Olle, jag saknar dig med hela mig.

Hej, Olle.

Det är tid för julkort att läggas på lådan, men eftersom din adress är svåråtkomlig postar jag ditt här. Att jag gör det innebär att det finns mer plats för mig att skriva på och jag skulle vilja ta vara på det, så förvänta dig mer än bara en hälsning.

Här är det snart jul. Allt tyder på det. Stjärnorna innanför fönsterrutorna, saffransdoften i köket och snörena man får med till allt man handlar. Det ligger till och med ett vitt täcke på backen, som jag vet att du haft en vurphistoria att berätta om ifall att du varit kvar här. Det enda som egentligen fattas för att jag ska komma i stämning inför denna december är en sväng förbi torghandeln vi brukade gästa. Det finns andra marknader med andra människor att besöka, men inte för mig. Jag vill vara på en sådan med dig eller på ingen alls.

Apropå dina och mina traditioner tänker jag mycket på de små julaftnar vi ställt till med genom åren nu när det börjar närma sig den verkliga sådana. Hade uppskattat en helkväll framför Ernst hemma hos dig följt av julklappsbyte och pepparkakor med ädelost. För vet du? Att i år tänker jag äta pepparkakor. Inte bara en och inte som en utmaning, utan äta pepparkakor. Jag gör sådant nu. Åh, om du bara kunde se hurdan jag är i dag.

Hockeyn då? Jag vet att du undrar. Den går så där, varken som på räls eller åt pipsvängen. Skulle jag tala om vilka misstag det är som sker skulle du dock få spader, så jag undviker det. Ska inte gå in på vem eller vilka som slår med häpnad heller, men jag kan säga att det inte är den/de du tror. Vidare kan jag berätta att vi möter Djurgården här i stan i början på nästa år. Önskar så att vi kunde gå på den tillsammans.

På tal om att önska, så är det ju sådant det är tänkt att man ska ägna sig åt i dessa tider. På min önskelista står bara en sak och det är att du ska komma tillbaka. Olle, jag saknar dig med hela mig.

God jul. Vi ses. Jag vet inte när, men vi ses.

Hon har liksom gett mig livet.

Hösten för två år sedan var mörk. Det hör årstiden till, jag vet, men jag pratar inombords. Inuti mig var det sotsvart. Jag ville inget hellre än att dö och var faktiskt inte många dagar från att göra så heller. Som tur var gjorde jag inte det. Mitt liv klarade sig – Katarina räddade det.

 

Jag hade lämnats med ett sista alternativ innan dess att bunten med papper för psykiatrisk tvångsvård skulle undertecknas. Den utvägen var psykoterapi och fanns ett samtal bort. Samtidigt som jag ville möta en röst i andra änden av luren och slippa oavbruten tillsyn, ville jag att numret inte skulle ha någon abonnent och slippa eget ansvar. Det slutade med att det blev ett mischmasch av de båda förhoppningarna/farhågorna: någon svarade, men denne någon avböjde också ärendet.

 

Min plan A var det där och nu hade den gått i stöpet. Min plan B var att ge upp. Luften gick ur mig. ”Det var det” minns jag att jag tänkte. Jag svalde gråten som slagit sig till ro i halsen och samlade kraft nog för att ta mig till det rum där pappa satt och berätta för honom om denna, ytterligare en, motgång. Han sa inte så mycket. Det gjorde inte mamma heller när hon kom hem senare samma dag. De visste vad som väntade. Åtminstone trodde de att de visste.

 

Några dagar senare inkom ett samtal från ett nummer jag inte hade inlagt i min kontaktlista, men som jag ändå tyckte mig känna igen. Jag svarade och fick höra en röst jag ännu inte riktigt visste om jag skulle tycka om eller ej. (I dag är det den rösten bästa jag vet.) Den berättade att ”jo, vi ger det här ett försök” och så gjorde vi det. Jag säger ”vi” för att de tidigare försöken, oberoende av varandra, alltid känts som jag mot dem eller de mot mig.

 

I rummet på Ordenstrappan förändrades allt. Jag, livet. Mycket skedde med anledning av min personliga handling, men mest tack vare att hon fanns vid min sida. Det är inget jag säger bara för att. Jag tror; nej, jag ändrar mig: jag vet att jag inte skulle ha klarat mig om det inte vore för henne. Jag menar: jag har haft samma familj och vänner (den och de bästa som tänkas kan, ska tilläggas) innan som under tiden, men det faktum att jag inte grejade det förrän hon kom in i bilden kvarstår.

 

Hon känner varenda millimeter av det som är jag och fastän jag knappt känner henne alls är jag som tryggast i våra samtal. En gång när hon i förbifarten nämnde någonting om sina barn var min första tanke ”Är inte jag hennes enda barn?”. Knäppt kanske, men hos henne har jag avverkat en ätstörning, så mycket ångest att en fjärdedel hade räckt, två bortgångar, saknad som gnagt hål i mig, oro inför framtiden, hjärtan jag krossat och människor som tagit sönder mig och hela tiden har hon bara funnits där – som en mamma.

 

Senast jag var hos henne sa hon ”Du är flygfärdig nu, mitt hjärta.” och även fast jag höll med henne i vad hon sa, så bröt jag en vinge. Den enda som kan laga den är hon, så om jag får bestämma kommer vi att hålla kontakten, men om inte tänker jag åtminstone bära med mig henne. Hon är en tatuering i hjärtat.

 

Jag vill avsluta både den här sejouren med och texten till henne med att tacka, men ordet känns inte tillräckligt i sammanhanget. Hon har liksom gett mig livet. Hur tackar man för det?

Det är jag som är vi.

”Hela livet tränas kvinnor upp i att analysera våra relationer med män: vad är detta, hur mår han, vad menar han egentligen? Men vi måste bära hela ansvaret i tystnad för annars blir vi klängiga, osjälvständiga och överanalyserande. Det ingen kvinna ska vara. Bakom varje mans ’vi tar det bara som det kommer’-attityd finns det i princip alltid en kvinnas osynliga arbete med att bygga relationen."

 

Vill peka på orden, se mig om för att möta någons blick som säger detsamma som min och skrika så att saliv skvätter. Det är så mycket sanning i det påstående som står skrivet inom citationstecken ovan att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Egentligen är det inte ens ett påstående – det är fakta. Jag kan, utan att gå till överdrift, säga att jag inte känner, eller ens vet, en enda tjej som inte varit med om det här. Anledningen till att jag kan säga så, är för att vi pratar med varandra när han inte pratar med oss.

 

Vi går i bräschen för att få reda på vad tillfälligt stadie skulle kunna kallas och kan inte sova utan att ha vänt ut och in på eftermiddagens konversation, men vi berättar det inte för honom eftersom han antingen ger ifrån sig en suck och väntar med att svara tills han behagar eller bara rycker på axlarna. Tänk att två personer som delar på en relation inte väljer att dela den lika. I och med att han låter sitt deltagande ske på blott sina villkor passar vi upp på honom och känner oss skyldiga att ta hand om det som blir kvar när han inte längre är det. Främst är det frågor som han egentligen besitter svaret på, men som vi måste ställa tusen gånger för att få.

 

”Jag kan ändra på allt, bli precis som du vill. Bara ge mig en chans, jag kan göra mig till.” tänker vi. Vad han tänker vet vi inte, för han säger ingenting. Det rinner ut i sanden och man tappar hoppet för en liten stund, får tillbaka det – av honom eller någon annan, det kvittar – och så börjar det om.

Det är skillnad på bakisångest och bakisångest.

Om man är en ångestbenägen person är det inte alla gånger, väldigt få faktiskt, som alkoholen gör ett prominent uppträdande. Personligen har jag aldrig använt mig av berusningsmedel för att nå en tillflyktsort någonstans. Således kan jag inte relatera till att det röda vinet i den dovt gröna flaskan gör att huvudet känns tungt utan att vara betungande eller att sex centiliter lika många gånger i rad skulle utplåna mina för- och eftermiddagsbekymmer. Däremot vet jag vad promille kan göra med mig inte innan eller under halten av den i mig stegar – men efteråt.

"Vem har inte haft bakisångest?" kanske ni tänker och ptja, alltså jag har ingen statistik på det, vet inte om det finns någon förd sådan, men jag kan säga att det är skillnad på bakisångest och bakisångest. Att, med bultande värk innanför tinningarna och sträv tunga, erinra sig om att man kladdade på sitt ex som man "fan har fått nog av" och som man inte skulle ta i ens med pincett utan bubbliga, balansrubbande medel är något att känna ångest över. Eller ånger snarare. För sedan har vi den kemiska ångesten, den som i vanliga fall är illa nog redan som den är efter för lite sömn och som blir cirka 100 procent värre när underskottet av den varan kombineras med fylla. Det finns få saker, det skulle väl vara en redig panikångestattack då, jag tycker är så obehagliga att kännas vid som det där kroppsliga skit-rent ut sagt-stadiet. Det är inte konstigt att vara mer likgiltig än jättelycklig dagen efter, man ligger ju på dopamin-minus, men att irritabilitet och nedstämdhet övertar hela ens väsen är inte sunt. Jag kan ta vätskebristen och samvetskvalet, men jag mäktar inte med framstupa sidoläge i hopp om att hålla luftvägarna öppna i 20 av dygnets 24 timmar.

Med anledning av min rädsla för att så småningom hamna i denna vidriga fas har jag undvikit alkohol i perioder. Ska man avstå, ska man göra det av rätt anledning. Att uppstigning i arla morgonstund väntar dagen därpå eller att man inte är sugen är två exempel på rimliga argument. Att ångest kommer att bli ens oönskade sällskap är det inte. Jag menar inte att det är en dum bortförklaring, jag menar att det är dumt punkt. Man ska ju inte behöva ha ångest över ångest. Det handlar om att utmana och ibland har jag offrat mig, men hur roligt jag än har haft väl på plats har det nästan inte varit värt det efteråt. I går dock, i går var det värt det. Mår som en överkörd grävling i dag, både fysiskt och psykiskt, men det var värt det.

Små steg fram är också framsteg.

Elli 1 – 0 Ångest

Visa fler inlägg