En sådan där liten årsresumé.

Det närmar sig nyårsafton - igen. Å ena sidan känns det som om det här året bara har sagt swosh, å den andra är det som om delar av det var decennier sedan. Tänk att det kan vara så? Tackar mitt strukturerade jag som fört månatliga små antecknignar om respektive 30-dagarsperiod, för om det inte vore för henne hade jag förmodligen missat både det ena och det andra i det här inlägget. 
 
Så, låtom oss ta en kik på vad som hänt mig och i mitt liv under 2017. Är ni med?
 
JANUARI
Jag inledde det här året med att spa:a, kommer jag ihåg. Eller nej. Jag inledde året med att irra runt i det hus som jag och min bästa vän tillbringat nyårsnatten i. Av den anledningen, nyårsnatten alltså, var vi inte bara sugna på utan också i behov av massage. Eftersom vi hade var sitt presentkort att nyttja gjorde vi det. (Det här borde inte skrivas i en parentes, snarare som en blänkare, men: det borde vara LAG på att treat:a sig själv i efterdyningarna av en smackadong-bakfylla.) Bara någon dag därpå reste jag söderöver för att tas om hand ytterligare. Hejade på någon som spelade laduhockey, åt sushi för första gången i mitt då 21-åriga liv, drack rödvinsglas efter rödvinsglas och hånglade till en Maggio-repris på TV. När jag kom hem igen väntade min dåvarande terapeut på mig och det för sista gången. Jag pratar fortfarande med henne ibland, men då frågar jag också hur hon mår. Tänk att det kan finnas något så fint som hon i en värld så mörk som den jag levde i. Utöver det jag redan nämnt att januari bjöd på poddade jag en del, jag såg Färjestad spela på bortais och jag blev med jobb. 
 
FEBRUARI
Februari måste ha varit en ledsam liten månad? Jag har inte plitat ned mer än tre punkter. Inte några tre dåliga i och för sig, men ändå. Jag har skrivit att jag fyllt år (vilket jag tror att jag hade kommit ihåg även om jag inte skrivit ned det), att jag stod i publikhavet när The Weeknd hade show (och det var ju faktiskt en av årets höjdpunkter) och att jag ansökte om en plats på en eftergymnasial utbildning. 
 
MARS
Sedan Olle gick bort är mars en lite jobbig månad. Ska jag vara ärlig är alla månader "lite jobbiga" sedan Olle gick bort, men det blir extra påtagligt och gör om möjligt ännu ondare när årsdagen närmar sig. I år räddades dock mycket av Drake och att han stod en armlängd ifrån mig. Trodde att man slutade bli starstruck någonstans efter 18? Tydligen inte. Annars då? Åkte till Karlstad för att säga tack och adjö till 1) Sven-Erik Magnusson, som tyvärr gick ur tiden, och 2) Färjestads säsong 16/17, som även den dog. 
 
Bubblare: Med anledning av allas vår, men mest min, älskade Sven-Erik Magnussons bortgång ställde succéserien "Så mycket bättre" till med ett hyllningsavsnitt för honom och hans musik. Hela albumet finns att lyssna på på Spotify och jag tycker att ni ska ta er den tiden. Säg inte nej, säg kanske och Anita är mina två favoriter.
 
APRIL
Den första april var en lördag och den lördagen satt jag vid skolbänken hela dagen. Har skrivit ett helt inlägg om det faktiskt och det kan ni läsa om ni klickar här. Andra saker jag gjorde i april kan jag dra lite hastigt: jag var på Hammarbys hemmapremiär för fotbollssäsongen 16/17, jag firade påsk med ett gäng hemvändande vänner och så bodde jag några nätter på Kungsholmen tillsammans med en hundvalp.
 
Till mitt framtida jag som förmodligen kommer att undra om det inte var här hela härvan drog igång: Jo ,det var det. 
 
MAJ
I maj månad åkte jag till Frankrike, Paris närmare bestämt, tillsammans med min bästis. Skulle jag gissa på när det var, eller bara berätta hur länge sedan det känns som att det var, skulle jag säga fyra år sedan, men okej. Struntisamma hur länge sedan det var, för det var bra. Vi drack oss berusade på bubbel i hotellsängen, åt croissanter tills vi storknade och tittade på Eiffeltornet med regnstänk i ansiktet. En lite mindre resa jag gjorde var den till Uppsala. Begav mig dit tidigt och hem sent en dag för att hälsa på en favorit som flyttat härifrån med anledning av plugg. Apropå det, så gjorde jag ett andra prov i antagningsprocessen för en plats på Medieinstitutet... (Hallå, jag stod pressad mot ett kravallstaket när Stormzy spelade på Nobelberget också, men den raden skapade inte en lika snygg övergång.)
 
JUNI
... SOM JAG KOM IN PÅ! Firade min framgång med champagne tillsammans med min sommarflirt på Grandterassen och bestämde mig i samma veva för att inte skriva på något nytt kontrakt med arbetsplatsen jag varit på sedan årets begynnelse. Valde att se mig som ledig snarare än arbetslös och firade det genom att dansa under bar himmel i sällskap av min syster och med Håkan Hellström framför våra ögon. När firande ändå är på tal kan jag berätta att överraskningskalajset för vår podd-pappa Olof, som fyllde 30, men inte hade en susning om att han skulle uppvaktas med sådan pompa och ståt, blev mycket lyckat. 
 
Var iväg på två avstickare, den ena till Göteborg och den andra till Karlstad. Bilade till Götet med Karro och hade där några drömlika dagar, trots det västkustska vädret. Att stå i regnponcho på Ullevi och hänföras av Coldplays live-framträdande är bland det finaste jag fått äran att uppleva den här sommaren. (Har lyssnat på Everglow under hela tiden som jag skrivit det som står här. Får fan inte nog. Maken till låt alltså.) I Karlstad bodde jag hemma hos Fredrik, eller vi bodde mest på gymmet. Mitt favoritminne från dagarna där är dock inte träningsrelaterat - tvärtom. När vi låg raklånga i båten mitt i Vänern, åt jordgubbar toppade med solsken och lyssnade på sprakig Sven-Ingvars kände jag "tack pappa, för att du har rötter här, som gör mig bunden hit och ger mig möjlighet till detta".
 
I skuggan av pratet ovan, om en så fin hockeystad som Karlstad, kan jag väl bara nämna lite snabbt att jag var på fotbollsderby också, ett mellan Hammarby och Djurgården. Så. Nämnt.
 
JULI
Hela juli månad hängde jag med Elvira, som jag vanligtvis bara tränar tillsammans med. Vi lunchade i Rosendals Trädgård, drack kaffe och lapade sol i Vinterviken, hyrde trampbåt hos Sjöcaféet, dansade under bar himmel på Gröna Lund, kvällsbadade från både brygga och klippa, ägnade en dag åt stand up paddle boardning (som kvalade in på min favoritaktivitet, efter sex) och var på ÅRHUNDRADETS hemmafest med vänner från förr och för framtid. Hängde en del med Tiffanie också, som de sista datumena åkte från en liten del i det stora USA för att hälsa på här.
 
AUGUSTI
Man skulle kunna tro att skolstarten var det bästa som hände i augusti, men det var det inte, för det var det faktum att jag grejade 100 kilo i marklyft för första gången. (Nu, så här en tid senare, kan jag säga att "jag markar 100 kilo" i ställt för "jag har markat 100 kilo" eftersom det inte var någon engångsföreteelse och för det är jag så, så glad!) Skolstarten kommer på andraplats. På förstaplats, fast på listan över jävla skitsaker, kommer förstås beskedet om att min äldsta systerson Linus drabbats av diabetes. Han blev InsuLinus. 
 
SEPTEMBER
Sport. Så skulle jag vilja sammanfatta den här månaden. Var det inte hockey, var det boxning och var det inte boxning var det hockey - eller CrossFit. Tränade för The Noxbox Company i åtta veckor och övervägde ett tag att faktiskt köra på, men bestämde mig till slut för att boxning och gym skulle få räcka. Såg Färjestad spela sin första match för säsongshalvan och grät som om det inte fanns någon morgondag då Rikard Wallins tröja hissades till taket. Just det! Make:ade ett move och tog kontakt med han den där Anthony också!
 
OKTOBER
Var på två konserter (J. Cole och Future, den ena bättre än den andra) och bokade biljetter till två (Kahlid och Kendrick Lamar). I övrigt gick den här månadens dagar åt till att dejta en väldans massa. Så här med facit i hand är jag väldigt glad över att jag la ned min tid på det. 
 
NOVEMBER
Det här, ska jag säga, är ingen månad jag brukar hålla kär. Vanligtvis förknippar jag den med lyckans raka motsats. Inte sällan har jag önskat att den ska ta slut och aldrig mer återvända. Den här gången har det varit annorlunda. Jag vet inte om känslan som varit inneboende sedan alltid flyttat ut för gott eller om den kommer att komma tillbaka till mig i framtiden, men som sagt: den här gången har jag inte känt av den. Jag vill inte säga att allt är Anthonys förtjänst, för jag hade en helhärlig helg i Köpenhamn för andra att vara avundsjuk på och fem, om jag räknat rätt, frukostdejter med lika många vänner, men... Allt är Anthonys förtjänst. Här, i den kallaste kylan och mörkaste mörker, blev jag kär.
 
DECEMBER
Åh, vilken jävla kanonmånad jag avslutade året med! Inte nog med att jag landade en praktikplats - jag gjorde det på det drömmigaste av ställen dessutom, nämligen hos Hockeysverige.se. Ställde till med en glöggbjudning gjorde jag också, en mycket lyckad sådan. MEN! Innan allt det där var jag i England, det för att överraska Anthony. Han hade varit på träningsläger i Spanien i nästan fyra veckor innan dess att han satte kurs mot frukostkorvens förlovade land och utan hans vetskap gjorde jag detsamma. Hans reaktion när han, efter mycket om och men, förstod att jag stod utanför hans hotellrumsdörr var PRICELESS. Således var jag på en boxningsgala även i december (var ju på en i september också). Julen firades tillsammans med den nya familjen 1 (och med det menar jag att Anthony och Amir var med under självaste julafton) och nyårsafton spenderades med den nya familjen 2 (Anthonys halva) för att sedan avslutas i en hotellsäng mitt i Stockholm.
2 kommentarer

Jag vill leva i, han och jag som vi.

”Det är väl typiskt att jag ska se ut så här när han är här.” tänker jag och ångrar att jag inte åkte hem för att duscha mellan mitt pass på gymmet och det som stundar i boxningslokalen. Tre onsdagar i rad ägnar jag mig åt samma tanke inne på det lilla kontoret där jag tvingas sitta för att jag kommit tidigt. En av de där dagarna hör jag någon prata om mat och när jag höjer huvudet för att mötas av vem rösten tillhör kan jag inte låta bli att replikera. Jag har tur som säger någonting vettigt, för det hade lika gärna kunnat bli vad som helst.

 

Senare samma kväll skriver jag till honom. I vilket syfte vet jag inte, men jag skriver – och han svarar. Vi säger ingenting av värde, ändå fortlöper konversationen. Kanske för länge för vad som anses vara ”normalt” utan att också träffa varandra. Det gör vi ju förstås till slut, men inte på något särskilt sätt.

 

Men jag känner att det är något särskilt. Och inte är det väl att ”ödsla tid” på något som eventuellt inte blir någonting så länge det känns bra att och medan man gör det?

 

Vi dricker kaffe ihop och ringer då och då, men inte förrän vi beslutar oss för att faktiskt gå och äta den där middagen som på sätt och vis introducerade oss för varandra händer något. Då händer allt. Jag berättar vem jag är, han öppnar upp sig för mig och vi kysser varandra. Det är noll grader i luften, men jag är etthundra grader inuti.

 

Det är jag hela tiden i hans närhet.

 

Jag tror inte att det finns en enda del av den människan som jag inte är kär i. Det är något visst med hur hans axlar är definierade och hur varmt hans skratt känns, hur han vilar sin blick på mina drag och hur han flätar ihop mina fingrar med sina.

 

Kanhända det här inte var meningen, men det var definitivt menat. Kan inte komma något som känns mer naturligt eller någon som kan få mig att vara mer jag och därför vill jag leva i, han och jag som vi.

0 kommentarer

Ett konserternas år.

För mig är det här ett konserternas år. Det började med The Weeknd i februari, tätt följt av Drake i mars och på tur efter honom stod Stormzy. Jag invigde sommaren med Håkan Hellström på Stadion och här senast var jag och såg Coldplay på Ullevi. Kvar att se innan årets slut är J. Cole och Future. Vet att andra sidan vattnet från Slussen sett brukar gästas av diverse artister under sommarhalvåret och dit rör jag mig gärna en ljummen kväll för sång och sockervadd, men ska jag vara ärlig har inget namn på listan över de som ska uppträda i år intresserat mig så värst. Jo, Maggio, men då hon var där hade inte jag möjligheten att vara så, så det gick ju i stöpet.
 
Bara dagar in på 2017 skrev jag upp vad jag önskade ha för mål för detsamma. Tror att jag kom upp i en 10/12 stycken allt som allt. Det var någon punkt som handlade om att lägga framtidspusslet för Anorlexia, något jag vill att ni tillåter mig att återkomma till vid ett senare tillfälle. En annan har ni redan läst om, nämligen marklyftet. Anledningen till att jag skriver om de anteckningar jag gjorde för snart nio månader sedan är för att offentliga musikframföranden fanns däribland.
 
När det kommer till pengar har jag alltid varit ekonomisk. Jag har aldrig haft några problem med att bjuda mina vänner på saker och ting, varit noga med att spara undan åt mig själv och aldrig nallat från några av mina konton. Däremot kan det ha hänt, fler än en gång faktiskt, att jag agerat dumsnål. I tankarna har jag banat iväg så långt att jag inte har råd att bo hemifrån när jag är 40 för att jag köpt ett paket tuggummi till när jag vet att det ligger ett i min andra väska. Inte ens att jag ätit vitlök känns då som en legitim anledning för utgiften. Därför, för att lätta lite på det och samtidigt få känna att det verkligen är värt det, bestämde jag mig för att jag det här året skulle få lägga precis hur mycket pengar som helst på sådant som jag knappt kan gå en dag utan: musik.
 
Hittills har jag ångrat varken en krona eller minut. Förutom det att jag haft några av mitt livs kvällar på de här konserterna har jag insett vikten av att unna sig saker ibland och egentligen var det ju det som var mitt mål, jag bara maskerade det. Så tack, alla artister, för att ni hjälpt mig att förvalta mina pengar! Upplevelser är ju bra mycket roligare att investera i än aktier.
 
För skojs skull tänkte gå igenom var spelning för sig, bara lite snabbt. (Edit: det blev inte "bara lite snabbt", så är ni inte intresserade av mina små recensioner kan ni sluta läsa nu.)
 
THE WEEKND var som sagt först ut, så här kommer några väl valda om honom och det han gjorde i Globen. Han var precis så bra som jag hade förberett mig på. Han bjöd inte på någonting extraordinärt, men kan man sjunga så som han kan behövs inte det heller. 
Plus: Att det, trots att där var mycket folk, fanns gott om plats. Dansade mig igenom större delar av alla nummer och jag älskar att dansa!
Minus: Jag måste säga att det inte var någon direkt feststämning innan dess att Abel klev upp på scenen...
 
DRAKE. Jaha. Var i HELSKOTTA ska jag börja? Skulle vilja ge ett helt inlägg åt det här datumet, men det har jag redan gjort fast innan det ägde rum, så det känns lite too much. (Att jag fick in en referens till NTWS-albumet från 2013...) Jag vet att jag var rädd för att bli besviken, då jag hade orimligt höga förväntningar, men det blev jag alltså inte. Långt därifrån. Kan fortfarande inte förstå att jag stått så nära honom att han kunde se spetsen på min body och känna Hennessyn i min andedräkt.
Plus: Att han rev av så många av sina gamla låtar. För en som lyssnat igenom alla hans album gång efter annan kändes det bra att få höra mer än det som radion, och 17-åringarna, spelar.
Extra-plus: Göteborgaren som erbjöd mig att få STÅ PÅ hans fötter för att ge så många som möjligt plats på den trånga yta vi hade att göra med.
Minus: Väntan. Inte i den bemärkelsen att jag var otålig, även om jag var det också. Han var nästan två timmar sen. Då pratar vi inte från tiden som stod på biljetten, utan från det att förbandet klivit av för att ge plats åt honom. (Förbandet var för övrigt DVSN, som jag hade kunna tänka mig att se en egen konsert med, så det var ju inte helt dumt.)
 
STROMZY var galet på alla sätt och vis. Galet bra, galet varmt, galet. Jag och mitt sällskap blev insläppta först av alla och fick således platser framme vid staketet. Där stod vi från början till slut, vilket resulterade i att kläderna vi hade på oss gick att krama ur på svett efteråt. Stormzys också. Killen gav allt. Av hans kroppsspråk att döma älskade han publiken lika mycket som publiken älskade honom. Han kändes på riktigt.
Plus: Säkerhetsvakten som stod en armlängd från mig och som jag blev bundis med. Tyckte om honom tidigt eftersom han erbjöd sig att ha hand om mina värdesaker, men ännu mer när det kom fram att han också höll på Färjestad. Världen är allt bra liten.
Minus: Att killar och tjejer på den här typen av tillställningar blir till djur. Det är som om respekten för andra människor går ur dem när alkoholen (och Gud vet vad!) går i dem. 
 
HÅKAN HELLSTRÖM är ingen jag har jättestarka associationer till. Min syster däremot, hon älskar honom. Det här var min julklapp till henne. Ja, till mig själv också, eftersom det enda jag önskar mig är att få se henne le, vilket hon gjorde hela den här kvällen. Jag hade köpt sittplatsbiljetter åt oss båda, men då det bara krävdes precis den smidighet vi besitter för att lyckas ta sig över staketet till ståplats och stämning gjorde vi just det. Väl där snurrade vi runt med vidöppna famnar. Vi skreksjöng, kramades och höll i hand. (Förresten! Apropå Håkan och min syster: här är ett inlägg jag skrev för något år sedan.)
Plus:  Att se kärlekspar hångla upp varandra i Stockholmsnatten till tonerna av musik och under fyrverkerier.
Minus: Jag ansåg inte att det var något vidare drag. Konserten kändes inte så Håkan Hellström:ig. Kanske skulle man ha varit live för flera år sedan? Eller valt spelningen i Göteborg, för ska jag vara ärlig var jag nog mer besviken på publiken än på Håkan. 
 
COLDPLAY. Minns att jag sken upp som en sol när Karro frågade om jag hade lust att följa med henne till Göteborg för det här. Någon sol i Göteborg såg vi dock inte skymten av. Ingenstans kan det regna som där. Ni skulle bara veta hur nära jag var på att ge upp, vända på klacken och gå hem när jag stod på "fel sida" Ullevi (vad är "rätt sida" på en utomhusarena när det hällregnar?) i byxor så blöta att de satt åt på benen som om någon dragit med limstift längs insidan. Vilken TUR att jag inte gick, för vilken kväll! 
Plus: Att vi i publiken blev inbjudna till att verkligen vara en del av showen. Konfettin som sprutades ut och singlade ned var inte rektangulära bitar färgpapper, utan hade former av bland annat fåglar ("Birds") och stjärnor ("A sky full of stars"). Det var som en spellista i luften, för fångade man en sådan kunde man genast lista ut vilken låt som skulle spelas härnäst. Dessutom spreds det enorma ballonger att kasta omkring sig på alla läktare, vilket tillförde en extra dimension. Sedan så måste jag också få applådera Chris Martin, som inte bara förmedlade någonting i vad han sjöng, utan även i allt han sa.
Minus: Vädret. Hur svenskt det än är att prata om det, så måste jag svara det. Har man lagt ned tid i badrummet vill man inte att den ska vara förjäves och har man köpt nya kläder för ändamålet vill man inte att en regnponcho i plast för 70 spänn ska täcka den. Men, men. What to do? ¯\_(ツ)_/¯
 
J. COLE. "Om J. Cole kommer till Sverige måste vi gå och se honom tillsammans." sa jag och Elvira till varandra när han släppte ett nytt album sent 2016. Kort därefter stod det klart att det albumet, och fler därtill, skulle spelas i huvudstaden här kommande höst. Fick tag i en förköpskod och den första oktober är det dags! Plus och minus här då? Det får vi se. Ett minus jag kan komma att tänka på redan nu är flytten av konserten. Jag hade sett fram emot en mer exklusiv och intim spelning på Annexet, i stället blir det Hovet. Kul för Colen, gissar jag, men som sagt: jag hade gillat det lilla bättre.
 
FUTURE. "Det är för bra för att vara sant!" tänkte jag när jag såg att någon på Twitter skrivit om Future i Sverige. När jag blivit varse att saken stämde skyndade jag mig in för att säkra min biljett och har sedan dess haft nedräkning i min telefon. Eftersom detta ännu ligger framför mig har jag inget plus eller minus att komma med, men hon jag ska gå med hoppas innerligt på ett gästuppträdande av The Weeknd. Han finns nämligen med på albumet HNDRXX och det är vad den här touren går under för namn. Att få se honom live igen vore ju ett plus - minst sagt!
0 kommentarer