Jag vill leva i, han och jag som vi.

”Det är väl typiskt att jag ska se ut så här när han är här.” tänker jag och ångrar att jag inte åkte hem för att duscha mellan mitt pass på gymmet och det som stundar i boxningslokalen. Tre onsdagar i rad ägnar jag mig åt samma tanke inne på det lilla kontoret där jag tvingas sitta för att jag kommit tidigt. En av de där dagarna hör jag någon prata om mat och när jag höjer huvudet för att mötas av vem rösten tillhör kan jag inte låta bli att replikera. Jag har tur som säger någonting vettigt, för det hade lika gärna kunnat bli vad som helst.

 

Senare samma kväll skriver jag till honom. I vilket syfte vet jag inte, men jag skriver – och han svarar. Vi säger ingenting av värde, ändå fortlöper konversationen. Kanske för länge för vad som anses vara ”normalt” utan att också träffa varandra. Det gör vi ju förstås till slut, men inte på något särskilt sätt.

 

Men jag känner att det är något särskilt. Och inte är det väl att ”ödsla tid” på något som eventuellt inte blir någonting så länge det känns bra att och medan man gör det?

 

Vi dricker kaffe ihop och ringer då och då, men inte förrän vi beslutar oss för att faktiskt gå och äta den där middagen som på sätt och vis introducerade oss för varandra händer något. Då händer allt. Jag berättar vem jag är, han öppnar upp sig för mig och vi kysser varandra. Det är noll grader i luften, men jag är etthundra grader inuti.

 

Det är jag hela tiden i hans närhet.

 

Jag tror inte att det finns en enda del av den människan som jag inte är kär i. Det är något visst med hur hans axlar är definierade och hur varmt hans skratt känns, hur han vilar sin blick på mina drag och hur han flätar ihop mina fingrar med sina.

 

Kanhända det här inte var meningen, men det var definitivt menat. Kan inte komma något som känns mer naturligt eller någon som kan få mig att vara mer jag och därför vill jag leva i, han och jag som vi.

Visa fler inlägg