FOMO.

Häromsistens snubblade jag över ett inlägg som Isabel Boltenstern stavat sig igenom, men som lika gärna undertecknad här hade kunnat vara författare till. Rubriken löd "FOMO - fear of missing out" och texten under den handlade om just det: rädslan över att gå miste om någonting.
 
Förut var det en förnimmelse jag trodde skulle vara inneboende hos mig för resten av livet, bestående för all framtid, men det har jag nu i efterhand insett var en felaktig sådan. Det kan förstås kännas surt att missa det där för att man haft siktet inställt på det här en längre tid, men det är inte oro över att inte få vara med - det är besvikelse. Viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om är att däremellan finns skillnader. Jag tänkte att jag skulle dyka djupare in på dem för att sedan se om och i sådana fall på vilket sätt jag kan relatera till dem. Vet inte hur underhållande det här blir att läsa för er, men det känns engagerande att skriva, så jag kör! 
 
Vi kan väl ta och bena ut den skillnad jag benämnde ovan, nämligen oro kontra besvikelse. Att känna oro över att missa en händelse av det större slaget, att inte bli bjuden på nästa middag för att man tackade nej till den på lördag och att alltid säga ja till allt är att lida av FOMO. Man gör det inte för sin egen skull och inte för någon annans heller egentligen - man gör det för sakens skull. Att bli besviken för att man inte råkade vara hemma just då, tycka att det är typiskt när pappas och kurskamratens födelsedagar krockar och att ta fredagen till att vila i stället för den dag Gud bestämde är någonting helt annat. "Mer mänskligt" vill jag skriva, men FOMO är ju också mänskligt, dessvärre. "Mer sunt" då, skulle jag kanske kunna uttrycka det? 
 
För ett par år sedan var det här fenomenet lika mycket min diagnos som anorexia/depression/ångest (vilken trippel, va!) var. Som deprimerad kände jag mig som den enda i världen som inte gjorde någonting. Sociala medier vittnade om att livet utanför sängkanten var perfekt och även om jag i stunden inte ens ville vara med ville jag inte heller att någonting skulle pågå utan mig. En gnutta egoistiskt i vissa avseenden kanske, men mest bara sorgligt. Känslan bottnade ju i att jag var skräckslagen av blotta tanken på att bli bortglömd. Fullt frisk (om man nu någonsin kan bli det, att vara människa känns ibland som en sjukdom i sig) vet jag bättre. Jag vet att jag inte kan göra allt alltid, jag vet att det kommer nya chanser och jag vet att mina vänner är mina vänner även om jag inte är där de är precis jämt. 
 
Tack vare den insikten kan jag nu leva mitt liv på mina premisser utan att för den sakens skull kräva att jorden ska kretsa kring mig. Jag kan också sprida ordet vidare, ordet om att; det löser sig.
Visa fler inlägg