Det händer mycket på ett år.

Man är i välsignat tillstånd, havande, i vecka 34 och vips, så är det snart tid att börja förbereda vilket tårtöverdrag det pastellfärgade sifferljuset ska stå på. Man planerar sin resa som ska bli lång sett till både avståndet och varaktigheten och simsalabim, så har man redan varit borta, kommit hem samt hunnit ångra att man inte stannade ett litet tag till. Man är tillsammans med vem man tror är sitt livs kärlek, som sedan förklarar att det inte finns endast en som är rätt och att denne vill utforska huruvida det stämmer eller ej, så står man där ensam under ett regn av tårar. Man väger som ett barn trots att man är vuxen, sedan kliver man upp på samma vågplatta och ser att man gått upp en massa kilo och med dem fått ett nytt, eller bara tillbaka, ett liv.

Vad jag vill ha sagt med ovanstående rader är att det händer mycket på ett år.

Då:
Jag bar dubbla jeans av lika många anledningar. För det första var jag ständigt blåfrusen och då var två par byxor ovanpå varandra till hjälp. För det andra inbillade jag mig att mina ben inte skulle dra till sig lika många medlidande, eller bara lidande, blickar om de var någon centimeter större i omkrets.
Nu:
Samma jeans skär in, på ett mer smickrande än smärtsamt sätt, i rumpestumpen och smiter åt kring lår och vader så som man vill att stuprör ska göra. Jag snurrar alltid två varv framför spegeln innan jag går hemifrån för att försäkra mig om att det är jag och min kropp som lyckats och inte byxorna som krympt.

Då:
När jag vaknade gjorde jag det för att man inte kan sova hur länge som helst, såvida man inte är död, något jag tyckte var olyckligt att jag inte var. Jag gjorde ingenting av mina dagar. Neddragna mörkläggningsgardiner var en inredningsdetalj i rummet, min gestalt likaså. Hade jag kunnat gråta, hade jag förmodligen gjort det. Jag var apatisk; kände, orkade, ville ingenting.
Nu:
Jag går upp och till jobbet, tränar när jag hinner och om jag orkar, träffar sådana som fungerar bättre som stöd än vad en BH gör, äter middag utan protester, pratar i telefon med någon som det pirrar med och lägger mig utmattad.

Då:
Hockeyn gav jag aldrig upp, inte psykiskt i alla all. Fysiskt var det värre. Mina redan ömmande liggsår i svanken förvärrades av att sitta timmar i bil, hjärtat slog mig medvetslös, antingen på läktaren eller inne bland toa-båsen, och blåmärken poppade upp så fort någon snuddade vid mina lemmar.
Nu:
Premiären ägde rum 50 mil bort och jag åkte dit på eftermiddagen och hem mitt i natten. Det enda jag hade ont i var mungiporna, eftersom de pekat uppåt under så lång tid.

Då:
Fick jag tre olika förslag att fylla helgen med brydde jag mig inte om att prioritera varken det ena, andra eller tredje. Hivade allesammans för att i stället vältra mig i min ångest.
Nu:
Händer samma sak en helg nu för tiden skulle jag göra allt i min makt för att hinna med hela köret. Oftast för att jag vill, men ibland också för att jag måste – måste våga.

Då:
Jag minns att jag svimmade av en panikångestattack som upptod när middagsmaten visade sig vara pasta. Föll ihop på golvet som ett korthus man lyckats bygga upp till tre våningar.
Nu:
Äter inte spaghetti och sådant särskilt frekvent, inte ofta alls faktiskt, men när jag gör det är det med bravur. Senast beställde jag det på en restaurang - med min terapeut, men utan några tabletter. (För ett år sedan hade jag ännu inte kommit i kontakt med hon som jag i dag inte kan föreställa mig en dräglig vardag utan. Bara det!)

Som sagt: det händer myckt på ett år. 

Livet är dock inte som Hasse Anderssons låttitel vill indikera: guld och gröna skogar. Jag kan fortfarande råka ut för långvariga tryck tvärs över bröstkorgen på grund av vad jag ätit, eller inte ätit för den delen. Varje gång jag är på gymmet tvingas jag föra en inte kamp om huruvida jag faktiskt tränat tillräckligt eller borde ge lite till. Ser jag ned eller på mig i spegeln händer det att jag gråter en liten stund. MEN! Jag vet nu att det inte är något som kommer att döda mig. Förra året trodde jag det, eller om jag ska vara krass: planerade jag det. Återigen: det händer mycket på ett år. 

Visa fler inlägg