När allt annat varit falskt och fel, är det du som gjort mig hel.

I går, någonstans mellan lunch och den där koppen kaffe man gått och längtat efter sedan den sista slurken ur termosen på morgonen slank ned, fördes en hätsk diskussion mellan mig och min käre far. Eller, just där och då kändes han inte så kär, men när allt kommer omkring vet jag ju att det är så det är. Påskhelg innebär långledighet, som i sin tur innebär att man är nära sin familj prick och precis hela tiden. Det är då inte ovanligt att de röda dagarna renderar i att hudtonen i ansiktet blir densamma. Inte för att man inte trivs i varandras närvaro och sällskap, men för att det blir så väldigt intensivt.
 
I vilket fall som helst, så övergick vår dialog till att bli en monolog, i vilken jag försökte att sätta ord på det Färjestad betyder för mig och vad jag känner för dem och hoppsan sa, så började min pappa att gråta. Jag är tämligen övertygad om att det som fick honom till tårar inte var vad jag sa, utan det jag påminde honom om; icke desto mindre tänker jag låta mina ord passera obemärkt förbi. På ett ungefär så här lät det på sängkanten:
 
”Om Färjestad mister sin chans för vidare spel kommer jag inte att gå i tusen bitar. Jag kommer att gå itu, för Färjestad är halva jag. Det har inte att göra med att ett eventuellt uttåg ur årets slutspel skulle vara det värsta som hänt världen, i synnerhet inte när man sätter det i perspektiv till allt annat elände som drabbar den. Jag vet om att det är sport och att sport fungerar så, det är bara det att det inte bara är en sport.
 
När allt annat varit falskt och fel och jag bara varit några få andetag från döden är det dem jag förlitat mig på. Utan att de egentligen vetat om det och/eller kunnat göra någonting åt det, har jag lagt mitt liv i deras händer. De dagar jag inte åt, sa ett ord eller ens tittade åt ert håll var jag alltid med och valde jag alltid hockeyn.
 
För på vårkanten de senaste, åtminstone tre, åren har jag varit nära på att åka ut, jag också. I år känner jag inte så. ’Tänk vad mycket annat livet har att erbjuda! För att inte tala om vilka summor med pengar du kommer att spara på att inte åka land och rike runt.’ vet jag att jag kommer att få höra, fast då vill jag kontra med en sak; att jag vill leva mitt liv med Färjestad och det finns ingenting jag hellre skulle spendera min rikedom på.”
 
Så, pappa grät och jag grät och nu gråter jag igen. Dels för att jag tänker tillbaka på tiden som var och som var hemsk och dels för att det som kunde ha blivit något så vackert aldrig blev annat än vulgärt, men mest för att jag, för första gången sedan jag var ett litet barn, inte fick äran att tacka adjö till spelare och supportrar på plats. Ja, tänk för att det är en ära att få göra så, oavsett hur, när och var det tar slut. 
 
Bäst att jag gör det här.
 
Tack till Tyrstugan för att du samlat ihop en sådan salig blandning människor till att bli ett och till Löfbergs Arena för att du gjort så att vi som bor utspridda i landet har samma plats att kalla ”hem”. Tack till alla som hjälpts åt att skissa och färglägga och till tidningarna som gett mig en hel hög med bakgrundsbilder. Tack till ledet längs Klarälven som lett till konstverk och till stämmorna som sjungit livets melodi på läktaren. Tack till alla er som alltid kommit ihåg att packa med Olle-banderollen och till alla som valt att maka på sig för att ge plats åt andra när och där det varit trångt. Tack till chaufförerna som gjort det möjligt för oss att åka genom och till städer och till Bosse Sonnö förrrrr att… Ja. Tack till var och en av er spelare som, utan att det på något sätt är er skyldighet, frågat mig hur jag mår i dag och till Färjestad Bollklubb för att du givit mig allt det här. Du är, och jag tror att du förblir, det viktigaste i mitt liv. Tack till och för säsongen 2015/2016.
1 kommentar

Jag ska skriva innan jag dör, om det så blir det sista jag gör.

Jag har inte tänkt ge mig på att börja blogga på daglig basis, men ibland slås jag av tanken på att göra så. Kan önska att jag levde ett mer intressant liv och således ha både anledning till och allmänt intresse för att sätta mig ned om kvällarna för att formulera mig kring sådant som hänt eller ska komma att hända. Nu har jag inte det, så det blir mer som när man ränner in i en klasskamrat från förr på vägen till bussen, ni vet. Man morsar och konstaterar att det vore trevligt att träffas, men sedan ses man inte (förrän samma händelse uppenbarar sig nio månader senare). Något sådant. 
 
I och för sig är det väl inte i huvudsak bloggning jag vill ägna mig åt, även om det är ett megabra sätt att uppehålla sig själv och underhålla andra på. Jag skulle dock hellre se mitt för- och efternamn överst på en kolumn, nederst i en spalt eller på omslaget av en bok. Inte för att jag vill bli pickad på axeln av någon på stan och inte heller för pengarna, men för att jag älskar att skriva. Jag älskar att skriva så till den milda grad att jag skulle kunna ägna en hel halvtimme åt processen ”leta efter, hitta, skära upp och äta den perfekta avokadon”.
 
Det spelar ingen roll om man är höger- eller vänsterhänt, då båda händerna måste användas. Den ena behövs för att lyfta och krama (man klämmer inte på en avokado, man kramar den!) och den andra tordes finnas till som en hjälpreda eftersom den där gröna mirakelfödan har tendens att rulla ned och ut över butiksgolvet annars. 
 
Att påstå att undvika ögonkontakt med någon annan som är lika trånande efter guacamole som du är att överdriva en aning, men det är tämligen viktigt. Av erfarenhet vet jag att det lätt kan bli stel stämning när två för varandra okända människor står och masserar något med kärna och skal i sju minuter nämligen.
 
Man bäddar ned några stycken (tänk på att avokados faktiskt också kan ha känslor!) i sin påse och glömmer sedan andra halvan av handlingslappen eftersom man vill hem och skära i dem (innanför tröskeln till bostaden har de inga känslor längre). 
 
Knivens vassa egg drar ett streck runt hela den ovala knölen och sedan vrids de två halvorna som bildats ett varv och då, mina vänner, möts man av ett ljust, ljust grönt och alldeles sammetslent o innanmäte. Man drar långa linjer i det, skär upp det i kuber eller gröper ut det med en sked och…  Ja, som sagt: en hel halvtimme.
 
Åter till att jag älskar att skriva. Det svenska språket är fantastiskt. Jag kan hålla med om att amerikanska kanske gör sig bättre på en melerad bakgrund på Tumblr, men möjligheterna som svenskan bjuder till är många och makalösa. Korta formuleringar byggda med ord som knappt används längre eller meningar längre än vad milen känns som på ett löpband. Versaler och gemener i en salig blandning tillsammans med en slinga av vokaler och konsonanter. Slangord innanför citationstecken och sådant som är fult, men djupt. Åhhh!
 
Jag undrar var detta kommer att barka hän. En sak är säker: någonstans ska jag, jag och alla mina ord.
1 kommentar

Ord som blir visor.

Är det narcissistiskt att skriva om beröm man fått? Eller är det bara rent av svenne banan:igt att över huvud taget ställa den frågan för att man tror att ”äsch, inte jag” är en regel snarare än ett undantag? I samma stund som jag formulerade de där två frågorna någon annanstans än inuti mitt eget huvud kunde jag tydligt se svaren framför mig. Nej, det är inte narcissism att berätta vidare några goda ord och ja, det är epitet ”landet lagom” som gör sig hört. Med det sagt: svenska folket älskar mig! Nej, skämt åsido. 
 
Nu till varför jag inlett det här (i försvar dessutom)! Efter att jag delat med mig av mitt inlägg innehållandes mina starka känslor för och min stora tacksamhet till allas vår Lasse Granqvist haglade kommentarer med komplimanger in. Roligast av allt var att Sporthuset-podcasten, där bland andra Lasse själv medverkar, snappade upp mitt meddelande och hade högläsning av det i sin senaste episod. Här finns avsnittet (nummer 32) att lyssna på och vill man direkt till ”min del” (är det narcissistiskt?) är det sex minuter in som gäller.
 
Avslutningsvis vill jag understryka att ingen är mer ödmjuk inför och lycklig över detat än självaste lilla jag. Vill också säga att jag med det här inte alls vill skryta (även om jag faktiskt rätade lite extra på ryggen när jag lyssnade till Åström som läste mina ord), utan mest bara säga tack!
0 kommentarer