Något fint.

Har sagt det förr och jag kommer att säga det igen. Jag känner inte att jag vill dokumentera min vardag så som storbloggerskorna, och mindre diton för den delen, gör eftersom jag 1) inte lever ett så fruktansvärt intressant liv (även om jag trivs mer än bra i det stadie jag befinner mig för närvarande) och 2) inte tycker att det är lika roligt att skriva om frukostar och fikor som det är att skriva om funderingar och förnimmelser. Däremot kan det ju vara lite underhållande att längre fram kunna bläddra bakåt i arkivet för att påminnas om vad man gjort. Det kom jag underfund med när jag plitade ned min årskrönika, version mini, nämligen. Därför tänkte jag att jag då och då skulle ta och sätta mig ned och anteckna vad för fint som hänt. Inte varje månad året ut kanske, men januari vill jag så väldigt gärna minnas, så jag börjar nog ändå med att sammanfatta just 2017's absolut första dagar. Utgick från det här inlägget som Sandra hittade på, men gjorde om det. Nedan följer resultatet:
 
# När det stod rödvin på vardagsrumsbordet och vi låg i endast t-shirt i soffan och hånglade till tonerna av Veronica Maggios livekonsert i bakgrunden och jag bara var tvungen att utbrista "din jävel" mellan två andetag.
 
# Att min bästis nyblivne pojkvän åkte hela vägen hem till henne med Coca-Cola då hon var magsjuk. Kan på riktigt inte komma på ett större bevis på att man är kär. 
 
# Min lillasysters okontroller(under)bara skratt vid middagsbordet en helt vanlig mitt i veckan-dag. Vet inte varför hon tyckte att någonting vi andra inte mer än drog på munnen åt var så roligt, men det spelar ingen roll. Är hon glad mår hela jag bra.
 
# Att min terapeut grät i omgångar då vi hade vårt sista samtal och den första gången var så fort hon såg mig och min, senare hennes, stora blombukett i rummet där väntan sker.
 
# Danne snurrade 28 varv, åtminstone kändes det som så, med mig runt sin midja för att vi inte setts sedan hösten. 
 
# Jag och Linnea fyllde min jacuzzi med både vatten och lödder och satt sedan där i i timmar. När vi tappat ut allt satt vi kvar i ytterligare en halvtimme. Vi hade så mycket att prata om och av någon anledning kändes det som om det utanför badkarskanten skulle picka hål på bubblan vi lyckas ta oss in i.
 
# Vi, jag och Linnea alltså, hade bestämt oss för att dricka kaffe upp för Hammarbybacken. Det i sig var mycket fint, vill jag lova, men är inte vad punkten ska handla om. Nej, för när hon kom gåendes mot mig vid den plats där vi lovat möte, räckte hon över en kaffe det första hon gjorde. Jag vet inte varför jag blev så orimligt glad över denna gest, men det blev jag. Kanske för att jag tänkt bjuda henne, men hon hann före? Jag vet inte. Att det är det lilla som gör det stora är ett som är säkert, i varje fall.
 
# Jag sökte ett jobb och jag fick det jobbet. Trivs så IN I. Skulle kunna ge den här punkten ett helt eget inlägg, men känner att; nej, det får räcka så här.
 
# Det första boxningspasset i källarlokalen på Koksgatan efter uppehållet gick så bra att hälften varit nog. Det liknade ingenting. En före detta landslagsman frågade mig när jag tänkt börja gå matcher och min spontana tanke var "i går". Blev så glad!
 
# Jag fick krama på Edman. Skriver inte om eller till honom så ofta, men han är faktiskt en av mina favoritpersoner i hela livet.
 
# Min storasyster offentliggjorde sitt förhållande med karln hon dejtat ett tag. Hon som inte skulle bli kär igen, blev visst det. Fast det kanske man lätt blir när man får röda rosor skickade till sitt kontor?
 
# Mittemot där jag bor har det flyttat in nya grannar, ett homosexuellt par från Storbrittanien som jag älskar! På pintorpavägen råder det fantastisk grannsamverkan, så jag var lite orolig när familjen som hyr ut huset (för att de fick lust att testa på Los Angeles) berättade om sin flytt. Helt i onödan dock. Engelskmännen har en ettårig Golden Retriver som jag hälsar på varje morgon och så tycker de om samma vin som jag; what's not to love?
 
# Ett meddelande jag fick löd: "Den här bilden på dig är den, om inte DET, absolut snyggaste jag sett. Villl rama in, uppdatera mitt omslagsfoto, visa alla."
 
# Min partner in crime, som också och allra oftast går under namnet Karro, och jag spelade in årets första podcastavsnitt och fick så fin respons att det liknade INGENTING. Vet att vi high five:ade varandra efteråt för att det känts bra, men SÅ bra? 

I want the D.

Året var 2013 när jag började lyssna på Drake på riktigt. Innan dess hade jag hört någon singel här och något track från ett album där. Numer tycker jag förvisso att "So far gone" och "Take care" från 2009 respektive 2011 hör till de bättre albumen. Jag tycker om samarbetena med Rihanna också, de där radiovänliga låtarna, men det är sällan de jag lyssnar på. De fungerar på förfesten för att alla kan dem, men på bussen vill jag höra annat. Jag är mer för hans lite lugnare versioner med inslag av åtta, nio rader så snabba att blixten ligger i lä. Typ "I'm the plug". Den gamla Drake, skulle man kanske kunna säga?
 
Vet inte om jag skulle beskriva den här genren som min musiksmak eftersom min sådana är väldigt bred och blandad, men jag spelar något inom hiphop:en dagligen och har vad jag kan komma på bara positiva associationer till den. Framför allt träningsmässigt! Faktum är att den har fungerat som en gympartner för mig. Av någon anledning blir jag inspirerad och motiverad av den, trots att den innehåller mycket "woes and hoes". Har alltid tänkt att den genren inte är jag, men ack så fel jag haft.
 
Den främsta anledningen till att mitt öra för Drizzy tog fart från början var att en kille jag träffade på den tiden lyssnade mycket till hans musik. Sedan träffade jag Elvira, en rap-toka på en före detta arbetsplats, och hon triggade mig ytterligare. Hör här! När datumen för Summer Sixteen-touren släpptes i fjol turades hon och jag om att köpa Trisslotter på fredagarna, det i hopp om att kamma hem storkovan och vidare kunna resa till staterna för att se en av konserterna live. Vi tänkte att det lär dröja till nästa gång han förärar vårt land med ett besök eftersom han var här i mars 2014. Tji fick vi! I oktober gick han nämligen ut med att en Europa-turné med ett Sverige-stopp väntas till våren.
 
Efter en miss från försäljningssajten (som hade kunnat kosta dem sin existens - så arg var jag) och en väntan som kändes längre än ett spinningpass var två biljetter mina. Gav ifrån mig ett glädjetjut jag inte kunde hejda och bjöd hem Elvira, som kom med Hennessy, dagen därpå. Den historien kommer att upprepa sig nu i mars när vi gör oss redo för en helkväll i Johanneshovsområdet tillsammans med motherfucking Drake.
 
Om jag fick bestämma setlist:en skulle den förmodligen se annorlunda ut mot vad den faktiskt kommer att göra. Man får ju ha med i beräkningarna att han där i mars förhoppningsvis kommer att ha släppt två album (samlingverket "More life", eller "More lies" som nu skulle klä skivan bättre, som skulle release:ats i december har ännu inte gjort så) inom loppet av ett år och med största sannolikhet kommer att framföra flest låtar från just dem. MEN som min pappa jämt säger: önska får man alltid göra. Här har vi då några stycken sånger jag ändå önskar att han ger oss den fjärde:
  • "Successful"
  • "Shut it down"
  • "Make me proud"
  • "Crew love"
  • "The language"
  • "Connect"
  • "Preach"
  • "Change location"
  • "Plastic bag"
Skriver inte med "Know yourself" och "Jumpman" eftersom de MÅSTE spelas. Tänker inte lämna Ericsson Globe utan att ha hoppat sönder fotsulorna till de två. Visserligen kräver några av de nämnda gästspel av bland andra Lil Wayne och Nicki Minaj, meneee... Alltså för min del skulle de inte göra någonting om de dök upp, om man säger så. Future vore fantastiskt, för då skulle "What a time to be alive"-plattan rivas av och den står högt i kurs hos mig. PARTYNEXTDOOR's närvaro hade inte heller skadat. Ett tag fantiserade jag om att The Weeknd skulle titta förbi, men det var innan han släppte (och jag köpte!) biljetter till den egna showen som äger rum den 17:e februari. Har hört ryktesvägen att det är Young Thug är som ska hålla låda utöver Papi. Vill tro att han kommer att göra sitt jobb och göra det bra, men kan inte låta bli att känna ett visst mått av besvikelse över att ingen större än så är påtänkt. Av de "mindre" hade jag helst velat se Roy Woods, fjolårets för mig största upptäckt, men han verkar ha fullt upp på egen hand. Synd för mig, men kul för honom förstås.
 
Ska jag vara lite mer realistisk ser låtlistan ut på följande vis:
  • "Grammys"
  • "Childs play"
  • "Fire & desire"
  • "9"
  • "Sneakin"
Jag menar "Hotline Bling", "One dance" och "Fake love" KOMMER att spelas - no doubt. När hela det nya albumet är släppt kommer jag nog att vilja lägga till några spår, men då får jag väl göra det då!
 
OKEJ. Enough. Nu ska jag försöka runda av bloggens hittills längsta inlägg (vem hade kunnat ens ana att det skulle komma att handla om Aubrey Graham?) och jag gör det genom att ställa en fråga rakt ut: is he gonna make it, break it or Drake it? 
 
Uppdatering: Glöm det där jag sa om Young Thug; dvsn kommer med på turnén. Mitt hjärta exploderade (på ett bra sätt alltså, för tydligen finns det ett sådant också) när jag fick reda på det. Får jag bara höra "Do it well" är jag nöjd.

Time is precious.

I brist på annat fyllde jag i en lista (om tid, av alla ämnen) som jag tänkte att jag kunde publicera här. Vet inte hur intressanta frågorna och svaren är för er som är här inne och läser, men här är dem i alla fall!
 
Vad är ditt föhållande till tid?
Vi har det bra, tiden och jag. I alla fall som det är nu. I perioder skulle jag vilja sakta ned och anda gånger speeda upp den, men överlag så fungerar vi. 
 
Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Under hockeysäsongen brukar jag föredra timmarna mellan låt säga 19 och 22, men annars tycker jag att förmiddagarna på lördagar och söndagar är himla trevliga. (OBS! Undantag om man varit på partybenet föregående kväll/natt. Då är de där förmiddagarna nästan värst.)
 
Vilken är den bästa veckodagen?
Det är lördagen. Den är alltid så snäll mot en, känns det som. 
 
När går tiden som snabbast?
"Nu för tiden" vill jag svara eftersom åren verkar ha provat ut de snabbaste löparskorna att för alltid ränna runt i. Veckorna bara springer förbi! Det känns dock som en sådan självklar sak att konstatera, så jag svarar enligt följande: när man har en tid att passa och är ute i sista stund. Plötsligt tar allt som vanligtvis inte märks av en evighet och så kommer bussen prick på minuten eller till och med FÖRE avsatt tid. 
 
När går tiden som långsammast?
När Färjestad innehar en uddamålsledning och det återstår en och en halv minut av den tredje perioden eller när jag sitter på en cykelsadel i ett spinningsrum under ett pågående pass. Ni vet väl att en spinningtimme är sju vanliga klockvarv?
 
Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
Det beror alldeles på. Jag kan göra det på fem minuter blankt om jag prioriterar rätt och riktigt, men det får gärna ta två timmar. Jag älskar att dra ut på tiden framför badrumsspegeln; komma på att jag vill ha en kopp kaffe eller ett glas vin mitt i allt för att sedan fortsätta med penseldragen och vicka lite på stjärten samtidigt.
 
Äter du fort eller sakta?
Förut åt jag saaaktaaa. Jag hade alltid halva min rätt kvar på tallriken när de andra var färdiga med sina. Ett tag, under den första delen av min behandlingsprocess som inte innebar panikångest, åt jag jättejättefort för att måltiden skulle vara över så snabbt som det bara gick. I dag skulle jag säga att jag äter mer fort än sakta. Jag slänger inte i mig maten, men skulle absolut kunna sänka takten lite granna. 
 
Vad gillar du mest att lägga ned tid på?
Att skriva, redigera mina selfies, noppa ögonbrynen, träna rumpa och skrolla på Twitter.
 
Vad gillar du minst att lägga ned tid på?
Att få in täcket i påslakanet, vänta på bussen när det blåser nordanvind och killar det inte blir någonting med.
 
När brukar du gå och lägga dig på vardagar?
I regel kryper jag ned i sängen och under täcket när de digitala siffrorna slår om till 22.00. När jag känner mig så som jag föreställer mig att korven i en tunnbrödsrulle gör händer det att jag slösurfar på telefonen, läser ett magasin med glansigt omslag eller skriver några sidor i ett datordokument. Somnar sällan, för att inte säga aldrig, innan 23.30.
 
När brukar du gå upp på vardagar?
07.00 cirkus.
 
Ditt längsta förhållande?
Det varade i två år och två månader. Tonårskärleken, ni vet.  
 
Vad är den längsta perioden du varit singel?
Det beror på hur man definierar begreppet "singel". Jag har inte haft ett officiellt förhållande med någon på bra länge nu, men har i omgångar inlett relationer och då hållit mig till endast den där och då. Man är ju inte nödvändigtvis TILLSAMMANS med någon man varit varit nära och intim med i några månader, men man är ju inte heller singel. Svårt. Säg att den längsta singelperioden, vad det nu är, pågår i skrivande stund då, så har vi åtminstone ett svar på frågan.
 
Vad skulle du gärna haft mer tid till?
Mina vänner. Vet inte om jag tycker att jag behöver utveckla det svaret faktiskt. 
 
Vad gjorde du förra helgen?
Då var jag på vift. I måndags skrev jag så här på Twitter om den: "Denna helg får fem av fem. Det yttersta beviset på det är inte foton från den - tvärtom! Inte en bild är tagen och det är det bästa betyget."
 
Vad ska du göra i helgen?
I kväll ska jag på en kombinerad inflyttnings- och födelsedagsmiddag hos en av mina vänner som numera även är min granne. Förhoppningsvis vaknar jag upp pigg och alert i morgon, så att jag kan träna på förmiddagen och sedan orka ta mig in till stan för att först umgås med Hanna i hennes nya lägenhet på Kungsholmen och sedan spendera kvällen hemma hos Ida och Sofie. Söndagen ser ut att bjuda på en timme eller två i gymmet, den första poddinspelningen på vad som känns som en evighet och avslutningsvis en middag på Karlaplan.
 
Var ser du dig själv om tio år?
Åh, vad jag inte tycker om den här frågan. Anledningen till det är att jag inte har något bra svar på den. Eller bra och bra, jag har inget svar över huvud taget på den. Jag kan inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt, visualisera mig själv tio år framåt i tiden. Bröllop, barnafödande, ett annat villaområde än det här, kontorsplats i city eller någonstans i Milano eller inget jobb alls, en synlig rynka på vänsterkinden och att storhandla på Coop. Nej, jag får rysningar av obehag bara av att tänka på det. NÄSTA FRÅGA! 
 
Jaha. Oj. Hejsan, hoppsan. Listan tog visst slut där. Tur det, kanske. Ja, men då säger vi väl så då? På återseende!

Det är ingen tävling.

Det händer att jag skriver några rader i ett dokument att spara och fortsätta i när andan faller på. Häromsistens hittade jag ett sådant där utkast. "Min egen tävling" hade jag döpt det till och när jag dubbelklickade på ikonen kunde jag minnas med en gång vad det var jag hade tänkt att det skulle handla om, nämligen att jag från och med då bara skulle tävla mot mig själv (förutom på löpbandet, då tävlar man ju alltid mot den bredvid). Efter att jag läst min inledning, som var så långt jag kommit, kände jag dock inte längre för att fortsätta. Inte för att jag inte ville skriva, men för att jag inte visste vad jag skulle skriva. Jag kommer till varför. Så här stod det:
 
"Med jämna, för jämna, mellanrum kommer jag på mig själv med att jämföra den jag är och det jag gör med andra. Inte sällan är det personer som anses leva upp till, eller till och med VARA, det ideal som råder. Trots att jag vet om att det stjälper snarare än hjälper mig att göra så, gör jag så. Jag ögonmåttar någons låromfång medan jag kramar om mina egna med hårt grepp och jag stirrar mig blind på någon annans cv i stället för att utöka mitt. I stunden som det sker känner jag mig som en maskros i en rabatt med rosor."
 
Alltså, jag känner inte igen mig i det där. Inte längre. Har levt så i hela mitt liv, så jag vet precis hur det är och skulle kunna förstås kunna prata om det ur ett sådant perspektiv, men inte sätta mig in i den genuint ledsna känsla jag tror att jag behöver, och vet att jag hade då i maj, för att få ur mig det som var tanken. Man skulle kunna säga att jag omsatte teorin i praktiken, för i stället för att skriva färdigt det jag påbörjat slutade jag upp med den där tävlan. Mitt gamla jag hade förmodligen sett det som ett misslyckande. Mitt nya jag ser det som en vinst; inte över någon, bara en vinst som sådan. 

Skam.

Den enda serie jag följt i mitt liv är Elitserien, det som nu heter SHL. Varannan dag i veckan från september till april har varit alldeles lagom för mig. Har inte känt att jag haft tid, eller lust för den delen, att glo på en datorskärm i 50 minuter, eller vad ett avsnitt nu kan vara, och sedan känna att jag inte kan fortsätta min dag om jag inte får se ett till. Och ett till. Och ett till. Sedan kom jag över Skam. Nej, let's be honest: Skam kom över mig. Jag höll mig borta från följetongen ett bra tag, men när minst tio personer oberoende av varandra tjatade på mig om det orkade jag inte stå emot längre. Det var allt alla pratade om, det var som om jag levde utanför samhället, så jag gav det en chans. Att jag skulle ge Skam "en chans" resulterade i att jag sträcktittade på tre säsonger. Det är, i runda slängar, 860 minuter rakt av. Ångrar inte en sekund av den tiden och har sedan dess drömt om rött läppstift, installerat det norska tangentbordet på min mobiltelefon (serr ass, jeg kødder ikke) och övervägt att börja dejta 97:or.
 
Det bästa med klippen, förutom att de är just klipp och att man inte behöver sitta i timmar med varje avsnitt (även om jag gärna skulle göra så), är att ingenting är övertydligt. Problemen visas upp, de beskrivs inte. Så som det ju är i verkligheten. Att Noora blir bortom sig när hennes fiskekaker inte finns i kylen är ett sätt att påvisa hennes ätstörningsbeteende, till exempel. För det behövs inte att någon står framför en helkroppsspegel och nyper sig i huden. Bara en sådan banal grej gör det hela mer trovärdigt, vilket är viktigt för mig. 
 
Sedan är hångelscenerna fantastiska! De är inte vulgära, mer vackra. Skulle bli snopen om jag var den enda med lust att rulla tunga i typ fyra timmar efter att ha tittat på Skam. 
 
Nåväl. Antar att det här mästerverket till program inte gått någon förbi vid det här laget, men tänker att jag ändå kan länka till det. Säsong ett, två och tre finns på norska och med norsk text på NRK Play och på norska med svensk text SVT Play. Den fjärde säsongen förväntas komma ut i vår och jag kan knappt bärga mig! Vem eller vilka ska det i huvudsak handla om den HÄR gången? Personligen hoppas jag lite på Sana. Skulle vara intressant att se och höra om förutfattade meningar, en främmande religion och vardagsrasism - sådant som serien ännu inte riktigt behandlat på djupet. Eller vad säger ni?

Jag saknar ishockeyn.

Jag saknar ishockeyn. Mitt under pågående säsong och efter att faktiskt ha befunnit mig på plats så sent som  i veckan, så saknar jag ishockeyn. Kan inte på rak arm sätta fingret på (mycket kroppsdelar här nu) varför jag känner så som jag gör, men skulle jag ta itu med det skulle jag antagligen komma fram till fler anledningar än en. Vad säger ni? Lika bra att sätta igång!
 
Att avsaknaden ger sig till känna beror på att jag inte längre väljer att sätta mig ned för att titta på matcherna, så frågan blir ju varför jag inte gör det. Kan börja med att direkt klargöra att det inte har någonting att göra med i vilken favör resultaten skrivits hittills den här säsongen. Skulle aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, låta mitt engagemang upphöra på grund av att min klubb lidit nederlag några gånger för mycket. Däremot kan jag gå i taket över sättet att förlora matcher på och tröttna på bortförklaringarna som följer därefter. Jag köper inte att skillnaden mellan perioderna är bråddjup och att man inte rannsakar varför, när klubben köper spelare för miljoner. Förut förstod jag inte hur man inte kunde vilja se sitt lag, men det gör jag nu. Det handlar ju inte om att publiken tackar för sig på grund av att det som sker på planen är under kritik, utan om att den ledsnar på att det inte visas några tendenser till vilja att förändra det. Inte heller visas uppskattning. Jag tycker att det är helt okej att vara missnöjd över sin och/eller lagets prestation, men jag tycker också att det är varje enskild spelares förbannade plikt att tacka ståplats efter att domaren förkunnat matchen som avslutad - hur den än avslutats. För om inte själva matcherna går vägen och ens närvaro nätt och jämnt inte uppmärksammas; vad är det då som lockar en tillbaka? 
 
Ska inte vara allt för hård mot endast och allenast Färjestad, då SHL är en parameter som i allra högsta grad har ett finger med i spelet också. Svensk hockey är inte vad den en gång varit. En tackling bedöms efter skada, domarkåren förlitar sig mer på situationsrummet än på sin intuition och fasta speldagar; vad är det? Kommersialiseringsprocessen ska vi inte ens tala om! Det erbjuds en pappklappa på vardera stol, skjuts tröjor ur någon bazooka mellan perioderna och lockas till tjejkvällar genom att ha reparerande schamponeringsmedelsföretag som huvudsponsor. Kan man inte underhålla med sportsliga principer? Stå upp för idrotten? Jag menar: marknadssidorna vet vad som krävs för att utveckla sin del, det är deras jobb.  
 
Jag älskar sporten i allmänhet och Färjestad i synnerhet så jävla, jävla mycket, men ibland blir jag bara så matt. Antar att det är som i en vanlig relation människor emellan; att det har sina upp- och nedgångar och att man ibland behöver en paus från varandra. 
 
Jag säger som Drake sjunger: "Shit ain't been the same like before. I still love it but I used to love it more."   

Vad var det som hände?

JANUARI

Jag bestämde mig för att inte mer behöva ställa klockan på mitt i natten för att kicka igång arbetsdagen, utan började i stället att arbeta på NK. Firade att min syster uppfyllde åldern då man anses vara myndig, dejtade en del över charkuteribrickor och lärde känna mina nya kollegor så pass bra att jag började kalla dem för vänner redan första veckan.

FEBRUARI

Här fyllde jag år och var på hockey, men inte samtidigt. Min systers värdpappa från Oregon kom och hälsade på och gav mig anledning att få se vår stad ur ett annat, mycket vackrare än tidigare, perspektiv. Jag testade att slå slag mot säck för första gången på för länge (och har sedan dess inte kunnat sluta mata) och så skrev jag en lista över saker att packa med till Italien.

MARS

Jag inledde mitt mars med att flyga ned till Rom tillsammans med min bästis för att där ha LIVETS helg. Gjorde bara sådant som man gör där: åt gelato, snurrade spaghetti, drack espresso på ståene fot, beställde rödvin till dagens alla måltider, slänge mynt i fontänen, köade till Colosseum - you name it! Eftersom jag tagit ledigt några dagar för den där resan var jag tvungen att jobba i kapp, så väl hemma var det det jag gjorde: jobbade, jobbade, jobbade.

APRIL

April! Jag tog tåget till Karlstad och där jag gick långa promenader med vovsingen, fikade med och under solstrålar samt sällskapstränade. När jag kom hem därifrån var jag på en sjuhelvetes inflyttningsfest med gamla klasskamrater och några dagar därpå sjöng jag och familjen med i dansbandsslingor när Sven-Ingvars gästade Tyrol.

MAJ

Den femte månaden för året följde jag med min syster till tatueringsstudion för att bli en ELLIfant på hennes överarm. Jag och Hanna grät på Maximteatern efter en föreställning av och med Hannah och Amanda och med en annan Hanna satt jag i publiken när Adam och kompani livepoddade på Södermalm.

JUNI

Sommarmånaden nummer ett gick i festligheternas tecken: min systers pojkvän Amir och vår kusin Petra tog studenten, boxningsgruppen gick på lov med en öl i trädgården, det var midsommarafton och i Mariebergsskogen i Karlstad anordnades PIP-festivalen. Utöver allt det besökte jag Stockholms skärgård med min favoritfamilj (näst efter min egen då) och de värmländska skogarna för en redig räksmörgås. Sov sked och höll hand i dagar och så bokade jag en resa ihop med Mattias också. Icke att förglömma: Ida och Sofie och jag startade en gruppchatt som kommit att betyda mer än någon av oss nog kunnat drömma om. Ska aldrig sluta skriva i den.

JULI

Bodde på en båt hela juli. Åtminstone kändes det som så. Solade mig tomatröd i ansiktet på Hedlunds motoråk och åkte på utflykt till Nynäshamn. Jag och Joel, som skulle flytta till Halmstad innan hösten, hittade på saker mer eller mindre varje dag: vi cyklade mil, hoppade från klippor, sov under stjärnorna och spelade bangolf.

AUGUSTI

Hoppade på ett plan till Grekland och badade i såväl saltvatten som tzatziki i en veckas tid. Kom tillbaka till Sverige lagom till dess att det var dags för Sven-Ingvars med stamcellerna på Gröna Lund och en riktig partyhelg med Linnea i Karlstad. Sista snutten av denna månad prövade mig ordentligt, det eftersom jag fattade beslutet att säga upp mig från min arbetsplats med omedelbar verkan och kort därefter fick se min morfar ta sitt sista andetag.

SEPTEMBER

Det blev september och höst och hockey. Det blev en podd också. Idén föddes redan i augusti, men det första avsnittet spelades in, klipptes till och gavs ut i månad nummer nio. Unnade mig och gick mycket på restaurang eftersom jag hade tiden till det och så gick jag all in på fester som sammanföll med mina helt lediga dagar. Eftersom jag och Linnea råkat missa Daniel Adams-Ray den där fest-weekenden såg vi honom (och Oskar!) live på Grönan och någon helg senare befann sig Magda och jag inuti Tele2 där vi blev besvikna med Bieber. Men inte på Klara Svensson som klådde upp Mikaela Laurén i fighten på Hovet. Höll nästan på att glömma! Fick träffa min väns dotter Lilla My när hon bara var några veckor gammal. Från ett litet liv till ett avslutat liv: morfars begravning, som var så mycket morfar, ägde rum borta i Bromma.

OKTOBER

Från oktober minns jag bara en enda grej, även om jag antar att det hände mer än så, och det är att det släpptes Drake-biljetter och att jag fick tag i två sådana. Jag och Elvira har haft nedräkning sedan den 14:e oktober; spelningen är den 4:e mars. (Okej då, annat som hände var att jag och Linnea strosade i Sigtuna och gick upp och ned för Hammarbybacken, att jag besökte Karlstad i omgångar och att jag smällde av årets bästa träningspass tack vare att jag ätit gräddsås.)

NOVEMBER

Småkillarna, mina syskonbarn alltså, kom till storstan utan mamma eller pappa och fick mig att laga pannkakor och hoppa hoppborg. Jag var på mat- och vinmässan, allt för hälsan-mässan och fitnessfestivalen, men framför allt var jag hos frisören och klippte av 20 centimeter hår. Med den nya frisyren dansade jag på Strandvägen under Linneas sista Stockholmshelg på ett tag och dagen efter det vinkade jag av henne på Centralstationen. Innan eller efter det, minns inte, ringde jag henne och sa att jag ordnat med The Weeknd-biljetter. 

DECEMBER

Sista, sista. Ställde till med glöggbjudning hemma på gatan, firade 100 Ångestpodden-avsnitt med Ida och Sofie, grejade att göra twofingered pullups, hjälpte min bästa vän med flytten hemifrån, firade fröjdefull jul med familjen, hann med Karlstad och kysste hej då till året med bubbel i glas och kropp.

THERE  YOU GO!

Pjuh! Har inte skrivit ut prick allt, för då skulle väl det här aldrig komma ut, men en överblick är det ju ändå. Sammanfattningsvis: ett helt okej år. Något, eller snarare någon, som varit mer än okej det här året är jag. Jag har aldrig varit så bra som jag varit 2016. Faktiskt.

År 2016.

Jag har reflekterat en del över hur 2016 var som år och kommit fram till att det var skit. Det var allt för det här inlägget. Tjoflöjt! Skämt åsido. Eller alltså, i mångt och mycket har 2016 varit skit, men kanske mer på ett värdsligt än ett personligt plan. För mig var vad som nu hör till det gångna året mest lärorikt. Det ordet är det jag hade valt om jag fick endast ett att beskriva kalenderåret med. En av de många lärdomar, och kanske också den absolut viktigaste sådana, jag kommer att bära med mig från anno -16 är att även jag är viktig. Så här utan förhistoria kan det låta något diffust, så tillåt mig att förklara. 
 
Så länge jag kan minnas har jag prioriterat alla andra före mig själv. Jag har inte glömt bort mig - jag har valt bort mig. Det har i sin tur lett till att jag tyckt att saker och ting som drabbat mig inte gjort särskilt mycket. I dag vet jag bättre. "Inga problem! Jag kan jobba extra och över." har blivit till "Nej, tyvärr, inte i dag. Du får höra med någon annan." och "Jag kan ändra på allt, bli precis som du vill. Bara ge mig en chans, jag kan göra mig till." heter numera "Vet du vad? Det är nog nu." Det handlar inte om att jag gått och blivit egocentrisk, vad det handlar om är att jag kommit till insikt med att hur jag mår har betydelse. I och med det, att jag värderat mig själv högre, har jag även kommit fram till vad jag tycker är på riktigt viktigt samt vad som inte borde lämnas plats åt i mina dagar. Vågar inte ropa hej än, jag formodar att arbetet kring ens självförtroende och självkänsla är ett livslångt projekt, men ju förr, desto bättre.
 
Det blev som tydligast för mig under ett av mina terapisamtal som ägde rum i fjol. Jag berättade för henne, min terapeut, att jag börjat känna mig rädd på sistone. Inte så till den milda grad att jag det begränsar min vardag, men tillräckligt för att störa mig på det. Rädd för att någon jag inte sett förut ska ta följe med mig från bussen, rädd för att bli omkullvällt av något praktfyllo i en dåligt upplyst allé, rädd för att den där speciella handen inte ska vilja hålla i min, rädd för att köra bil om så bara på småvägar i närområdet. Då sa hon till mig så här: "Det finns någonting väldigt fint i det du beskriver och det är att du är rädd för det här eftersom du är rädd om dig. Förut brydde du dig inte om din kropp kom till skada, ifall psyket tog stryk eller när hjärtat stukades, då du i dina ögon inte var värd någonting. Nu, när du insett att du visst är det, känns sådant där förstås läskigt.". Sedan dess har jag försökt att bejaka känslan i stället för att bäva inför den. Det tänker jag fortsätta med framöver. Våga säga nej och våga släppa in. Jag känner mig själv nu och ska ta vara på det. Ja, med tanke på ur mycket som ligger baom'et ska jag verkligen ta vara på det.
 
Har ju hänt en himla massa mer mellan januari och december, men det kan jag gå igenom lite kortfattat i ett inlägg om låt säga två, tre dagar?
 
Sedan så har jag lärt mig att vuxna inte finns på riktigt, men det är en annan historia.

"Words are, of course, the most powerful drug used by mankind."

Jag skulle säga att jag har relativt höga krav på de texter jag väljer att läsa. Eller okej, jag har jävligt höga krav på de texter jag väljer att läsa. Helst ska känslan efter att man plöjt det skrivna vara att likna vid den som uppfyller en när man tittar på OS-gymnastik. Ni vet: "WOW!". Har mina favoriter när det kommer till språklig briljans och träffsäkerhet och den senaste tillkomsten bland dem heter så mycket som Jenny Nguyen. Det hon skriver är inte bara vasst formulerat, det är viktigt också. Senast postade hon någonting som fick mig att nicka igenkännande och skaka på huvudet åt vad för värld vi lever i. Tydliggörandet av att så många tänker så lika och tankeverksamheten som sattes igång i och med det tog knäcken på mig.
 
"Kontroll, tänker du, och skriver noggrant in veckans planer. Färgkodar studietid, jobb, träning, vänner och engagemang för ingenting vittnar om kontroll som en fullspäckad och fulländad kalender. Blått för plugg, gult för vänner och träning för det måste väl vara inom samma kategori ändå, rött för jobb samt engagemang och vitt för luckor som snart kommer att fyllas ändå."
 
När jag läste stycket här ovan skrattade jag. Det var som om jag gjorde det i något slags försvar, för egentligen var det inte roligt eftersom följden av att sådant beteende, mitt beteende, kan vara det som ett stycke längre ned beskriver:
 
"Kontroll är att inte hamna i en ätstörning, men kanske bara råka vara lite, lite på gränsen ibland. Du vet allt om ätstörningar, alla dess uttryckssätt och dess effekter. Förmodligen har du redan haft en ätstörning, men det där var kanske inte en riktig ätstörning för under tonåren hade alla du kände kroppskomplex. En ätstörd person har en falsk känsla av kontroll som kan rubbas när som helst. Du däremot, du har riktig kontroll. Du hade faktiskt kunnat äta kolhydrater utan att blinka, men du har ju medvetet valt bort dem. Riktig kontroll."
 
Eller:
 
"Nästa gång du träffar honom tänker du Prata Känslor för att du är själstrött på hans fullkomliga misslyckande att se allt ditt osynliga arbete. Men sen tänker du att det är klart man är blind inför det som inte som syns. Kanske är det egentligen du som borde vara tydligare. Kanske är det bättre att inte säga någonting alls för det finns en risk att du kommer att börja skrika på honom och ställa till en scen när han inte förstår varför du helt plötsligt är så upprörd. Upprörd tänker du, du är ju pissförbannad, inte bara upprörd. Krackelera fasaden, slå sönder ytan och efteråt ber du om ursäkt för att du var en crazy bitch. Sluta böla, du vet att killar blir obekväma när tjejer bölar."
 
Inlägget heter "Det osynliga kriget" och finns i sin helhet finns att läsa (och dela, för Guds skull!) här. Det var egentligen bara det jag ville få sagt: att ni ska ta er igenom hennes ord och att hon är fruktansvärt begåvad.

Anorlexia: en läxa om anorexia.

Eh, okej. Ungefär så tänkte, lät och såg jag ut när det slog mig att jag inte berättat i bloggen om podden. Jag pratar om den i bestämd form, ja, eftersom det här inte ska komma att handla om en personlig topp fem. Nej, det här ska komma att handla om podden: min podd. Min och Karros podd, för att vara korrekt. Vi driver den tillsammans, hon och jag, och har så gjort sedan vad blir det nu? September. De färdiga avsnitten finns tillgänliga i Podcaster-appen, hos Acast och på iTunes.
 
Det hela har egentligen sin begynnelse i tidig februari, då jag och Karro träffades för första gången. (Sidospår! Att den människan och jag vetat om varandras existens i mindre än ett år är för mig obegripligt. Det känns som om vi känt varandra hela livet! Mycket för att vi rekapitulerat en del från forna dagar kanske, men mest för att vi klickat så bra. På riktigt: vissa gånger efter att vi skiljts åt har det pirrat i mig för att jag känner så starkt för henne.) Per omgående avhandlade vi vartenda möjligt tänkbart samtalsämne, varvid vi stannade till vid ett extra länge: ätstörningar. Det skulle visa sig att vi båda två varit i det träsket och harvat. Sedan dess har just det ämnet alltid kommit på tal de gånger vi har setts. Det har inte präglat konversationerna, men det har relaterats till och funnits med helt enkelt. 
 
Så en dag, när vi satt med näsan i var sin kopp kaffe, bestämde vi oss för att se till göra någonting med vår erfarenhet, frågorna, våra historier och alla tankar och åsikter. En podcast! Minns att vi blev ivriga och lämnade våra muggar halvdruckna för att ge oss ut på stan och leta reda på utrustning. In på Elgiganten, ut från Siba. Clas Ohlson? Nehe. Efter att ha blivit bortfintade av sökträffarna som uppkom efter att vi googlat på marknadens bästa poddmickar gav vi upp för dagen.
 
Vi var dock på't igen bara något dygn senare, för vi ville verkligen inte att det här skulle bli ännu en sådan där sak man pratar om, men som sedan aldrig blir av. Vi införskaffade kollegieblock och bläckpennor och ritade tankekartor till förbannelse, skickade iväg en förgfrågan på Twitter om någon kände någon som kände någon som kunde det här med podd och höll tummarna. 
 
Till vår stora glädje hörde en hel hög av sig angående poddklipperi. Inte för att vi var i behov av flera, men för att vi då fick möjligheten att välja. Personen skulle tro på vårt koncept, priset fick inte skjuta i höjden och yada, yada, yada. Vi valde Olof, den bästa producenten (och kompisen!) som tänkas kan. Han har inte bara ett fenomenalt lyssningsöra; han är även mer än trevlig att ha som gäst vid middagsbordet. Tror att jag talar för oss båda, mig och Karro alltså, när jag säger att det är en gåva att ha en Olof i sitt liv. Hoppas och tror att det är ömsesidigt. Efter vårt första möte, som ägde rum på Urban Deli på Sveavägen, skrev Olof ett sms som sa något i stil med att han kände att han skulle kunna springa ett maraton på den energi vi givit honom. Vilken grej, va?
 
Anyhowsie. Vision blev till verklighet och nu släpps det Anorlexia-avsnitt en gång i veckan. Som det lyssnas på och som det pratas om, som delas och som beröms. Vill man önska ett ämne, ställa en fråga, komma med konkreta tips eller skicka kärleksbrev kan man göra det på anorlexia@gmail.com 
 
P.S. Vill ni lyssna på de ~ 40 minuterna så fort de släpps, måste ni PRENUMERERA på podden. Okej? Okej. D.S.
Visa fler inlägg