Tack.

För ett tag sedan hände en så läskig sak att jag vet inte vad. Jag sa, i något sammanhang, "när jag var sjuk". Jag pratade om det i imperfekt. Är väl medveten om att jag inte mår helt hundra i huvudet än, men till skillnad från förr tycker jag att jag är värd att få göra det så småningom. Man skulle kunna sammanfatta det som så att; ja, jag har anorexia, MEN anorexia har inte mig. 
 
Med lite distans till träningsmanin och matfobin har det satts igång en tankekarusell inuti mig, en tankekarusell som till mestadels består av tacksamhet till mina nära och kära och alla som någonsin brytt sig. När jag var mitt i alltihop, det värstavärsta, reflekterade jag inte så noga över saken, men det har jag gjort under efterdyningarna, vill jag lova. Och kanske att det vore dumt av mig att försöka ge mig på ett sätt att tacka alla så här i skrift, då min vokabulär inte har rum för orden jag kräver, men jag tänkte ändå anta den utmaningen. Så, här kommer nu ett tack, som jag önskar att jag kunde förvandla till annat än ett ynka ord, till:
 
Mamma, som ibland varit frånvarande från sin arbetsplats (och till hennes chef och arbetskollegor som gjort det möjligt för henne att vara så) för att sitta och vänta på mig på en mottagning någonstans. 
 
Pappa, som kramat ihjäl och djupandats iväg mina panikångestattacker i bilen, köket och matvarubutiken.
 
Min storasyster med familj i Karlstad, som skickat meddelanden när jag inte trott att jag behövt det fastän jag visst behövt det. 
 
Magda, som klarat av sitt tonårsliv trots att jag varit omkring.
 
Magdas alla vänner, som gjort så att hon orkat stå ut med mig och det här.
 
Hela tjocka släkten, som alltid och oavsett involverat mig i samtalen kring middagsbordet trots att jag verkar ha varit någon annanstans. 
 
Värdpappan Josh, som skrivit egenpåhittade citat mycket klokare än de som redan myntats och således gett mig andra och klart bättre synvinklar på saker och ting.
 
Alla vänner, som gått för att prata med någon för att vidare kunna prata med mig, som lånat och köpt böcker för att försöka förstå mitt tänk, som druckit näringsdrycker utan att jag ens bett om det och de som "bara" funnits där för mig.
 
Och deras föräldrar, som klappat om dem och alltid skickat med dem en hälsning till mig. 
 
Katarina, som för andra är känd som terapeut, men som för mig är känd som en superhjältinna.
 
Färjestad, som varit som en tröstande röst inuti mig. 
 
Er på läktaren, som knackat mig på axeln för att säga mig några väl valda.
 
Ni, som tagit er tiden att skriva till mig på diverse sociala medier. Min inkorn skulle lika gärna kunna betecknas med ett "♡" eftersom där finns så fina rader. 
3 kommentarer

I en intervju.

”Vad hade du tänkt göra när du hade nått ditt mål?” frågar jag. Hon säger ordet som så många är rädda för att ta i sin mun: ”Dö”. En historia om hur kärleken till Färjestad fick henne att klamra sig fast vid livet, trots att det fysiska var så nära avgrunden att den nosade henne i nacken.

Någon månad efter att jag suttit ansikte mot ansikte med Ida och Sofie gjorde jag detsamma med Thowe. I det första fallet gällde det, som bekant, en podcast, medan det i det andra fallet gällde, för er som missat, en artikel. Den kom att handla om hur hockeylaget jag älskar högt har räddat mig, lite grann om Olle och hur förbannat mycket jag saknar honom samt några snabbisar i slutet. Det som sades i intervjun kom rakt från mitt hjärta och gick förhoppningsvis samma väg in i någon annans. Vill ni läsa den kan ni göra det här. Tack för er tid!

1 kommentar

I wish I could save you.

Jag minns, om än en aning vagt, den tid då främmande människor på gymmet pratade om mig med personalen. Att de gjorde det var jag medveten om eftersom orden om oron förmedlades till mig där jag stod bland speglarna och fick det att se ut som om det fuktiga i mitt ansikte var svett när det i själva verket var tårar. Är tämligen övertygad om att jag blivit varse allt tissel och tassel även om ingen kommit fram direkt till mig, för tro mig när jag säger att ögonkast kan vara talande nog. De äldre kvinnorna såg på mig med medlidande i sina blickar, de yngre tittade snett. De stora männen sänkte och skakade sina huvuden och de mindre talade om för mig att "kom, gör så här". Anställlda såväl som medlemmar var på mig som hökar, men vad brydde väl jag mig om det? Jag tyckte att alla som sa någonting till, eller ens tittade på, mig var ondskefulla. Nu vet jag bättre. De var medmänskliga.
 
I början av den månad vi är inne i nu var plötsligt jag en sådan där främling som tog kontakt med dem bakom disken för att alarmera om en tjej som jag tyckte såg ut så som jag en gång gjorde. Jag hade inte för avsikt att lägga mig i hennes liv, men aldrig att jag skulle klara av att leva med ignorans av hennes sjuka beteende (ingen människa som mår bra står på en crosstrainer och trampar som besatt i två timmar) och eventuella död på mitt samvete. Därför bad jag vänligt, men bestämt, om att få prata med någon i enrum och väl i ett sådant förtäljde jag min historia och satte sedan punkt med varför jag huvudsakligen kontaktat vederbörande. Personen i fråga visste per omgående vem det var jag åsyftade och fick synligt kalla kårar när vi pratade om henne. Jag fick berättat för mig att de varit på henne förut och många gånger, men att hon, liksom jag, vägrat att lyssna. Eller lyssna kanhända att hon gjort, men tagit till sig hade hon då inte gjort.
 
För egen del krävdes det ett förbud, att jag inte längre var berättigad att gå till gymmet (något jag skrivit kort om här), och i ärlighetens namn tror jag att det är den enda utvägen för personen som jag nu uppmärksammat. Jag påstår inte att en avstängning är lösningen på problemet, för det är det inte, men jag påstår att det skulle kunna rädda hennes liv. Det finns medel och metoder att ta till utanför gymlokalen, jag vet, jag tillämpade dem, men hade jag inte tvingats av den där spinningscykeln i tid hade jag förmodligen inte suttit här i dag. Mitt hjärta slog lika många slag i minuten som intensivpasset var långt, det vill säga 45. Inte konstigt att folk förfärades. Som sagt: de var medmänskliga.
 
Sa någon till mig , ansåg jag att denne var emot mig, medan jag nu har förstått att denne faktiskt var för mig. Jag uppskattade inte då att mina lärare bad mig att ta en dag off eller att mina klasskamrater såg till att det låg åtminstone en potatis på min i övrigt ganska så tomma tallrik, men nu gör jag det. Ville jag springa en mil innan och en mil efter mitt helkroppspass skulle jag få göra det, tyckte jagNu tycker jag att en mil räknas som ett av veckans hela pass. Då kunde jag inte föreställa mig någonting värre än att en vän skulle bjuda mig på lunch eftersom jag visste att det inte innebar endast gurka i tärningar och inte ville jag veta av ett restaurangbesök tillsammans med mamma eller pappa, nu däremot.  Sådana insikter vill jag att den här tjejen också ska få känna vid. Livet kan få innehålla träning och mat, men livet ska inte vara träning och mat. 
0 kommentarer