Ett världshav är ingenting.

Det är torsdag, det är den 19:e februari och det är prick ett halvår sedan min lillasyster, tillika andra och bättre halva, for till de förenta staterna för tio månaders äventyr. Hon bara drog. Jag menar inte att hon hux flux bestämde sig och sedan lämnade landet lagom utan förvarning, men hon gjorde det inte till någon stor grej. ”Jag ska studera på annan ort.” Lite så, fast med andra ord. Hon skulle exempelvis aldrig använda ordet ”studera” i stället för ”plugga” och ur hennes mun skulle ”fucking USA!” komma snarare än ”annan ort”, men principen är densamma. Hennes lättsamma syn på utbytesåret bäddade för dito hos mig, fastän jag från början var att jämföra med, till och med misstas för att vara, ett vandrande orosmoln. Det ska erkännas att jag grät från Arlanda och hem den där augustidagen då hon åkte för att bli temporärar amerikan och att jag har vänt mig ut och in av saknad emellanåt, MEN faktum är att det inte varit så farligt som jag fruktade. Jag hade liksom bildat mig en uppfattning av att det skulle komma att bli outhärdligt. Kanske att det är så som diverse konton på Tumblr säger ändå; att ”distance means nothing when someone means everything”.
 
Att själen inte börjat blöda, som jag fick för mig att den skulle komma att göra utan min syster, har mycket, nästan uteslutande, att göra med min medvetenhet om att hon har det bra. Hon bor ett stenkast från sandstränder, hos en sådan familj man inte trodde fanns i annat än utopin. De, vilka är fyra till antalet, tar så väl hand om henne att jag blir rörd till tårar när jag tänker på det. Jag längtar så, så mycket efter att få träffa dem, för att inte tala om hur mycket jag längtar efter att få träffa Magda. Jag längtar så mycket att jag trampar och trippar på tå om jag är ståendes och fantiserar. Jag tänker allt mer ofta på den stund då vi kommer att återförenas. I tanken har jag till och med kommit så långt att om jag blundar blir mina ögonlock till biodukar och jag kan se hela ögonblicket framför mig som om det vore inspelat till en film.
 
Som nämnt är den familj som hon nu tillhör drömlik, det utan att göra sig till. De bara är sådana. Jag har inte träffat dem, än, men känner ändå att jag står dem nära. Om jag känner så, vad gör då inte Magda? Om jag, som jag gör ibland, grottar ned mig och tänker på hur mycket de kommer att sakna varandra när den här tiden är förbi blir jag illa till mods. Självklart vill jag ha hem henne, ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är pirrigt att mottaga ett inkommande samtal när det är tidig morgon här och sen kväll där, att jag är utan henne och hon utan mig, men att ett världshav är ingenting och så vidare. Det är som om vi är närmare än någonsin fastän vi aldrig varit så långt ifrån varandra.
 
Att det rasslat förbi så många månader som sex stycken borde rimligtvis och enligt mina beräkningar betyda att det nu kvarstår fyra innan dess att hon är åter på svensk mark. Som tur är kommer vi att slänga oss i varandras famnar tidigare än så. Åh. Åhåhåhå.

Vill alltid fylla år.

Först nu, när det passerat förbi så när som på tre hela dygn, har majoriteten av alla intryck och många känslor samlats, lagt sig tillrätta och sjunkit in. Egentligen borde jag inte ge mig på att orda om denna dag, då den var, som man säger, ”beyond words”, men eftersom jag är vuxen gör jag som jag vill och jag vill. Om jag hade förmåga att rå över allt det som sker skulle varje dag som jag har framför mig i livet se ut som den 14:e februari gjorde i år. Den hade allt. Blombuketter, champagne, framgång, närhet och skriftliga bud av bästa slag. Under övergången från lördag till söndag drömde jag till och med jordelivets bästa dröm, vilken jag önskade hade fortsatt fast som verklighet när jag väl vaknat. Som jag sa: den, min födelsedag, hade allt.
 
Det började redan på nattkröken. Jag var inte i form på fredagskvällen, så jag kröp till kojs tidig. Min sömn blev dock inte långvarig, då mina föräldrar kom sjungandes/skränandes (gränsen var hårfin) vid tolvslaget. Pappa bar på en kristallvas med lika många rosor som jag fyllde år och i handen höll mamma ett kort. Gratulationer gavs i utbyte mot tandleenden, sedan somnade jag om.
 
På födelsedagsmorgonen var himlen till en början mulen, men lagom till dess att frukosten skulle förtäras sprack den upp och som genom ett valv tittade solen fram.  Den sken så starkt att jag för en kort sekund övervägde att slopa mitt D-vitamintillskott. 
 
Under dagen ringde det på dörren i omgångar. En gång var det en barndomsvän som räckte över en knippe röda rosor och ett paket cashewnötter med tillhörande kort, på vilket det stod ”För att du sagt att det håller dig vid liv, och jag vill ju ha kvar dig i minst 20 år till ♡” eftersom jag en gång skrivit under en bild på sådana att de håller mig vid liv – bokstavligt talat. Min hals snörpte ihop sig. En annan gång var det ett blomsterbud som levererade ett fång med tulpaner och ranunkler skickade från den bästa jag inte har. Då knöt det sig magen.
 
Innan mitt rum förvandlades till mer eller mindre ett växthus satte jag min fot, och gjorde mitt första köp, på Systembolaget, som sig bör när en fyller 20. Drycken med artikelnummer 78360 fick följa med mig hem, mest för att de två viktigaste kvinnorna i mitt liv, näst efter min mamma och min terapeut, står bakom det. På så vis kändes det lite som om de, som i det här fallet är Hannah och Amanda, var med och firade mig lite granna. 
 

Bland dyrt armbandsur och cocktail-glas från Iittalas Essence-serie var den bästa av alla presenter ändå Färjestads triumf. Jag ska vara ärlig och säga att jag, och sannolikt fler med mig, inte trodde att det skulle gå vägen, att det hela skulle barka hän, när Stockholmslaget tog ledningen 44 sekunder in i matchen, men tji fick vi! Efter många om och men, och viktigast av allt: efter ordinarie matchtid, skrevs siffrorna till 2-3 i grönvit favör. Klädda i nämnda färger skred de ut på isen igen och jag var så upprymd att jag kände mig berusad. 

Sex tunnelbanestationer bort stegade jag, mamma och pappa in på Riche för att där skåla för att det var 20 år sedan jag föddes och de två blev ett föräldrapar. Efter ett glas med mjuka bubblor var klockan åtta och vårt bokade bord på Strandvägen 1 stod dukat. Min rätt var garnerad med grillad citron och jag drack det godaste vitvinet i mannaminne. 

Efter avslutad senmiddag kramade jag om mina föräldrar det hårdaste jag kunde och åkte jag till andra sidan stan för att avsluta kvällen tillsammans med långresta vänner. Ännu senare, i taxin på väg hem därifrån, kände jag mig så tacksam att hälften hade varit nog. Eller nej förresten, jag tar tillbaka det, för nog tacksam kommer jag aldrig att bli.

Tack livet, för att jag får vara i dig trots att vi inte alltid kommer så bra överens.

Unconditional love.

"Du kan falla 100 gånger, jag ska rädda dig. Du kan slå mig 100 gånger, jag ska älska dig. Du kan springa så snabbt du kan härifrån, hur långt du vill, jag finns där ändå. Du kan falla 100 gånger, jag ska rädda dig. Du kan slå mig 100 gånger, jag ska älska dig. Du kan ställa till eller göra allting jättesvårt, jag ska få dig nå allting du vill åt."
 

Det som står skrivet mellan citationstecken ett och två här ovan är meningar från en låtrefräng som skrivits av en far till en son. Ska jag korta ned det lite granna är ”villkorslös kärlek” kategorin jag skulle placera låtens återkommande rader inunder. Det är också det en förälder känner för sitt eller sina barn, har jag hört. Jag själv har inte några barn, inte än. Det närmsta jag kommer sådana är mina två systersöner Linus och Tim. Den förstnämnda är också den förstfödda och det är till honom jag tänker dedicera det här inlägget. Lika många hjärtslag som slår för Linus, slår förstås för lille Tim, men honom har jag tänkt skriva om och till vid ett annat, senare, tillfälle.

Hej, Linus. Det är moster, du vet hon som brukar bjuda på Ahlgrens bilar när mamma inte ser. Jag skulle vilja tala om för dig; inte bara att jag älskar dig, utan även hur mycket jag älskar dig, men det är så svårt att du anar inte. Dels för att du är en för liten människa för att begripa och uppskatta den sortens försök, men mest för att jag inte vet med vilka ord jag ska uttrycka mig. Det är fan (sådana ord får du inte ta efter) orimligt att du, en unge på 104 centilong, kan generera så mycket lyckokänslor som du gör. Saknad, förbaskat mycket saknad, är du orsak till också! Jag behöver ju daglig dos av dig. 

När du, i framtiden, känner att du behöver en släng av mig; läs detta. Det är lika månger punkter som du blir år i april och de förklarar varför mitt hjärta gör piruetter när du är med mig.

♡ Du är godhjärtad och har, trots din låga ålder, alltid så vänliga intentioner. När jag ligger ledsen på rummet kommer du och stryker mig över kinden och när vi ska skiljas åt är det alltid en puss på vardera kind som är minimum. Jag hade antagligen tyckt bra om dig även om du varit en sådan som torkat mina tårar med leksakståg eller ilsket och prompt stövlat iväg vid avsked, så förstå då hur högt i kurs du står hos mig när du beter dig som raka motsatsen!

♡ Du är en riktig mysgroda. Bland det bästa jag vet är när du, i pyjamas och med barfotafötter, kommer tassandes om kvällarna och räcker över en bok för mig att högläsa ur. Det får mig att undra om det finns någon där ute att kalla för prins som jag hellre skulle vilja ligga bredvid. 

♡ Du är ”full i sjutton” personifierat. Om det inte varit för att jag är din moster hade jag haft svårare att se charmen i ditt spjuveraktiga beteende och nog haft närmare till att bli skogstokig. Tur för dig att jag kan se det pillemariska i dina ögon när du säger att du håller på motsatt lag, vilket det än är, för att jag vill att ”de gröna” ska bärga tre poäng. 

♡ Du är rolig och kan locka fram mitt genuina skratt precis som vilken av mina jämngamla vänner som helst. När du var yttepytte önskade jag att du för alltid skulle vara så, att du aldrig skulle fylla år, ville bara ha dig liten för alltid, men varje ålder har sin charm, vad det verkar. Nu för tiden kan vi ju göra saker ihop som du också kan minnas! Det finns inte ett enda tillfälle med dig som jag inte kommer ihåg. Av förståeliga skäl är det inte ömsesidigt, men vet du vad som är bra med det? Att du kan fråga mig om de stunderna, så att jag kan berätta om dem och vi kan leva om dem. 

Du och jag.

Visa fler inlägg