När allt annat varit falskt och fel, är det du som gjort mig hel.

I går, någonstans mellan lunch och den där koppen kaffe man gått och längtat efter sedan den sista slurken ur termosen på morgonen slank ned, fördes en hätsk diskussion mellan mig och min käre far. Eller, just där och då kändes han inte så kär, men när allt kommer omkring vet jag ju att det är så det är. Påskhelg innebär långledighet, som i sin tur innebär att man är nära sin familj prick och precis hela tiden. Det är då inte ovanligt att de röda dagarna renderar i att hudtonen i ansiktet blir densamma. Inte för att man inte trivs i varandras närvaro och sällskap, men för att det blir så väldigt intensivt.
 
I vilket fall som helst, så övergick vår dialog till att bli en monolog, i vilken jag försökte att sätta ord på det Färjestad betyder för mig och vad jag känner för dem och hoppsan sa, så började min pappa att gråta. Jag är tämligen övertygad om att det som fick honom till tårar inte var vad jag sa, utan det jag påminde honom om; icke desto mindre tänker jag låta mina ord passera obemärkt förbi. På ett ungefär så här lät det på sängkanten:
 
”Om Färjestad mister sin chans för vidare spel kommer jag inte att gå i tusen bitar. Jag kommer att gå itu, för Färjestad är halva jag. Det har inte att göra med att ett eventuellt uttåg ur årets slutspel skulle vara det värsta som hänt världen, i synnerhet inte när man sätter det i perspektiv till allt annat elände som drabbar den. Jag vet om att det är sport och att sport fungerar så, det är bara det att det inte bara är en sport.
 
När allt annat varit falskt och fel och jag bara varit några få andetag från döden är det dem jag förlitat mig på. Utan att de egentligen vetat om det och/eller kunnat göra någonting åt det, har jag lagt mitt liv i deras händer. De dagar jag inte åt, sa ett ord eller ens tittade åt ert håll var jag alltid med och valde jag alltid hockeyn.
 
För på vårkanten de senaste, åtminstone tre, åren har jag varit nära på att åka ut, jag också. I år känner jag inte så. ’Tänk vad mycket annat livet har att erbjuda! För att inte tala om vilka summor med pengar du kommer att spara på att inte åka land och rike runt.’ vet jag att jag kommer att få höra, fast då vill jag kontra med en sak; att jag vill leva mitt liv med Färjestad och det finns ingenting jag hellre skulle spendera min rikedom på.”
 
Så, pappa grät och jag grät och nu gråter jag igen. Dels för att jag tänker tillbaka på tiden som var och som var hemsk och dels för att det som kunde ha blivit något så vackert aldrig blev annat än vulgärt, men mest för att jag, för första gången sedan jag var ett litet barn, inte fick äran att tacka adjö till spelare och supportrar på plats. Ja, tänk för att det är en ära att få göra så, oavsett hur, när och var det tar slut. 
 
Bäst att jag gör det här.
 
Tack till Tyrstugan för att du samlat ihop en sådan salig blandning människor till att bli ett och till Löfbergs Arena för att du gjort så att vi som bor utspridda i landet har samma plats att kalla ”hem”. Tack till alla som hjälpts åt att skissa och färglägga och till tidningarna som gett mig en hel hög med bakgrundsbilder. Tack till ledet längs Klarälven som lett till konstverk och till stämmorna som sjungit livets melodi på läktaren. Tack till alla er som alltid kommit ihåg att packa med Olle-banderollen och till alla som valt att maka på sig för att ge plats åt andra när och där det varit trångt. Tack till chaufförerna som gjort det möjligt för oss att åka genom och till städer och till Bosse Sonnö förrrrr att… Ja. Tack till var och en av er spelare som, utan att det på något sätt är er skyldighet, frågat mig hur jag mår i dag och till Färjestad Bollklubb för att du givit mig allt det här. Du är, och jag tror att du förblir, det viktigaste i mitt liv. Tack till och för säsongen 2015/2016.

Jag ska skriva innan jag dör, om det så blir det sista jag gör.

Jag har inte tänkt ge mig på att börja blogga på daglig basis, men ibland slås jag av tanken på att göra så. Kan önska att jag levde ett mer intressant liv och således ha både anledning till och allmänt intresse för att sätta mig ned om kvällarna för att formulera mig kring sådant som hänt eller ska komma att hända. Nu har jag inte det, så det blir mer som när man ränner in i en klasskamrat från förr på vägen till bussen, ni vet. Man morsar och konstaterar att det vore trevligt att träffas, men sedan ses man inte (förrän samma händelse uppenbarar sig nio månader senare). Något sådant. 
 
I och för sig är det väl inte i huvudsak bloggning jag vill ägna mig åt, även om det är ett megabra sätt att uppehålla sig själv och underhålla andra på. Jag skulle dock hellre se mitt för- och efternamn överst på en kolumn, nederst i en spalt eller på omslaget av en bok. Inte för att jag vill bli pickad på axeln av någon på stan och inte heller för pengarna, men för att jag älskar att skriva. Jag älskar att skriva så till den milda grad att jag skulle kunna ägna en hel halvtimme åt processen ”leta efter, hitta, skära upp och äta den perfekta avokadon”.
 
Det spelar ingen roll om man är höger- eller vänsterhänt, då båda händerna måste användas. Den ena behövs för att lyfta och krama (man klämmer inte på en avokado, man kramar den!) och den andra tordes finnas till som en hjälpreda eftersom den där gröna mirakelfödan har tendens att rulla ned och ut över butiksgolvet annars. 
 
Att påstå att undvika ögonkontakt med någon annan som är lika trånande efter guacamole som du är att överdriva en aning, men det är tämligen viktigt. Av erfarenhet vet jag att det lätt kan bli stel stämning när två för varandra okända människor står och masserar något med kärna och skal i sju minuter nämligen.
 
Man bäddar ned några stycken (tänk på att avokados faktiskt också kan ha känslor!) i sin påse och glömmer sedan andra halvan av handlingslappen eftersom man vill hem och skära i dem (innanför tröskeln till bostaden har de inga känslor längre). 
 
Knivens vassa egg drar ett streck runt hela den ovala knölen och sedan vrids de två halvorna som bildats ett varv och då, mina vänner, möts man av ett ljust, ljust grönt och alldeles sammetslent o innanmäte. Man drar långa linjer i det, skär upp det i kuber eller gröper ut det med en sked och…  Ja, som sagt: en hel halvtimme.
 
Åter till att jag älskar att skriva. Det svenska språket är fantastiskt. Jag kan hålla med om att amerikanska kanske gör sig bättre på en melerad bakgrund på Tumblr, men möjligheterna som svenskan bjuder till är många och makalösa. Korta formuleringar byggda med ord som knappt används längre eller meningar längre än vad milen känns som på ett löpband. Versaler och gemener i en salig blandning tillsammans med en slinga av vokaler och konsonanter. Slangord innanför citationstecken och sådant som är fult, men djupt. Åhhh!
 
Jag undrar var detta kommer att barka hän. En sak är säker: någonstans ska jag, jag och alla mina ord.

Ord som blir visor.

Är det narcissistiskt att skriva om beröm man fått? Eller är det bara rent av svenne banan:igt att över huvud taget ställa den frågan för att man tror att ”äsch, inte jag” är en regel snarare än ett undantag? I samma stund som jag formulerade de där två frågorna någon annanstans än inuti mitt eget huvud kunde jag tydligt se svaren framför mig. Nej, det är inte narcissism att berätta vidare några goda ord och ja, det är epitet ”landet lagom” som gör sig hört. Med det sagt: svenska folket älskar mig! Nej, skämt åsido. 
 
Nu till varför jag inlett det här (i försvar dessutom)! Efter att jag delat med mig av mitt inlägg innehållandes mina starka känslor för och min stora tacksamhet till allas vår Lasse Granqvist haglade kommentarer med komplimanger in. Roligast av allt var att Sporthuset-podcasten, där bland andra Lasse själv medverkar, snappade upp mitt meddelande och hade högläsning av det i sin senaste episod. Här finns avsnittet (nummer 32) att lyssna på och vill man direkt till ”min del” (är det narcissistiskt?) är det sex minuter in som gäller.
 
Avslutningsvis vill jag understryka att ingen är mer ödmjuk inför och lycklig över detat än självaste lilla jag. Vill också säga att jag med det här inte alls vill skryta (även om jag faktiskt rätade lite extra på ryggen när jag lyssnade till Åström som läste mina ord), utan mest bara säga tack!

Den värsta dagen.

En dag jag minns väldigt väl är den då det tog slut mellan mig och min första, riktiga kärlek. Vi var 15 år gamla och hade klivit in i tonåren med varandra. Allt som var första gången var vårt tillsammans och jag visste inte vem, knappt om, jag var utan honom. När det där månadsdatumet sedan blev som vilken annan siffra som helst hulkade jag mig igenom dygnen som om några sådana aldrig skulle möta mig igen. 
 
Kommer också ihåg när tre stycken vilt främmande människor klev innanför väggarna till det jag alltid ansett och påstått vara min tryggaste plats, mitt hem, för att presentera sig som mina behandlare. Jag hade ingenting att säga till om och var lika rädd som jag tänker att en harunge är utan sin mamma i närheten. Så många tårar som jag grät hade jag inte gråtit tidigare och jag skrev till min bästa vän: ”Vad säger man till sin familj när det enda man vill är att dö?”.
 
Min dåvarande bästa vän. Åh. Aj. När jag blev sviken av mitt livs bästa vän trodde jag inte att min upp- och nedvända tillvaro någonsin skulle ställas till rätta igen. Den jag såg upp till, berättade allt för, var stolt över att gå bredvid, litade blint på, värderade högt och älskade djupt ljög för mig. Det var ingen vit lögn. Det var en svart, den svartaste. Jag råkade in i ett chocktillstånd jag trodde skulle vara för evigt och gick inte till skolan dagen därpå. 
 
Från skolan åkte jag en gång till dit mormor bodde. Hon, min mormor som i princip var halva min barndom, glömde bort vem jag var och förstod inte alls vad jag menade med att klappa hennes kind i 22 långa minuter. Det gjorde jag. Det var ett sista farväl innan telefonen ringde innan läggdags på kvällen och jag blev varse att Gun gått och lagt sig för alltid.
 
Ingenting varar för alltid. För inte så länge sedan erkände jag först för mig själv och sedan för han den där att ”jag vill leva i, du och jag som vi”, men fick ett smått oväntat och högst oönskat svar tillbaka. Kände mig minst i världen och inte ens vatten värd.
 
Apropå det! Att se sina föräldrar gråta är, för er som inte vet det, FRUKTANSVÄRT. Jag vill minnas (nej, det vill jag egentligen inte) att det var fars dag och att min pappa grät och att det var på grund av mig. Mitt dåliga samvete gnagde inte; nej, det bet sönder mig, slet mig i stycken, Han stammade fram nej efter nej när jag påstod att han var värd en bättre dotter, men där och då var han verkligen det.
 
En annan dotter är min syster. Den 19:e augusti för snart två år tillbaka i tiden var ingen sådan där härlig sensommardag som man skulle kunna tro. Min systers äventyrsår på andra sidan oceanen skulle bli en prövning för mig, det visste jag om. Att jag skulle sjunka ihop likt en nött raggsocka i vardagsrumsfåtöljen och primalskrika rätt ut bara timmen efter att våra fingertoppar bildat ett mellanrum däremot, det hade jag inte räknat med. Det gjorde fysiskt ont i mig av saknad och jag tror att det var utan henne jag blev ytterligare sjuk. 
 
Men hur sjuk jag än var, höll Färjestad mig alltid lite frisk. Ett år miste de sin plats i ett fortsatt slutspel. Vi stod uppradade utanför arenan och bakom bussen i Gävle med en banderoll framför oss som enda vindskydd. En efter en kom spelarna ut med blicken i marken för att möta kylan, för att möta oss. Alla visste om att ”det blir så här ibland”, ändå var alla upprörda och förstörda. Det kändes som ett sekel till dess att vi skulle återförenas och ingen vill vara 100 år bort från det man anser vara det viktigaste man har.
 
Dessa dagar är dagar jag inte ens skulle ha mage att önska min värsta fiende. Ändå är dessa dagar inte ”den värsta dagen”. Den värsta dagen är den då Olle drog sitt sista andetag. För ett år sedan i dag. Jag undrar om det någonsin kommer att finnas en värre dag än den.
 
† 4 oktober 1989 – 18 mars 2015
Jag saknar dig varje dag.

Brevet från Ellinor.

Det här är ett brev. Inte ett som ska vikas dubbelt och föras in i ett kuvert att försegla med fuktade läppar, men ett öppet sådant. Anledningen till det är inte att jag på något sätt vill visa andra vad jag kan och få beröm. Jag tror, till och med räknar med, att många kommer att ställa sig bakom mig i ett led och nicka jakande. Därför är det öppet. (Och för att jag inte har gatunamnet eller siffran som ska stå bakom det där vederbörande bor, men den lilla detaljen tycker jag att vi tar och ignorerar.)
 
Så, eftersom brevet varken kommer att adresseras eller läggas i någon låda har jag tänkt beskriva personen, både till dennes utseende och till dennes personlighet. Dels för att jag vill klä det han är för mig med mina egna ord, men också för att det vore roligt att se om någon kan lyckas lista ut vem han är redan innan jag presenterat honom vid namn.
 
Han har en frisyr att närmast likna vid Homer Simpsons dito och till skillnad från sina kollegor med samma yrkesroll saknar han övrig ansiktsbehåring. Det är också det enda han saknar, vad det verkar. I övrigt framstår han som en man i sina bästa år med ett genuint intresse för sådant som förenar människor. Han har ett härligt humör som nog skulle kunna reda ut världskrig, ett minne som vilken nörd som helst skulle vilja besitta och en stämma som sjunger utan att han själv gör så. Listan kan göras lång. Just det! Han är en långstång också. Det är dock inte hans centimeter ovan jord, utan hans register till hjärna och förmåga ensam i sin klass att trollbinda människor, som får honom att nå till stjärnorna.
 
Är det någon som vid det här laget har räknat ut vem det är jag ordar om? Jag tror det, va? Men för säkerhets skull predikar jag lite till.
 
Innan en match har jag som vana att se över laguppställningen. Jag vill ha reda på vem som är tänkt att vakta kassen och vilka backpar som ska kooperera med vilka kedjor. Finns det dessutom möjlighet att äga kännedom om vem eller vilka som ska kommentera sändningen är jag den första att ta vara på den. I många fall är mannen bakom mikrofonen avgörande för huruvida matchupplevelsen i sig är trevlig eller ej, på samma sätt som läktaren är viktig för inramningen av det som försiggår i arenan. Jag vill veta vad jag har att vänta de tre närmsta timmarna; en sömnig jävla rapportör med en vokabulär mindre än Bäckis i Sportspegeln 2006 eller ett unikum i form av Lasse Granqvist. Visar det sig vara som så att den sistnämnda är utsedd att kommentera kvällens perioder har jag redan där fått mig en vinst.
 
Visst är det Lars Ivar ”Lasse” Granqvist jag pratar om! Faktum är att jag tvivlar på att mina bästa stunder i livet hade varit ens hälften så glädjande att ge en återblick till om det inte vore för herren här. Främst är det Färjestad (föga förvånande…) som svarat för huvudrollen bland mina hockeyrelaterade minnen, men den viktigaste birollen är det Lasse som förfogat över. Jag har svårt att föreställa mig ett idrottsliv som inte innefattar honom. Den dag han bestämmer sig för att pryda sin kavaj med enbart en näsduk i bröstfickan och inte en mygga vid kragen kommer att vara en sorgens dag.
 
Om du, Lasse, läser det här: det finns ingen i världen jag hellre skulle dricka ljummet kaffe ur pappmugg och äta en mazarin i skrovligt folie med - och jag tycker inte om mazariner, inte ens lite. Tack till parlören som gjort att jag kunnat se, åtminstone framför mig, alla matcher när jag inte haft tillgång till rätt kanal. Tack för skratten du lockar till genom att referera en smörpassning från Mikael Johansson till vilka småkakor hans mormor brukade baka. Du är banbrytande och okonventionell, du är för sporten vad suspen är för målvakten: så IN I NORDEN viktig.
Visa fler inlägg