100 kilo i marklyft.
Jag förstår att det kan tyckas verka märkligt att jag som inte skriver här lika ofta som man borde när man bloggar, nu ska viga ett helt inlägg åt någonting som hänt på gymmet, men om ni bara fortsätter att läsa härifrån tror jag att ni snart kommer att förstå. (Om inte, så ber jag om ursäkt i förväg för att jag numera framstår som någon som bara vill prata reps och resultat i era ögon.)
100 kilo i marklyft. Säg det högt en gång. En gång till. Det låter inte så lite bra, va? Det var i alla fall vad jag tänkte om yttrandet när jag började så ett frö i min hjärnas rabatt om att en dag kunna ställa mig bakom det; stången förstås, men uttalandet framför allt. Därför lät jag detta bli en av punkterna på min lista över träningsmål för i år, det utan någon vidare koll på hur stor sannolikheten för att kunna utföra det skulle vara. För så är det ju; att för att klara någonting måste man öva. Tyvärr är inte öva min grej. Jag vill klara det på direkten, oavsett vad saken gäller.
Jag började nöta teknik, men inte med någon vidare tyngd. Det mäktade mitt tålamod inte med, så så fort jag orkade bara lite till var jag ivrig med att lassa på viktplattor tills alltsammans vägde tresiffrigt, men då lyfte skiten (ja, man får kalla det så) knappt från backen. Minns att jag drämde mina remmar i väggen och frustrationsgrät helt öppet, tänkte "aldrig mer mark" och åkte hem. Det var tidigt i våras och sedan dess har jag inte ägnat en sekund åt den där sabla övningen.
En söndag i augusti, dagen efter ett monstruöst benpass och i slutet av ett sådant för ryggen, när det där markmisslyckandet inte fanns med mig mer, fick jag feeling. 85 kilo kändes plättlätt, men jag visste att 15 till inte skulle göra det. Ändå lastade jag på ytterligare vikt. 90 gick bra, flera gånger till och med. Vid 95 kände jag att; i dag tar jag 100, jag vet att jag gör det - och det gjorde jag.
"Du ska göra det här för dig. Vi får det på film vid ett senare tillfälle. Fixar du det en gång, fixar du det två gånger och sedan är det en tradition." sa min vän, som jag trände med vid tillfället, och jag tror att det var precis de orden jag behövde höra. 100 kilo - för mig.
När det var dags för draget (har hört Brita Zackari säga att man ska föreställa sig att man drar och nte lyfter upp stången) puttade jag på min favoritlåt med min favoritartist och hokus-pokus-filiokus stod jag där med rak rygg och 100 kilo i mina händer. Av endorfiner och i eufori orkade jag göra samma sak tre gånger, så fastän jag gjorde det för bara mig fick jag det på film.
Tänk om Elli då, vetat om Elli nu.
100 kilo - för mig. För Elli då, för Elli nu.