I en intervju.
”Vad hade du tänkt göra när du hade nått ditt mål?” frågar jag. Hon säger ordet som så många är rädda för att ta i sin mun: ”Dö”. En historia om hur kärleken till Färjestad fick henne att klamra sig fast vid livet, trots att det fysiska var så nära avgrunden att den nosade henne i nacken.
Någon månad efter att jag suttit ansikte mot ansikte med Ida och Sofie gjorde jag detsamma med Thowe. I det första fallet gällde det, som bekant, en podcast, medan det i det andra fallet gällde, för er som missat, en artikel. Den kom att handla om hur hockeylaget jag älskar högt har räddat mig, lite grann om Olle och hur förbannat mycket jag saknar honom samt några snabbisar i slutet. Det som sades i intervjun kom rakt från mitt hjärta och gick förhoppningsvis samma väg in i någon annans. Vill ni läsa den kan ni göra det här. Tack för er tid!
I wish I could save you.
"Strive for progress, not perfection."



"Wear your heart on your skin in this life."
När jag gästade Ångestpodden.
"Var kär i mig, för jag är kär i dig."
I got a girl crush, hate to admit it but
I got a heart rush, ain’t slowin’ down
I got it real bad, want everything she has
That smile and the midnight laugh she’s givin’ you now
I wanna taste her lips, yeah, ‘cause they taste like you
I wanna drown myself in a bottle of her perfume
I want her long blonde hair, I want her magic touch
Yeah, ‘cause maybe then you’d want me just as much
I got a girl crush, I got a girl crush
I don’t get no sleep, I don’t get no peace
Thinkin’ about her under your bed sheets
The way that she’s whisperin’, the way that she’s pullin’ you in
Lord knows I’ve tried, I can’t get her off my mind
Ångest; över allt och överallt.
Ångesten, hörni. Ibland vet jag inte varifrån den kommer. Rätt som det är bara känner jag den. För mig har den kommit att bli en naturlig reaktion på att; ja, på vadå egentligen? Att jag varit vaken? Den liksom ger utslag precis som när kroppen signalerar att den är i behov av mat, det vill säga är hungrig, eller att blåsan behöver tömmas, alltså känner sig kissnödig. Oftast finns det en bakomliggande orsak till varför jag upplever - ursäkta nu mitt ordval, men det finns faktiskt inte många andra synonymer som lämpar sig i sammanhanget - skiten, därmed inte sagt att jag kan sätta fingret på vad den anledningen är alla gånger. För som jag sa, så vips bara känner jag den. Som tio kilo sten som lägger sig vid hjärtat som om mitt bröst vore en gata att bygga trottoar på känner jag den.
Till skilland från panikångest, som för min del har en tendens att poppa upp som en kanin ur en trollkarlshatt, är ångesten snarare att likna vid en magikers näsdukstrick; den är långdragen och hur mycket man än försöker att förstå, så gör man det inte.
Förut handlade min ångest om mat, vilket den i många fall gör även i dag, men inte endast och i en betydligt mer skonsam version. Vet inte om jag ska se glaset som halvfullt och glädjas åt att det värsta verkar vara över, eller om jag ska betrakta samma glas som halvtomt och gråta en skvätt på grund av att jag hittat mig fler företeelser att ha ångest över. Så sent som i dag började det vid en mattanke, sedan banade det iväg och slutade någonstans bland hopplöshet och förtvivlan gällande både hushåll och karriär och så där håller det på.
När regnets nästan streckliknande stänk slogs mot asfalten likt vattnet gör mot stenarna i en bäck kunde jag inte låta bli att önska att jag kunde fika. Kunde inte dra mig till minnes om hur det känns att be om ett kanelknyte med pärlsocker uppepå för att sedan tacka nej till både kvitto och kroppsklander. Har aldrig varit mycket för sötsaker, men innan hela karusellen snurrade igång brydde jag mig inte och det är skillnaden, för nu bryr jag mig bara. Dessutom är jag trött på att på frågan om "det var bra så" efter att ha begärt en kopp kaffe, svart, svara ja eftersom det är helt åt helvete. Som ett brev på posten kom oron inför framtida fikor som kanske inte kommer att bli av, vänner jag således inte kommer att träffa eller ens ha, planer för kvällen som jag inte kommer att göra upp, romanser jag därför kommer att missa, en egen familj jag inte får chansen att bilda OCH SÅ VIDARE. Allt detta på grund av att jag en gång i tiden fick för mig att "Jo, men kolhydrater är nog farligt!".
Suck.