Kär i kärleken.

Fäster min blick på ovandelen av min uppfällbara dator och låter sökmotorn med två blåa g:n, ett rött respektive gult o, ett ensamt grönt l och ett e, också det i rött, ta över skärmens tum. I fältet för möjligheten att få reda på så gott som vad som helst skriver jag ”kär i kärleken”. Innan jag avfyrar knapptrycket som får programmet att arbeta i klass med en jakthunds spårande av villebråd drar jag en djup suck. ”Am I really doing this?” tänker jag och ja, jag gör det på engelska eftersom det, precis som mycket annat, låter bättre på nämnt idiom.
 
Anledningen till att jag ger klyschornas klyscha ytterligare uppmärksamhet är inte att jag vill försöka få reda på något direkt svar; nej, jag vill se hur mycket som redan skrivits i och om ämnet. Får förstås en rad resultat. Någon forskare har uttalat sig här och något forum har startat en tråd där, artiklar har skrivits och test publicerats. Jag bestämmer mig för att vända träffarna andra kinden till. JAG har ju inte ordat kring det förut.
 
Jag tänker som så här; att närhet är en mänsklig drift. Alla människor vill bli berörda, antingen fysiskt eller psykiskt, men gärna och helst både och. Alltså är det inte så konstigt att det kittlar och ilar och har sig i maggropen när denna handling utförs. Frågan är ju bara om det är bekräftelsen som sådan eller faktiskt personen som ger uttryck åt den som genererar det. Är man de facto tillsammans med personen borde man, förutsatt att tvåsamheten ter sig som önskat, inte behöva reflektera över huruvida man är betagen av en individ eller en förnimmelse. Det ska vara uppenbart och underförstått. Man ska älska känslan, men inte låta den komma från någon annan än ens partner. Innan man kommer till det stadie då en uttalad relation inletts däremot, då är frågan primär. Finner man det obehagligt med vidrörande kan man säga att man vill vänta med just det och är man ängslig över att behöva fastställa en relation kan man skylla på att man har svårt att förmå sig att få känslor. På så vis kan man välja vilken del av ordet man vill vara eller göra: kär eller leka leken.
 
Samtidigt som det är ljuvligt att känna något, är det jävligt att inte göra det för någon. På sätt och vis gör man ju det, men inte på riktigt. Jag menar: det finns många som kan konsten att kyssas. Inte förrän man kommit ifrån tanken på att man måste bekräftas av andra för att duga kommer man att kunna bli kär på riktigt. Också det är en klyscha, men man kan inte vara sårande mot sig själv och lägga sitt värde i händerna på någon annan och tro på lycklig utgång. Därmed inte sagt att man måste älska sig själv så som ens föräldrar säger att de älskar en.
 
Det komiska, som inte alls är komiskt egentligen, om man inte är den som ser det utifrån, är att man blir nere, nästan olycklig, om det skulle vara så att det råkar visa sig att personen inte längre vill vandra längs samma stig. Inte för att man inte klarar sig utan just den personen, men för att luftslottet man byggt sprängs och för att man känner att man inte betyder någonting något mer. Det gör man och innerst inne vet man nog det, men det är väl det yttersta beviset på bekräftelse, gissar jag. Att få vara någons hela värld.
 
Fler än en gång har det hänt att jag introducerats i en människas liv och fått denne att fängslas medan jag bara fångats och då av nyhetens behag. Jag har trott att jag velat bli omfamnad av just den där människan, önskat mig ett textmeddelande eller telefonsamtal från samma person i födelsedagspresent och sagt att ”ja, jag träffar någon”, men i själva verket har jag bara tyckt förbannat mycket om att någon tyckt förbannat mycket om mig. Tycker att Lars Winnerbäck sätter huvudet på spiken när han inleder en av sina låttexter med meningar som lyder som följer: ”Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt. Men det sitter mest i skallen. Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt. Är jag hjärtlös och förfallen?”. Bara de raderna får en ju att bli mer kär i kärleken än i en person. Det fan blöder i hjärtat av att känna igen sig.
 
Det är givetvis ingen vits att inleda någonting man redan tänkt tanken på att så småningom avsluta, men vill man träffa sin människa ger man inte bara en människa en chans - man ger kärleken en chans. Ena dagen är man en hopplös romantiker och vill ha rosenblad strödda över golvet likt strösslet på en glass, andra dagen är man less på förälskelse och önskar att man tyckte om att vara solo lika mycket som en gitarrist verkar göra på scenen. Man kastas inte mellan hopp och förtvivlan - man kastas mellan förälskelse och förtvivlan.
 
Kär i kärleken är vad man är.

Tillägnan: den här är till dig.

Nu i veckan dog Bodil Malmsten. Jag använder ”dog” i stället för ”gick bort” eftersom jag vet att hon själv 1) skulle gjort så och 2) ansåg att ”personer som säger gå bort när de menar dö” var de som skulle dö. Cancer, denna förgrymmade och rent av vedervärdiga sjukdom, var det som drabbade och dödade henne. Ändå kan jag inte låta bli att föreställa mig, åtminstone hålla tummarna för, att hon har det bättre där hon är nu. Jag tänker att hon återförenats med den man, sin man, som hon skrev att hon saknade så.

Bara dagar efter att en av de bästa jag visste och närmsta jag hade lämnade mig och jorden hörde jag Bodil prata i TV om sin diktsamling ”Det här är hjärtat”. Där och då hade jag inte styrka nog att beställa hem en utgåva. Det hade jag egentligen inte senare heller, men jag gjorde det ändå. Vet inte hur många gånger jag har vänt fram och tillbaka på bladen som finns i den boken. Somliga sidor är till och med alldeles skrynkliga, då jag inte haft någon näsduk till hands när jag läst, utan bara låtit det salta och våta falla.

Mina två favorituppslag i hela boken är de som är numrerade 12 och 13 samt 30 och 31. (Använder med addition mellan varje tal får man en siffra, 86, som mycket väl skulle kunna svara för hur gamla sidorna ser ut att vara, med tanke på dess rynkor.) Där står följande:

”Du och jag kände 
varandra från början
Kände
Kände igen

Var rädd om dig
Jag är rädd
Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

Kom tillbaka
Kom tillbaks”

- 12

”Världen vaknar enligt tidszon
Det är natten till nu
Hej det är jag
Det var inte du
Det blir aldrig dag
Det är inte jag”

-13

”Finns
skriker jag
Finns igen
Finns
Vad håller du på med!
Sluta
Låt bli

Låt mig bli
din människa
igen

Utan dig vet jag inte
vad det nu var

Kärlek är
att jag vill att du finns”

-30

”Utan dig har jag ingen kärlek
Bara den jag älskar
älskar jag
Så förintas mänskligheten
Selektivt
Sorgen är egoist

Jordens fördömda
dör under mina ögon
Bara för dig
blöder jag
Jag är en ond människa
och det är ditt fel

Jag hatar att
du övergav mig
Lämnade mig
på jorden
utan alternativ”

-31

Det var inte förrän beskedet nådde mig som det slog mig att jag nog aldrig skrivit om hennes faktiska betydelse för mig. Hon förändrade inte mitt liv, men hon påverkade det, i alla fall vad gäller bokstäver. Som genuint intresserad av vad som går att göra med det svenska språket tack vare fantasin såg jag mycket upp till Bodil. Hon hade ett eget sätt att skriva på, precis som jag. Hon tyckte sig inte vara någon, vilket jag inte heller gör om mig själv. Hon blev något, som kanske också jag kommer att bli en dag. 

Tack, Bodil.
Adjö, Bodil.
Vi ses, Bodil.

Visa fler inlägg