Inga är som ni är.

När jag satte nyckeln i låset på det som räknas vara veckans sista vardag var klockan någon minut efter halv tolv på kvällen. Mamma vilade sitt huvud ovanpå pappas bröst och de pratade om någonting jag inte hörde vad det var. På köksbänken kunde jag se spår av att de tidigare hade köpt hem frasigt lantbröd att dela på till sin middag och under den gissar jag att de pratat om den gångna veckan. Säkert lite om sommarens semester också. Jag kan se framför mig hur min tvåmetersfigur till far buffat på mamma när hon böjt sig över diskmaskinen för att rada rätt tallrikarna bara för att retas, men att hon skrattat, för så har han ju gjort i över 20 år nu.

Jag tassade ned till mig, rummet under deras, och riktade blicken mot taket. De kunde inte se mig och jag kunde inte se dem, men jag visste, JAG VET, att "nu är de kärare än någonsin" och starkast tillsammans. De har gått igenom så mycket, kämpat så hårt, stått ut så länge. Det finns ingenting som kan komma emellan dem, inga som är som de. Alla har "världens bästa föräldrar" säger de, men de måste ljuga, för mina sådana är inte deras.

Är usel på matematik, det är sedan gammalt, men det behövs ingen avancerad uträkning för att få fram att ett plus ett alltid kommer att vara mamma och pappa.
Visa fler inlägg