Morfar, se min hand.

Jag hör mammas nätta fotsteg i trappan. I vanliga fall hade jag antagit att hon gått ned för att trycka igång en maskin, alternativt hämta upp ett paket kaffe från förrådet, men sådant gör man inte klockan halv fem en torsdagsmorgon. Hon tar ett stadigt grepp, och det vet jag för att det inte behövs mer än en utandning för att öppna, handtaget på dörren som leder in till mitt rum och säger att samtalet vi fruktade att få nu inkommit. Hon låter samlad och utan att jag vet ordet av sitter hon i förarsätet med mig bredvid och min syster bakom sig.

I en minut får vi stå ute i ett för årstiden varmt Stockholm innan snurrdörrarna påbörjar sin verksamhet. Vi kommenterar det. ”Vilken himla time:ing och vad behagligt det är fastän klockan bara är så här tidigt!” Kanske var det att projicera det som väntade; att inombords påstå att det är sommaren som genomgår ett dödsryck. Jag vet inte.

Morbror dyker upp på avtalad plats och tid och vi stegar gemensamt mot hissen - som visar sig vara avstängd. Så typiskt för hela den här grejen, den här grejen livet. Vi tar trapporna och vid det sista, eller först beroende på vilket håll man kommer från, steget säger en mjuk röst att vi kommer ”precis”. Egentligen förstår jag direkt, men likt ett barn som vill ställa tusen vadå-frågor undrar jag ”Vadå ’precis’?”.

När jag ser hans ansikte, som har fler slangar än rynkor, exploderar någonting inuti mig. Hjärtat, tror jag. Inte hjärnan i alla fall, för den går på högvarv och börjar, av någon oförklarlig anledning, att bearbeta en massa minnen. Det är allt från syltkladdiga rulltårtebak i det gamla köket till Robert Brobergs skojsånger under bilfärderna, från den alltid för stora sommarslanten att köpa glass för till de traditionella söndagsmiddagarna och från de vänliga kindpussarna till de fräcka kommentarerna. Det är morfar.

Det var morfar.

Sjunker ihop längs väggen och känner hur vartenda symptom på en panikångestattack har lagt beslag på min kropp. Försöker att fästa blicken på någonting och rikta den bara där, men i en sal där allt är vitt är det minst sagt svårt. Jag hittar monitorn med streck och siffror och följer dessa slaviskt – till dess att de slutar röra sig och räkna. Symptomen blir till diagnos och där sitter jag och hyperventilerar.

”Han väntade in er.” ler en sköterska försiktigt och då smulas jag sönder. ”Och mormor har väntat in honom.” tänker jag. Sedan åker vi till deras favoritbageri och köper brödet de alltid brukade bjuda på till frukost.

Sov så gott, kompis.
Jag älskar dig.

2 oktober 1933 - 25 augusti 2016

Together we are what we can’t be alone.

Det börjar närma sig. Inte höst. Eller jo, det också, men det var inte främst vad jag syftade på. Säsong – det börjar närma sig säsong! Det vet jag för att 1) premiären alltid hålls i september och 2) jag är en neurotisk person som räknat ned dagarna sedan antalet var 100 och på sistone börjat spela Dropkick Murphys om morgnarna. För tillfället är ”Boys on the Docks” min absoluta favorit eftersom det finns en textrad över en musikslinga som lyder ”together we are what we can’t be alone”. Så känner jag för det som utomstående förmodligen skulle benämna som ”läktartramset”. Jag säger inte att ensam inte är stark, jag säger bara att en grupp med impregnerat tyg mellan sulor och snöre är starkare.

Tänk att en dag mitt i ett grått kvartal få uppleva den känsla man som liten gjorde dagen innan julafton och sin födelsedag, på julaftonens morgon och sitt kalas – samtidigt! DET är vad matchomgång 1 betyder för mig. Egentligen är det inte själva matchen i sig som föranleder känslorna av att sväva lätt ovan jord, det är allt runt omkring. Möten med ansikten man inte sett sedan man kan inte ens minnas när, spontansång kring långbord, mjukt skum att få mustasch av, tjockt os i luften bakom, framför, över och under. (Sticker in med en liten parentes, för att hänga kvar lite vid det här med pyro: jag avskyr när mitt hår luktar rök efter att ha varit med om passiv sådan en utekväll, men älskar när stråna tagit doft av brända bengaler. Det är något visst med det.) Det är inte helt utan förmaksflimmer och en mindre hjärtinfarkt jag tänker på det, ska sägas.

Det är dock samma visa varje sommar (”sommarvisa” skulle jag kunna kalla det, men det vore fruktansvärt töntigt, så det tänker jag inte göra): jag tror mig längta mindre efter allt det här än vad jag faktiskt gör. Jag inbillar mig att is är bättre i en drink än i en rink, men tycker inte så egentligen. Nu ser, och framför allt känner, jag det så tydligt; att hjälp, vad jag längtar efter den 17 september.

Visa fler inlägg