St♡ckholm.

Bloggare skriver icke påtänkta inlägg och journalister publicerar artiklar som om var och en av dem vore den sista de skrev. Krönikörer gör meningar till meter och på sociala medier florerar tankar och vädras åsikter. Det här är min sammanfattning av det senaste dygnet, vilket jag kommer att minnas till demens.
 
16.00 En timme har gått. Funderar över var jag vill bo när det väl blir dags för mig att flytta hemifrån. Det enda jag kommer fram till är: inte i den här världen. Det som förut varit fruktan är nu fakta. Jag går i kras när jag tänker på de som ännu inte fått och heller aldrig kommer att få svar på sms:et "Är du oskadd?".
 
18.00 Jag och min syster ligger tätt intill varandra i sängen på hennes rum. Vi brukar alltid göra det när någonting som ens väsen tycker är för mycket har inträffat. Vi tänker; inte högt, men likadant. "Två i ett" heter det, men vi är ett i två.
 
20.00 En strimma ljus lyckas leta sig fram mitt i allt mörker: #openstockholm. Människor öppnar upp sina hem och hjärtan, gör det tydligt att det viktigaste vi har är varandra.
 
22.00 Ligger på rygg. Min inre rullgardin som hindrat känslor från att tränga fram dras upp. Låter tårar rinna till hakspetsen och droppa ned i gropen mellan nyckelbenen. Det bildas en pöl som jag låter vara. Till slut somnar jag.
 
09.00 När jag öppnar ytterdörren regnar det. Inte mycket och inte kraftigt, men det regnar. Det är som om himlen gråter stilla efter det som hänt. Går till bussen som tar mig till gymmet och där blir jag lätt fastän jag lyfter tungt.
 
15.00 Har sedan länge bestämt att viga denna dag åt shopping. Jag vill inte påstå att jag är rädd, men det är inte helt utan ett orosmoln vilandes ovanför mig som jag sätter mig på den gröna linjens tunnelbana in mot stan. Gång på gång påminner jag mig om att vara uppmärksam och inte misstänksam. Väl vid stadskärnan möts jag av något att likna närmast vid en äng av blommor mitt på Sergels torg. Plötsligt känns ingenting någonting värt. Jag vänder på klacken och går hem till två av mina bästa, bästa kompisar. På vägen hem igen åker jag buss 4, som snurrar runt halva stan, för att få se så mycket av Stockholm som jag bara kan. 

“Believe you can and you're halfway there.”

Tidigare vårar och höstar har jag dragit mig för att anmäla mig till högskoleprovet. "Det kommer att bli svårt att delta, omöjligt att göra det faktiskt, om jag inte har någon behörighet." har jag tänkt och sett min frånvaro i skrivsalen som ett framtida bekymmer. Tills i år.
 
Efter att jag återhämtat mig från nyårsaftonen skrev jag ned de mål jag har för mig själv och mitt 2017 och rätt som det var hade jag skrivit med högskoleprovet. Inte för att jag fick en uppenbarelse och där och då bestämde mig för vad för någonting jag skulle vilja läsa i skolväg. Inte heller för att de program som lockar mig brukar basera sin intaganing på poängen därifrån. Jag gjorde det för att utmana mig sjäv. Mitt psyke behövde det.
 
Genom att komma överens med mig själv om att inte plugga inför det och gång på gång upprepa att min insats inte behöver vara identisk med facit anmälde jag mig. Måste erkänna att det var ett litet slag mot min stolthet att inte förvänta mig ett prickfritt resultat att få tillbaka, utan bara gå dit och göra provet, men som jag skrev några rader upp: mitt psyke behövde det.
 
Vet inte hur det gick till, men jag lyckades gå in med 0.0 förväntningar. Dessutom blev jag glatt överraskad när det verbala avsnittet utgjorde större del av provet än det kvantitativa. Jag menar: jag tyckte att det var krångtligt nog att räkna ut på vilka raster jag skulle förtära vad för att upprätthålla energinnivån under de olika provpassen. Det ska dock erkännas att talen med variabler inte kändes farliga ändå. Koordinaterna däremot. Den enda axeln jag gjort något med sedan jag läste matte 2b andra året på gymnasiet är min egen och med hantlar, så just där jag jobbade mycket efter "det här blir nog bra-metoden".
 
NOG PLADDRAT. Det jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget var att det var förbannat skönt att komma hem (här skulle jag kunna sätta punkt, för det var fruktansvärt skönt att bara komma hem) och klistra in en liten bock i dokumentet där "göra, bara göra, högskoleprovet" stod skrivet. Jag grejade det. Jag, med höga krav och medfödd prestationsångest, grejade det. 
 
Mitt psyke behövde det.
Visa fler inlägg