämna Ericsson Globe utan att ha hoppat sönder fotsulorna till de två. Visserligen kräver några av de nämnda gästspel av bland andra Lil Wayne och Nicki Minaj, meneee... Alltså för min del skulle de inte göra någonting om de dök upp, om man säger så. Future vore fantastiskt, för då skulle "What a time to be alive"-plattan rivas av och den står högt i kurs hos mig. PARTYNEXTDOOR's närvaro hade inte heller skadat. Ett tag fantiserade jag om att The Weeknd skulle titta förbi, men det var innan han släppte (och jag köpte!) biljetter till den egna showen som äger rum den 17:e februari. Har hört ryktesvägen att det är Young Thug är som ska hålla låda utöver Papi. Vill tro att han kommer att göra sitt jobb och göra det bra, men kan inte låta bli att känna ett visst mått av besvikelse över att ingen större än så är påtänkt. Av de "mindre" hade jag helst velat se Roy Woods, fjolårets för mig största upptäckt, men han verkar ha fullt upp på egen hand. Synd för mig, men kul för honom förstås.
 
Ska jag vara lite mer realistisk ser låtlistan ut på följande vis:
  • "Grammys"
  • "Childs play"
  • "Fire & desire"
  • "9"
  • "Sneakin"
Jag menar "Hotline Bling", "One dance" och "Fake love" KOMMER att spelas - no doubt. När hela det nya albumet är släppt kommer jag nog att vilja lägga till några spår, men då får jag väl göra det då!
 
OKEJ. Enough. Nu ska jag försöka runda av bloggens hittills längsta inlägg (vem hade kunnat ens ana att det skulle komma att handla om Aubrey Graham?) och jag gör det genom att ställa en fråga rakt ut: is he gonna make it, break it or Drake it? 
 
Uppdatering: Glöm det där jag sa om Young Thug; dvsn kommer med på turnén. Mitt hjärta exploderade (på ett bra sätt alltså, för tydligen finns det ett sådant också) när jag fick reda på det. Får jag bara höra "Do it well" är jag nöjd.
Året var 2013 när jag började lyssna på Drake på riktigt. Innan dess hade jag hört någon singel här och något track från ett album där. Numer tycker jag förvisso att "So far gone" och "Take care" från 2009 respektive 2011 hör till de bättre albumen. Jag tycker om samarbetena med Rihanna också, de där radiovänliga låtarna, men det är sällan de jag lyssnar på. De fungerar på förfesten för att alla kan dem, men på bussen vill jag höra annat. Jag är mer för hans lite lugnare versioner med inslag av åtta, nio rader så snabba att blixten ligger i lä. Typ "I'm the plug". Den gamla Drake, skulle man kanske kunna säga?
 
Vet inte om jag skulle beskriva den här genren som min musiksmak eftersom min sådana är väldigt bred och blandad, men jag spelar något inom hiphop:en dagligen och har vad jag kan komma på bara positiva associationer till den. Framför allt träningsmässigt! Faktum är att den har fungerat som en gympartner för mig. Av någon anledning blir jag inspirerad och motiverad av den, trots att den innehåller mycket "woes and hoes". Har alltid tänkt att den genren inte är jag, men ack så fel jag haft.
 
Den främsta anledningen till att mitt öra för Drizzy tog fart från början var att en kille jag träffade på den tiden lyssnade mycket till hans musik. Sedan träffade jag Elvira, en rap-toka på en före detta arbetsplats, och hon triggade mig ytterligare. Hör här! När datumen för Summer Sixteen-touren släpptes i fjol turades hon och jag om att köpa Trisslotter på fredagarna, det i hopp om att kamma hem storkovan och vidare kunna resa till staterna för att se en av konserterna live. Vi tänkte att det lär dröja till nästa gång han förärar vårt land med ett besök eftersom han var här i mars 2014. Tji fick vi! I oktober gick han nämligen ut med att en Europa-turné med ett Sverige-stopp väntas till våren.
 
Efter en miss från försäljningssajten (som hade kunnat kosta dem sin existens - så arg var jag) och en väntan som kändes längre än ett spinningpass var två biljetter mina. Gav ifrån mig ett glädjetjut jag inte kunde hejda och bjöd hem Elvira, som kom med Hennessy, dagen därpå. Den historien kommer att upprepa sig nu i mars när vi gör oss redo för en helkväll i Johanneshovsområdet tillsammans med motherfucking Drake.
 
Om jag fick bestämma setlist:en skulle den förmodligen se annorlunda ut mot vad den faktiskt kommer att göra. Man får ju ha med i beräkningarna att han där i mars förhoppningsvis kommer att ha släppt två album (samlingverket "More life", eller "More lies" som nu skulle klä skivan bättre, som skulle release:ats i december har ännu inte gjort så) inom loppet av ett år och med största sannolikhet kommer att framföra flest låtar från just dem. MEN som min pappa jämt säger: önska får man alltid göra. Här har vi då några stycken sånger jag ändå önskar att han ger oss den fjärde:
  • "Successful"
  • "Shut it down"
  • "Make me proud"
  • "Crew love"
  • "The language"
  • "Connect"
  • "Preach"
  • "Change location"
  • "Plastic bag"
Skriver inte med "Know yourself" och "Jumpman" eftersom de MÅSTE spelas. Tänker inte lämna Ericsson Globe utan att ha hoppat sönder fotsulorna till de två. Visserligen kräver några av de nämnda gästspel av bland andra Lil Wayne och Nicki Minaj, meneee... Alltså för min del skulle de inte göra någonting om de dök upp, om man säger så. Future vore fantastiskt, för då skulle "What a time to be alive"-plattan rivas av och den står högt i kurs hos mig. PARTYNEXTDOOR's närvaro hade inte heller skadat. Ett tag fantiserade jag om att The Weeknd skulle titta förbi, men det var innan han släppte (och jag köpte!) biljetter till den egna showen som äger rum den 17:e februari. Har hört ryktesvägen att det är Young Thug är som ska hålla låda utöver Papi. Vill tro att han kommer att göra sitt jobb och göra det bra, men kan inte låta bli att känna ett visst mått av besvikelse över att ingen större än så är påtänkt. Av de "mindre" hade jag helst velat se Roy Woods, fjolårets för mig största upptäckt, men han verkar ha fullt upp på egen hand. Synd för mig, men kul för honom förstås.
 
Ska jag vara lite mer realistisk ser låtlistan ut på följande vis:
  • "Grammys"
  • "Childs play"
  • "Fire & desire"
  • "9"
  • "Sneakin"
Jag menar "Hotline Bling", "One dance" och "Fake love" KOMMER att spelas - no doubt. När hela det nya albumet är släppt kommer jag nog att vilja lägga till några spår, men då får jag väl göra det då!
 
OKEJ. Enough. Nu ska jag försöka runda av bloggens hittills längsta inlägg (vem hade kunnat ens ana att det skulle komma att handla om Aubrey Graham?) och jag gör det genom att ställa en fråga rakt ut: is he gonna make it, break it or Drake it? 
 
Uppdatering: Glöm det där jag sa om Young Thug; dvsn kommer med på turnén. Mitt hjärta exploderade (på ett bra sätt alltså, för tydligen finns det ett sådant också) när jag fick reda på det. Får jag bara höra "Do it well" är jag nöjd.

Time is precious.

I brist på annat fyllde jag i en lista (om tid, av alla ämnen) som jag tänkte att jag kunde publicera här. Vet inte hur intressanta frågorna och svaren är för er som är här inne och läser, men här är dem i alla fall!
 
Vad är ditt föhållande till tid?
Vi har det bra, tiden och jag. I alla fall som det är nu. I perioder skulle jag vilja sakta ned och anda gånger speeda upp den, men överlag så fungerar vi. 
 
Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Under hockeysäsongen brukar jag föredra timmarna mellan låt säga 19 och 22, men annars tycker jag att förmiddagarna på lördagar och söndagar är himla trevliga. (OBS! Undantag om man varit på partybenet föregående kväll/natt. Då är de där förmiddagarna nästan värst.)
 
Vilken är den bästa veckodagen?
Det är lördagen. Den är alltid så snäll mot en, känns det som. 
 
När går tiden som snabbast?
"Nu för tiden" vill jag svara eftersom åren verkar ha provat ut de snabbaste löparskorna att för alltid ränna runt i. Veckorna bara springer förbi! Det känns dock som en sådan självklar sak att konstatera, så jag svarar enligt följande: när man har en tid att passa och är ute i sista stund. Plötsligt tar allt som vanligtvis inte märks av en evighet och så kommer bussen prick på minuten eller till och med FÖRE avsatt tid. 
 
När går tiden som långsammast?
När Färjestad innehar en uddamålsledning och det återstår en och en halv minut av den tredje perioden eller när jag sitter på en cykelsadel i ett spinningsrum under ett pågående pass. Ni vet väl att en spinningtimme är sju vanliga klockvarv?
 
Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
Det beror alldeles på. Jag kan göra det på fem minuter blankt om jag prioriterar rätt och riktigt, men det får gärna ta två timmar. Jag älskar att dra ut på tiden framför badrumsspegeln; komma på att jag vill ha en kopp kaffe eller ett glas vin mitt i allt för att sedan fortsätta med penseldragen och vicka lite på stjärten samtidigt.
 
Äter du fort eller sakta?
Förut åt jag saaaktaaa. Jag hade alltid halva min rätt kvar på tallriken när de andra var färdiga med sina. Ett tag, under den första delen av min behandlingsprocess som inte innebar panikångest, åt jag jättejättefort för att måltiden skulle vara över så snabbt som det bara gick. I dag skulle jag säga att jag äter mer fort än sakta. Jag slänger inte i mig maten, men skulle absolut kunna sänka takten lite granna. 
 
Vad gillar du mest att lägga ned tid på?
Att skriva, redigera mina selfies, noppa ögonbrynen, träna rumpa och skrolla på Twitter.
 
Vad gillar du minst att lägga ned tid på?
Att få in täcket i påslakanet, vänta på bussen när det blåser nordanvind och killar det inte blir någonting med.
 
När brukar du gå och lägga dig på vardagar?
I regel kryper jag ned i sängen och under täcket när de digitala siffrorna slår om till 22.00. När jag känner mig så som jag föreställer mig att korven i en tunnbrödsrulle gör händer det att jag slösurfar på telefonen, läser ett magasin med glansigt omslag eller skriver några sidor i ett datordokument. Somnar sällan, för att inte säga aldrig, innan 23.30.
 
När brukar du gå upp på vardagar?
07.00 cirkus.
 
Ditt längsta förhållande?
Det varade i två år och två månader. Tonårskärleken, ni vet.  
 
Vad är den längsta perioden du varit singel?
Det beror på hur man definierar begreppet "singel". Jag har inte haft ett officiellt förhållande med någon på bra länge nu, men har i omgångar inlett relationer och då hållit mig till endast den där och då. Man är ju inte nödvändigtvis TILLSAMMANS med någon man varit varit nära och intim med i några månader, men man är ju inte heller singel. Svårt. Säg att den längsta singelperioden, vad det nu är, pågår i skrivande stund då, så har vi åtminstone ett svar på frågan.
 
Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Mina vänner. Vet inte om jag tycker att jag behöver utveckla det svaret faktiskt. 
 
Vad gjorde du förra helgen?
Då var jag på vift. I måndags skrev jag så här på Twitter om den: "Denna helg får fem av fem. Det yttersta beviset på det är inte foton från den - tvärtom! Inte en bild är tagen och det är det bästa betyget."
 
Vad ska du göra i helgen?
I kväll ska jag på en kombinerad inflyttnings- och födelsedagsmiddag hos en av mina vänner som numera även är min granne. Förhoppningsvis vaknar jag upp pigg och alert i morgon, så att jag kan träna på förmiddagen och sedan orka ta mig in till stan för att först umgås med Hanna i hennes nya lägenhet på Kungsholmen och sedan spendera kvällen hemma hos Ida och Sofie. Söndagen ser ut att bjuda på en timme eller två i gymmet, den första poddinspelningen på vad som känns som en evighet och avslutningsvis en middag på Karlaplan.
 
Var ser du dig själv om tio år?
Åh, vad jag inte tycker om den här frågan. Anledningen till det är att jag inte har något bra svar på den. Eller bra och bra, jag har inget svar över huvud taget på den. Jag kan inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt, visualisera mig själv tio år framåt i tiden. Bröllop, barnafödande, ett annat villaområde än det här, kontorsplats i city eller någonstans i Milano eller inget jobb alls, en synlig rynka på vänsterkinden och att storhandla på Coop. Nej, jag får rysningar av obehag bara av att tänka på det. NÄSTA FRÅGA! 
 
Jaha. Oj. Hejsan, hoppsan. Listan tog visst slut där. Tur det, kanske. Ja, men då säger vi väl så då? På återseende!
I brist på annat fyllde jag i en lista (om tid, av alla ämnen) som jag tänkte att jag kunde publicera här. Vet inte hur intressanta frågorna och svaren är för er som är här inne och läser, men här är dem i alla fall!
 
Vad är ditt föhållande till tid?
Vi har det bra, tiden och jag. I alla fall som det är nu. I perioder skulle jag vilja sakta ned och anda gånger speeda upp den, men överlag så fungerar vi. 
 
Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Under hockeysäsongen brukar jag föredra timmarna mellan låt säga 19 och 22, men annars tycker jag att förmiddagarna på lördagar och söndagar är himla trevliga. (OBS! Undantag om man varit på partybenet föregående kväll/natt. Då är de där förmiddagarna nästan värst.)
 
Vilken är den bästa veckodagen?
Det är lördagen. Den är alltid så snäll mot en, känns det som. 
 
När går tiden som snabbast?
"Nu för tiden" vill jag svara eftersom åren verkar ha provat ut de snabbaste löparskorna att för alltid ränna runt i. Veckorna bara springer förbi! Det känns dock som en sådan självklar sak att konstatera, så jag svarar enligt följande: när man har en tid att passa och är ute i sista stund. Plötsligt tar allt som vanligtvis inte märks av en evighet och så kommer bussen prick på minuten eller till och med FÖRE avsatt tid. 
 
När går tiden som långsammast?
När Färjestad innehar en uddamålsledning och det återstår en och en halv minut av den tredje perioden eller när jag sitter på en cykelsadel i ett spinningsrum under ett pågående pass. Ni vet väl att en spinningtimme är sju vanliga klockvarv?
 
Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
Det beror alldeles på. Jag kan göra det på fem minuter blankt om jag prioriterar rätt och riktigt, men det får gärna ta två timmar. Jag älskar att dra ut på tiden framför badrumsspegeln; komma på att jag vill ha en kopp kaffe eller ett glas vin mitt i allt för att sedan fortsätta med penseldragen och vicka lite på stjärten samtidigt.
 
Äter du fort eller sakta?
Förut åt jag saaaktaaa. Jag hade alltid halva min rätt kvar på tallriken när de andra var färdiga med sina. Ett tag, under den första delen av min behandlingsprocess som inte innebar panikångest, åt jag jättejättefort för att måltiden skulle vara över så snabbt som det bara gick. I dag skulle jag säga att jag äter mer fort än sakta. Jag slänger inte i mig maten, men skulle absolut kunna sänka takten lite granna. 
 
Vad gillar du mest att lägga ned tid på?
Att skriva, redigera mina selfies, noppa ögonbrynen, träna rumpa och skrolla på Twitter.
 
Vad gillar du minst att lägga ned tid på?
Att få in täcket i påslakanet, vänta på bussen när det blåser nordanvind och killar det inte blir någonting med.
 
När brukar du gå och lägga dig på vardagar?
I regel kryper jag ned i sängen och under täcket när de digitala siffrorna slår om till 22.00. När jag känner mig så som jag föreställer mig att korven i en tunnbrödsrulle gör händer det att jag slösurfar på telefonen, läser ett magasin med glansigt omslag eller skriver några sidor i ett datordokument. Somnar sällan, för att inte säga aldrig, innan 23.30.
 
När brukar du gå upp på vardagar?
07.00 cirkus.
 
Ditt längsta förhållande?
Det varade i två år och två månader. Tonårskärleken, ni vet.  
 
Vad är den längsta perioden du varit singel?
Det beror på hur man definierar begreppet "singel". Jag har inte haft ett officiellt förhållande med någon på bra länge nu, men har i omgångar inlett relationer och då hållit mig till endast den där och då. Man är ju inte nödvändigtvis TILLSAMMANS med någon man varit varit nära och intim med i några månader, men man är ju inte heller singel. Svårt. Säg att den längsta singelperioden, vad det nu är, pågår i skrivande stund då, så har vi åtminstone ett svar på frågan.
 
Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Mina vänner. Vet inte om jag tycker att jag behöver utveckla det svaret faktiskt. 
 
Vad gjorde du förra helgen?
Då var jag på vift. I måndags skrev jag så här på Twitter om den: "Denna helg får fem av fem. Det yttersta beviset på det är inte foton från den - tvärtom! Inte en bild är tagen och det är det bästa betyget."
 
Vad ska du göra i helgen?
I kväll ska jag på en kombinerad inflyttnings- och födelsedagsmiddag hos en av mina vänner som numera även är min granne. Förhoppningsvis vaknar jag upp pigg och alert i morgon, så att jag kan träna på förmiddagen och sedan orka ta mig in till stan för att först umgås med Hanna i hennes nya lägenhet på Kungsholmen och sedan spendera kvällen hemma hos Ida och Sofie. Söndagen ser ut att bjuda på en timme eller två i gymmet, den första poddinspelningen på vad som känns som en evighet och avslutningsvis en middag på Karlaplan.
 
Var ser du dig själv om tio år?
Åh, vad jag inte tycker om den här frågan. Anledningen till det är att jag inte har något bra svar på den. Eller bra och bra, jag har inget svar över huvud taget på den. Jag kan inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt, visualisera mig själv tio år framåt i tiden. Bröllop, barnafödande, ett annat villaområde än det här, kontorsplats i city eller någonstans i Milano eller inget jobb alls, en synlig rynka på vänsterkinden och att storhandla på Coop. Nej, jag får rysningar av obehag bara av att tänka på det. NÄSTA FRÅGA! 
 
Jaha. Oj. Hejsan, hoppsan. Listan tog visst slut där. Tur det, kanske. Ja, men då säger vi väl så då? På återseende!

Det är ingen tävling.

Det händer att jag skriver några rader i ett dokument att spara och fortsätta i när andan faller på. Häromsistens hittade jag ett sådant där utkast. "Min egen tävling" hade jag döpt det till och när jag dubbelklickade på ikonen kunde jag minnas med en gång vad det var jag hade tänkt att det skulle handla om, nämligen att jag från och med då bara skulle tävla mot mig själv (förutom på löpbandet, då tävlar man ju alltid mot den bredvid). Efter att jag läst min inledning, som var så långt jag kommit, kände jag dock inte längre för att fortsätta. Inte för att jag inte ville skriva, men för att jag inte visste vad jag skulle skriva. Jag kommer till varför. Så här stod det:
 
"Med jämna, för jämna, mellanrum kommer jag på mig själv med att jämföra den jag är och det jag gör med andra. Inte sällan är det personer som anses leva upp till, eller till och med VARA, det ideal som råder. Trots att jag vet om att det stjälper snarare än hjälper mig att göra så, gör jag så. Jag ögonmåttar någons låromfång medan jag kramar om mina egna med hårt grepp och jag stirrar mig blind på någon annans cv i stället för att utöka mitt. I stunden som det sker känner jag mig som en maskros i en rabatt med rosor."
 
Alltså, jag känner inte igen mig i det där. Inte längre. Har levt så i hela mitt liv, så jag vet precis hur det är och skulle kunna förstås kunna prata om det ur ett sådant perspektiv, men inte sätta mig in i den genuint ledsna känsla jag tror att jag behöver, och vet att jag hade då i maj, för att få ur mig det som var tanken. Man skulle kunna säga att jag omsatte teorin i praktiken, för i stället för att skriva färdigt det jag påbörjat slutade jag upp med den där tävlan. Mitt gamla jag hade förmodligen sett det som ett misslyckande. Mitt nya jag ser det som en vinst; inte över någon, bara en vinst som sådan. 
Det händer att jag skriver några rader i ett dokument att spara och fortsätta i när andan faller på. Häromsistens hittade jag ett sådant där utkast. "Min egen tävling" hade jag döpt det till och när jag dubbelklickade på ikonen kunde jag minnas med en gång vad det var jag hade tänkt att det skulle handla om, nämligen att jag från och med då bara skulle tävla mot mig själv (förutom på löpbandet, då tävlar man ju alltid mot den bredvid). Efter att jag läst min inledning, som var så långt jag kommit, kände jag dock inte längre för att fortsätta. Inte för att jag inte ville skriva, men för att jag inte visste vad jag skulle skriva. Jag kommer till varför. Så här stod det:
 
"Med jämna, för jämna, mellanrum kommer jag på mig själv med att jämföra den jag är och det jag gör med andra. Inte sällan är det personer som anses leva upp till, eller till och med VARA, det ideal som råder. Trots att jag vet om att det stjälper snarare än hjälper mig att göra så, gör jag så. Jag ögonmåttar någons låromfång medan jag kramar om mina egna med hårt grepp och jag stirrar mig blind på någon annans cv i stället för att utöka mitt. I stunden som det sker känner jag mig som en maskros i en rabatt med rosor."
 
Alltså, jag känner inte igen mig i det där. Inte längre. Har levt så i hela mitt liv, så jag vet precis hur det är och skulle kunna förstås kunna prata om det ur ett sådant perspektiv, men inte sätta mig in i den genuint ledsna känsla jag tror att jag behöver, och vet att jag hade då i maj, för att få ur mig det som var tanken. Man skulle kunna säga att jag omsatte teorin i praktiken, för i stället för att skriva färdigt det jag påbörjat slutade jag upp med den där tävlan. Mitt gamla jag hade förmodligen sett det som ett misslyckande. Mitt nya jag ser det som en vinst; inte över någon, bara en vinst som sådan. 

Skam.

Den enda serie jag följt i mitt liv är Elitserien, det som nu heter SHL. Varannan dag i veckan från september till april har varit alldeles lagom för mig. Har inte känt att jag haft tid, eller lust för den delen, att glo på en datorskärm i 50 minuter, eller vad ett avsnitt nu kan vara, och sedan känna att jag inte kan fortsätta min dag om jag inte får se ett till. Och ett till. Och ett till. Sedan kom jag över Skam. Nej, let's be honest: Skam kom över mig. Jag höll mig borta från följetongen ett bra tag, men när minst tio personer oberoende av varandra tjatade på mig om det orkade jag inte stå emot längre. Det var allt alla pratade om, det var som om jag levde utanför samhället, så jag gav det en chans. Att jag skulle ge Skam "en chans" resulterade i att jag sträcktittade på tre säsonger. Det är, i runda slängar, 860 minuter rakt av. Ångrar inte en sekund av den tiden och har sedan dess drömt om rött läppstift, installerat det norska tangentbordet på min mobiltelefon (serr ass, jeg kødder ikke) och övervägt att börja dejta 97:or.
 
Det bästa med klippen, förutom att de är just klipp och att man inte behöver sitta i timmar med varje avsnitt (även om jag gärna skulle göra så), är att ingenting är övertydligt. Problemen visas upp, de beskrivs inte. Så som det ju är i verkligheten. Att Noora blir bortom sig när hennes fiskekaker inte finns i kylen är ett sätt att påvisa hennes ätstörningsbeteende, till exempel. För det behövs inte att någon står framför en helkroppsspegel och nyper sig i huden. Bara en sådan banal grej gör det hela mer trovärdigt, vilket är viktigt för mig. 
 
Sedan är hångelscenerna fantastiska! De är inte vulgära, mer vackra. Skulle bli snopen om jag var den enda med lust att rulla tunga i typ fyra timmar efter att ha tittat på Skam. 
 
Nåväl. Antar att det här mästerverket till program inte gått någon förbi vid det här laget, men tänker att jag ändå kan länka till det. Säsong ett, två och tre finns på norska och med norsk text på NRK Play och på norska med svensk text SVT Play. Den fjärde säsongen förväntas komma ut i vår och jag kan knappt bärga mig! Vem eller vilka ska det i huvudsak handla om den HÄR gången? Personligen hoppas jag lite på Sana. Skulle vara intressant att se och höra om förutfattade meningar, en främmande religion och vardagsrasism - sådant som serien ännu inte riktigt behandlat på djupet. Eller vad säger ni?
Den enda serie jag följt i mitt liv är Elitserien, det som nu heter SHL. Varannan dag i veckan från september till april har varit alldeles lagom för mig. Har inte känt att jag haft tid, eller lust för den delen, att glo på en datorskärm i 50 minuter, eller vad ett avsnitt nu kan vara, och sedan känna att jag inte kan fortsätta min dag om jag inte får se ett till. Och ett till. Och ett till. Sedan kom jag över Skam. Nej, let's be honest: Skam kom över mig. Jag höll mig borta från följetongen ett bra tag, men när minst tio personer oberoende av varandra tjatade på mig om det orkade jag inte stå emot längre. Det var allt alla pratade om, det var som om jag levde utanför samhället, så jag gav det en chans. Att jag skulle ge Skam "en chans" resulterade i att jag sträcktittade på tre säsonger. Det är, i runda slängar, 860 minuter rakt av. Ångrar inte en sekund av den tiden och har sedan dess drömt om rött läppstift, installerat det norska tangentbordet på min mobiltelefon (serr ass, jeg kødder ikke) och övervägt att börja dejta 97:or.
 
Det bästa med klippen, förutom att de är just klipp och att man inte behöver sitta i timmar med varje avsnitt (även om jag gärna skulle göra så), är att ingenting är övertydligt. Problemen visas upp, de beskrivs inte. Så som det ju är i verkligheten. Att Noora blir bortom sig när hennes fiskekaker inte finns i kylen är ett sätt att påvisa hennes ätstörningsbeteende, till exempel. För det behövs inte att någon står framför en helkroppsspegel och nyper sig i huden. Bara en sådan banal grej gör det hela mer trovärdigt, vilket är viktigt för mig. 
 
Sedan är hångelscenerna fantastiska! De är inte vulgära, mer vackra. Skulle bli snopen om jag var den enda med lust att rulla tunga i typ fyra timmar efter att ha tittat på Skam. 
 
Nåväl. Antar att det här mästerverket till program inte gått någon förbi vid det här laget, men tänker att jag ändå kan länka till det. Säsong ett, två och tre finns på norska och med norsk text på NRK Play och på norska med svensk text SVT Play. Den fjärde säsongen förväntas komma ut i vår och jag kan knappt bärga mig! Vem eller vilka ska det i huvudsak handla om den HÄR gången? Personligen hoppas jag lite på Sana. Skulle vara intressant att se och höra om förutfattade meningar, en främmande religion och vardagsrasism - sådant som serien ännu inte riktigt behandlat på djupet. Eller vad säger ni?

Jag saknar ishockeyn.

Jag saknar ishockeyn. Mitt under pågående säsong och efter att faktiskt ha befunnit mig på plats så sent som  i veckan, så saknar jag ishockeyn. Kan inte på rak arm sätta fingret på (mycket kroppsdelar här nu) varför jag känner så som jag gör, men skulle jag ta itu med det skulle jag antagligen komma fram till fler anledningar än en. Vad säger ni? Lika bra att sätta igång!
 
Att avsaknaden ger sig till känna beror på att jag inte längre väljer att sätta mig ned för att titta på matcherna, så frågan blir ju varför jag inte gör det. Kan börja med att direkt klargöra att det inte har någonting att göra med i vilken favör resultaten skrivits hittills den här säsongen. Skulle aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, låta mitt engagemang upphöra på grund av att min klubb lidit nederlag några gånger för mycket. Däremot kan jag gå i taket över sättet att förlora matcher på och tröttna på bortförklaringarna som följer därefter. Jag köper inte att skillnaden mellan perioderna är bråddjup och att man inte rannsakar varför, när klubben köper spelare för miljoner. Förut förstod jag inte hur man inte kunde vilja se sitt lag, men det gör jag nu. Det handlar ju inte om att publiken tackar för sig på grund av att det som sker på planen är under kritik, utan om att den ledsnar på att det inte visas några tendenser till vilja att förändra det. Inte heller visas uppskattning. Jag tycker att det är helt okej att vara missnöjd över sin och/eller lagets prestation, men jag tycker också att det är varje enskild spelares förbannade plikt att tacka ståplats efter att domaren förkunnat matchen som avslutad - hur den än avslutats. För om inte själva matcherna går vägen och ens närvaro nätt och jämnt inte uppmärksammas; vad är det då som lockar en tillbaka? 
 
Ska inte vara allt för hård mot endast och allenast Färjestad, då SHL är en parameter som i allra högsta grad har ett finger med i spelet också. Svensk hockey är inte vad den en gång varit. En tackling bedöms efter skada, domarkåren förlitar sig mer på situationsrummet än på sin intuition och fasta speldagar; vad är det? Kommersialiseringsprocessen ska vi inte ens tala om! Det erbjuds en pappklappa på vardera stol, skjuts tröjor ur någon bazooka mellan perioderna och lockas till tjejkvällar genom att ha reparerande schamponeringsmedelsföretag som huvudsponsor. Kan man inte underhålla med sportsliga principer? Stå upp för idrotten? Jag menar: marknadssidorna vet vad som krävs för att utveckla sin del, det är deras jobb.  
 
Jag älskar sporten allmänhet och Färjestad i synnerhet så jävla, jävla mycket, men ibland blir jag bara så matt. Antar att det är som i en vanlig relation människor emellan; att det har sina upp- och nedgångar och att man ibland behöver en paus från varandra. 
 
Jag säger som Drake sjunger: "Shit ain't been the same like before. I still love it but I used to love it more."   
Jag saknar ishockeyn. Mitt under pågående säsong och efter att faktiskt ha befunnit mig på plats så sent som  i veckan, så saknar jag ishockeyn. Kan inte på rak arm sätta fingret på (mycket kroppsdelar här nu) varför jag känner så som jag gör, men skulle jag ta itu med det skulle jag antagligen komma fram till fler anledningar än en. Vad säger ni? Lika bra att sätta igång!
 
Att avsaknaden ger sig till känna beror på att jag inte längre väljer att sätta mig ned för att titta på matcherna, så frågan blir ju varför jag inte gör det. Kan börja med att direkt klargöra att det inte har någonting att göra med i vilken favör resultaten skrivits hittills den här säsongen. Skulle aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, låta mitt engagemang upphöra på grund av att min klubb lidit nederlag några gånger för mycket. Däremot kan jag gå i taket över sättet att förlora matcher på och tröttna på bortförklaringarna som följer därefter. Jag köper inte att skillnaden mellan perioderna är bråddjup och att man inte rannsakar varför, när klubben köper spelare för miljoner. Förut förstod jag inte hur man inte kunde vilja se sitt lag, men det gör jag nu. Det handlar ju inte om att publiken tackar för sig på grund av att det som sker på planen är under kritik, utan om att den ledsnar på att det inte visas några tendenser till vilja att förändra det. Inte heller visas uppskattning. Jag tycker att det är helt okej att vara missnöjd över sin och/eller lagets prestation, men jag tycker också att det är varje enskild spelares förbannade plikt att tacka ståplats efter att domaren förkunnat matchen som avslutad - hur den än avslutats. För om inte själva matcherna går vägen och ens närvaro nätt och jämnt inte uppmärksammas; vad är det då som lockar en tillbaka? 
 
Ska inte vara allt för hård mot endast och allenast Färjestad, då SHL är en parameter som i allra högsta grad har ett finger med i spelet också. Svensk hockey är inte vad den en gång varit. En tackling bedöms efter skada, domarkåren förlitar sig mer på situationsrummet än på sin intuition och fasta speldagar; vad är det? Kommersialiseringsprocessen ska vi inte ens tala om! Det erbjuds en pappklappa på vardera stol, skjuts tröjor ur någon bazooka mellan perioderna och lockas till tjejkvällar genom att ha reparerande schamponeringsmedelsföretag som huvudsponsor. Kan man inte underhålla med sportsliga principer? Stå upp för idrotten? Jag menar: marknadssidorna vet vad som krävs för att utveckla sin del, det är deras jobb.  
 
Jag älskar sporten allmänhet och Färjestad i synnerhet så jävla, jävla mycket, men ibland blir jag bara så matt. Antar att det är som i en vanlig relation människor emellan; att det har sina upp- och nedgångar och att man ibland behöver en paus från varandra. 
 
Jag säger som Drake sjunger: "Shit ain't been the same like before. I still love it but I used to love it more."   
Visa fler inlägg