Tack.

För ett tag sedan hände en så läskig sak att jag vet inte vad. Jag sa, i något sammanhang, "när jag var sjuk". Jag pratade om det i imperfekt. Är väl medveten om att jag inte mår helt hundra i huvudet än, men till skillnad från förr tycker jag att jag är värd att få göra det så småningom. Man skulle kunna sammanfatta det som så att; ja, jag har anorexia, MEN anorexia har inte mig. 
 
Med lite distans till träningsmanin och matfobin har det satts igång en tankekarusell inuti mig, en tankekarusell som till mestadels består av tacksamhet till mina nära och kära och alla som någonsin brytt sig. När jag var mitt i alltihop, det värstavärsta, reflekterade jag inte så noga över saken, men det har jag gjort under efterdyningarna, vill jag lova. Och kanske att det vore dumt av mig att försöka ge mig på ett sätt att tacka alla så här i skrift, då min vokabulär inte har rum för orden jag kräver, men jag tänkte ändå anta den utmaningen. Så, här kommer nu ett tack, som jag önskar att jag kunde förvandla till annat än ett ynka ord, till:
 
Mamma, som ibland varit frånvarande från sin arbetsplats (och till hennes chef och arbetskollegor som gjort det möjligt för henne att vara så) för att sitta och vänta på mig på en mottagning någonstans. 
 
Pappa, som kramat ihjäl och djupandats iväg mina panikångestattacker i bilen, köket och matvarubutiken.
 
Min storasyster med familj i Karlstad, som skickat meddelanden när jag inte trott att jag behövt det fastän jag visst behövt det. 
 
Magda, som klarat av sitt tonårsliv trots att jag varit omkring.
 
Magdas alla vänner, som gjort så att hon orkat stå ut med mig och det här.
 
Hela tjocka släkten, som alltid och oavsett involverat mig i samtalen kring middagsbordet trots att jag verkar ha varit någon annanstans. 
 
Värdpappan Josh, som skrivit egenpåhittade citat mycket klokare än de som redan myntats och således gett mig andra och klart bättre synvinklar på saker och ting.
 
Alla vänner, som gått för att prata med någon för att vidare kunna prata med mig, som lånat och köpt böcker för att försöka förstå mitt tänk, som druckit näringsdrycker utan att jag ens bett om det och de som "bara" funnits där för mig.
 
Och deras föräldrar, som klappat om dem och alltid skickat med dem en hälsning till mig. 
 
Katarina, som för andra är känd som terapeut, men som för mig är känd som en superhjältinna.
 
Färjestad, som varit som en tröstande röst inuti mig. 
 
Er på läktaren, som knackat mig på axeln för att säga mig några väl valda.
 
Ni, som tagit er tiden att skriva till mig på diverse sociala medier. Min inkorn skulle lika gärna kunna betecknas med ett "♡" eftersom där finns så fina rader. 

I en intervju.

”Vad hade du tänkt göra när du hade nått ditt mål?” frågar jag. Hon säger ordet som så många är rädda för att ta i sin mun: ”Dö”. En historia om hur kärleken till Färjestad fick henne att klamra sig fast vid livet, trots att det fysiska var så nära avgrunden att den nosade henne i nacken.

Någon månad efter att jag suttit ansikte mot ansikte med Ida och Sofie gjorde jag detsamma med Thowe. I det första fallet gällde det, som bekant, en podcast, medan det i det andra fallet gällde, för er som missat, en artikel. Den kom att handla om hur hockeylaget jag älskar högt har räddat mig, lite grann om Olle och hur förbannat mycket jag saknar honom samt några snabbisar i slutet. Det som sades i intervjun kom rakt från mitt hjärta och gick förhoppningsvis samma väg in i någon annans. Vill ni läsa den kan ni göra det här. Tack för er tid!

I wish I could save you.

Jag minns, om än en aning vagt, den tid då främmande människor på gymmet pratade om mig med personalen. Att de gjorde det var jag medveten om eftersom orden om oron förmedlades till mig där jag stod bland speglarna och fick det att se ut som om det fuktiga i mitt ansikte var svett när det i själva verket var tårar. Är tämligen övertygad om att jag blivit varse allt tissel och tassel även om ingen kommit fram direkt till mig, för tro mig när jag säger att ögonkast kan vara talande nog. De äldre kvinnorna såg på mig med medlidande i sina blickar, de yngre tittade snett. De stora männen sänkte och skakade sina huvuden och de mindre talade om för mig att "kom, gör så här". Anställlda såväl som medlemmar var på mig som hökar, men vad brydde väl jag mig om det? Jag tyckte att alla som sa någonting till, eller ens tittade på, mig var ondskefulla. Nu vet jag bättre. De var medmänskliga.
 
I början av den månad vi är inne i nu var plötsligt jag en sådan där främling som tog kontakt med dem bakom disken för att alarmera om en tjej som jag tyckte såg ut så som jag en gång gjorde. Jag hade inte för avsikt att lägga mig i hennes liv, men aldrig att jag skulle klara av att leva med ignorans av hennes sjuka beteende (ingen människa som mår bra står på en crosstrainer och trampar som besatt i två timmar) och eventuella död på mitt samvete. Därför bad jag vänligt, men bestämt, om att få prata med någon i enrum och väl i ett sådant förtäljde jag min historia och satte sedan punkt med varför jag huvudsakligen kontaktat vederbörande. Personen i fråga visste per omgående vem det var jag åsyftade och fick synligt kalla kårar när vi pratade om henne. Jag fick berättat för mig att de varit på henne förut och många gånger, men att hon, liksom jag, vägrat att lyssna. Eller lyssna kanhända att hon gjort, men tagit till sig hade hon då inte gjort.
 
För egen del krävdes det ett förbud, att jag inte längre var berättigad att gå till gymmet (något jag skrivit kort om här), och i ärlighetens namn tror jag att det är den enda utvägen för personen som jag nu uppmärksammat. Jag påstår inte att en avstängning är lösningen på problemet, för det är det inte, men jag påstår att det skulle kunna rädda hennes liv. Det finns medel och metoder att ta till utanför gymlokalen, jag vet, jag tillämpade dem, men hade jag inte tvingats av den där spinningscykeln i tid hade jag förmodligen inte suttit här i dag. Mitt hjärta slog lika många slag i minuten som intensivpasset var långt, det vill säga 45. Inte konstigt att folk förfärades. Som sagt: de var medmänskliga.
 
Sa någon till mig , ansåg jag att denne var emot mig, medan jag nu har förstått att denne faktiskt var för mig. Jag uppskattade inte då att mina lärare bad mig att ta en dag off eller att mina klasskamrater såg till att det låg åtminstone en potatis på min i övrigt ganska så tomma tallrik, men nu gör jag det. Ville jag springa en mil innan och en mil efter mitt helkroppspass skulle jag få göra det, tyckte jagNu tycker jag att en mil räknas som ett av veckans hela pass. Då kunde jag inte föreställa mig någonting värre än att en vän skulle bjuda mig på lunch eftersom jag visste att det inte innebar endast gurka i tärningar och inte ville jag veta av ett restaurangbesök tillsammans med mamma eller pappa, nu däremot.  Sådana insikter vill jag att den här tjejen också ska få känna vid. Livet kan få innehålla träning och mat, men livet ska inte vara träning och mat. 

"Strive for progress, not perfection."

När jag var på en vad jag skulle vilja benämna som drömsemester i Amerika för knappa månaden sedan konkade jag runt på min jättelika och jättefina kamera en hel del. Vad jag inte visste när jag packade ned och med den i mitt handbagage var vad som fanns på minneskortet i den. Så, en dag, den första i New York, skulle jag trycka igång den för att vidare ställa in ISO och sådant tjafs, men kom i stället åt knappen för bildöversikt. Jag skrek rätt ut (ja, jag gjorde faktiskt det) när mina ögon mötte det som ska föreställa mina ben klädda i ett par svarta jeans. Hur fan... VA? Jag tycker inte särskilt bra om mina ben nu, ska jag vara krass är det nog det jag bekymrar mig mest över när det kommer till min kropp, men å andra sidan tyckte jag inte om dem då heller och det kan jag säga; att så vill jag aldrig mer se ut.
 
Till skillnad från då jag tidigare kommit i kontakt med bilder på min kropp från så där ett, två år tillbaka i tiden och mått fysiskt illa över rådande kroppshydda samt önskat mig tillbaka, fick jag mersmak efter det där gråtet i Brooklyn. Efter att jag landat på hemmamark letade jag upp första bästa bild på den rumpa ("rumpa") jag hade dagen då min syster lämnade Sverige för att samma dag som hon skulle komma hem igen, tio månader senare, knäppa en bild på den rumpa jag har nu. Icke att förglömma är att det här inte är någon "före/efter-bild" - för jag är inte färdig än. 
 
Jag kommer ihåg att jag, som ett desperat försök till att inte äcklas av mina ådriga armar, jämförde det som buktade på mig med det som fitnessatleter eftersträvar bara minuter innan scenpåstigning. Men inte var det några muskler innanför mitt skinn, inte! Det visste jag om eftersom armarna domnade bort om jag höll dem i luften längre än vad det tog för mig att sätta upp håret i en hästsvans, eller ibland bara när jag satt på en stol. Jag lyfter inte så värst tungt i dag, men jag är fan så mycket starkare; både i armarna och i hela jävla mig.

"Wear your heart on your skin in this life."

Ena stunden tycker jag att min barhudade kropp inte ska få ha annat än en nyans av pepparkaka över sig, medan jag i nästa stund får för mig att det skulle vara fint att permanentdekorera den med någonting. Ibland kan jag få sådana impulsiva ryck att jag nästan låter bli att lyssna till jaget i hjärnan, men som den kontrollmänniska jag är slutar det alltid med att jag gör så ändå. Det som håller mig tillbaka är oron över hur jag kommer att se på saken i efterhand och då pratar jag inte veckan därpå, eller ens det kommande året, utan mina dagar i 40-årsåldern. Vill jag ha latin i nacken då? Om jag skulle lägga mig på britsen och under bläcket skulle jag kunna tänka mig följande tre skapelser i svart och kursivt:
 
1. "Fidelis ad mortem"
De tre orden ovan är latin och skulle kunna översättas till "faithful til death" eller, som vi skulle säga på svenska, "trogen till döden". Jag skulle be om att få den placerad i höjd med det parti där nacke övergår till att bli rygg, vilket gör det möjligt för mig att, utan något vidare krångel, både kunna exponera och kamouflera den. Skulle någon fråga mig vad den står för skulle jag höja på höger ögonbryn, för det säger väl sig självt? Färjestad FÖRSTÅS.
 
2. Min lillasysters hjärtslag
"Och hur är det tänkt att det ska gå till?" undrar någon nu förbryllat. Lugn, bara lugn! Jag ska berätta. Magda, som alltså är min lillasyster och som jag älskar besinningslöst, ska gå till en läkare och mäta sitt hjärtas rytm för att sedan låta den sinuskurva som visas på skärmen illustreras på insidan av min överarm. 
 
3. "Hey, little fighter. Things will be brighter."
Det här uttrycket ska vara i ett likadant typsnitt som den första tatueringen jag pratade på (vilket det blir får jag lov att återkomma med när [om?] det väl blir dags) och symbolisera mig, det vill säga en som inte ger upp. Har ännu inte funderat ut var jag skulle vilja att denna här satt, men någonstans, för jag älskar ta mig fan den raden.

När jag gästade Ångestpodden.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte går i tankar på att blåsa liv i den här hemsidan, då jag förmodar att annat, livet exempelvis, kommer att komma emellan, men jag tänker ändå att inlägg någon gång här och någon gång där inte kan vara till skada. 
 
Om jag inte missminner mig har jag gått ut med att detta ska vara en renodlad textblogg, något den varit fram till nu, för nu tänkte jag nämligen dela med mig av en ljudfil (och om ytterligare lite tid kanske det även kommer att synas en och annan bild på mitt framåtskridande). I våras, närmare bestämt i april, var jag medverkande i Ångestpodden, vilken drivs av två muntra (ämnet till trots) tjejer vid namn Ida och Sofie. Vecka för vecka pratar de och en gäst de bjudit in vitt och brett om ångesten som sådan samt om anledningar och eventuell taktik. När jag gästade inspelningen var ämnet Anorexia, så i det som blev ett 37 minuter långt avnitt 14 pratar jag om hur jag upplevt tiden med sjukdomen i mig. Är det så att någon av er som sitter med det här framför sig just i detta nu skulle råka vara intresserad av att lyssna till vad jag hade att säga finns avsnittet här.
 
Vill passa på att nämna att jag träffat den här superduon utan en mikrofon också! Jag tackade dem givetvis då, precis som jag gjorde direkt efter att vi rundat av intervjun, men jag känner inte att det var nog. Så, tjejer, tack än en gång; för att ni var så fina mot mig inledningsvis av programmet, för att ni vidarebefordrade fantastiskt med beröm som ni fått skickat till er och för att ni driver den här så viktiga podden. (Om det känns som en ära att få ha gästat samma podcast som, bland andra, Fredrik Wikingsson, Michaela Forni och Sandra Beijer? Det kan hända att det gör det, ja.)

"Var kär i mig, för jag är kär i dig."

I got a girl crush, hate to admit it but
I got a heart rush, ain’t slowin’ down
I got it real bad, want everything she has
That smile and the midnight laugh she’s givin’ you now

I wanna taste her lips, yeah, ‘cause they taste like you
I wanna drown myself in a bottle of her perfume
I want her long blonde hair, I want her magic touch
Yeah, ‘cause maybe then you’d want me just as much
I got a girl crush, I got a girl crush

I don’t get no sleep, I don’t get no peace
Thinkin’ about her under your bed sheets
The way that she’s whisperin’, the way that she’s pullin’ you in
Lord knows I’ve tried, I can’t get her off my mind

De senaste två, kanske att det är tre till och med, veckorna har jag lyssnat till tonerna av Julia Sheers tolkning av "Girl crush" och varenda gång, VARENDA gång, har jag fått som ett kulskott genom bröstet och allt som finns där inannför. Jag menar, kan ni föreställa er det; att vara förälskad i en annan människa av den enda anledningen att denne står närmare den du faktiskt är kär i än vad du själv gör? Det kan inte jag. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hitills i mitt liv sluppit uppleva det helvete som det verkar innebära att vara olyckligt kär. 
 
Vad gör man? Jag vet inte eftersom jag, som jag sa, ännu inte upplevt någonting dylikt, men jag antar att man, då man inte kan plåstra om insidan, letar bandage i form av någonting att sysselsätta sig med som inte heter neddragna rullgardiner och att man väntar; på att det ska gå över och på att man ska hitta den rätte rätte.
 
Vill hitta han som frågar hur många kulor glass jag vill ha i min strut; inte OM jag vill ha glass, för min bakgrund ska inte spela någon som helst roll. Han som, när jag ligger inne med ångest, inte går fastän jag säger åt honom att göra så och som reser mig när jag själv inte kan göra det. Han som jag kan spela och förlora mot i TV-spel och som retar mig för det till den milda grad att jag vägrar fysisk kontakt i en vecka. Han. Honom vill jag träffa, men bara om det sker på lika villkor. Jag ska vara den han ringer för att prata bort fem försenade bussminuter med, jag ska kittlas under fötterna för att det bästa han vet är när jag skrattar så mycket att det stockar sig i halsen och jag ska ha den handflata han alltid vill mot sin. För ingenting i kärlekens värld kan väl vara så förskräckligt som att få hela sitt hjärta krossat, eller få det krossat innan det ens hunnit få känna på hur det är att vara helt?
 
Avslutningsvis en liten parentes: (Av erfarenhet vet jag att det inte heller är helt enkelt att vara orsaken till känslor man sedan inte kan komma att besvara på ett önskvärt sätt. Försök att säga till personen som får som små Summerburst-konserter i hjärttrakten för att du ler att showen är slut.)

Ångest; över allt och överallt.

Ångesten, hörni. Ibland vet jag inte varifrån den kommer. Rätt som det är bara känner jag den. För mig har den kommit att bli en naturlig reaktion på att; ja, på vadå egentligen? Att jag varit vaken? Den liksom ger utslag precis som när kroppen signalerar att den är i behov av mat, det vill säga är hungrig, eller att blåsan behöver tömmas, alltså känner sig kissnödig. Oftast finns det en bakomliggande orsak till varför jag upplever - ursäkta nu mitt ordval, men det finns faktiskt inte många andra synonymer som lämpar sig i sammanhanget - skiten, därmed inte sagt att jag kan sätta fingret på vad den anledningen är alla gånger. För som jag sa, så vips bara känner jag den. Som tio kilo sten som lägger sig vid hjärtat som om mitt bröst vore en gata att bygga trottoar på känner jag den.

Till skilland från panikångest, som för min del har en tendens att poppa upp som en kanin ur en trollkarlshatt, är ångesten snarare att likna vid en magikers näsdukstrick; den är långdragen och hur mycket man än försöker att förstå, så gör man det inte.

Förut handlade min ångest om mat, vilket den i många fall gör även i dag, men inte endast och i en betydligt mer skonsam version. Vet inte om jag ska se glaset som halvfullt och glädjas åt att det värsta verkar vara över, eller om jag ska betrakta samma glas som halvtomt och gråta en skvätt på grund av att jag hittat mig fler företeelser att ha ångest över. Så sent som i dag började det vid en mattanke, sedan banade det iväg och slutade någonstans bland hopplöshet och förtvivlan gällande både hushåll och karriär och så där håller det på.

När regnets nästan streckliknande stänk slogs mot asfalten likt vattnet gör mot stenarna i en bäck kunde jag inte låta bli att önska att jag kunde fika. Kunde inte dra mig till minnes om hur det känns att be om ett kanelknyte med pärlsocker uppepå för att sedan tacka nej till både kvitto och kroppsklander. Har aldrig varit mycket för sötsaker, men innan hela karusellen snurrade igång brydde jag mig inte och det är skillnaden, för nu bryr jag mig bara. Dessutom är jag trött på att på frågan om "det var bra så" efter att ha begärt en kopp kaffe, svart, svara ja eftersom det är helt åt helvete. Som ett brev på posten kom oron inför framtida fikor som kanske inte kommer att bli av, vänner jag således inte kommer att träffa eller ens ha, planer för kvällen som jag inte kommer att göra upp, romanser jag därför kommer att missa, en egen familj jag inte får chansen att bilda OCH SÅ VIDARE. Allt detta på grund av att jag en gång i tiden fick för mig att "Jo, men kolhydrater är nog farligt!".

Suck.

Visa fler inlägg