Tack för allt du gett mig och fan ta dig för det du tagit.

År 2015 börjar lida mot sitt slut. Däremellan skulle jag egentligen vilja tränga in ett ”sakta, men säkert” också. Det för estetikens skull. Jag anser nämligen att långa meningar är grafiskt snyggare, men eftersom sakta är raka motsatsen till hur tiden rör sig slopar jag det. 

Flera gånger om dagen nyper jag mig försiktigt i armen för att försäkra mig om att jag faktiskt är vaken och inte bara yrar i drömmar om en ny ändelsesiffra. Trots att jag ställs inför samma faktum, det vill säga sanningen, varje gång kan jag inte låta bli att förbryllas över hur 365 dagar aldrig känns som så många. Rätt som det är har man, även om det varit med mycket möda och stort besvär, tagit sig igenom och förbi den där mörka perioden man trodde var livets facit. Med största sannolikhet har man också hunnit hämta sig från det glädjande besked som var som färgpennorna till en orörd målarbok. Rätt som det är inser man att man har klarat sig – ännu en gång, ännu ett år. Att man inte bejakar det är för mig bortom ord. Man borde ju vara glad över varje dag som man får äran att bli äldre. 

Varje vecka 50 konstaterar man att det inte återstår så mycket av det där nya året och ”oj, vad fort det har gått och vad mycket som har hänt”, men den här gången menar jag det verkligen. Någon måste ha gett månaderna vingar, för de har flugit förbi. Några lite mer graciöst än andra. Mars gjorde inte det, mars störtdök. Den störtdök och tog en av mitt livs bästa vänner ifrån mig. Då var det Olle som fick vingar. Lyckligtvis har jag fått uppleva stunder att sväva i också. 

Året har blandat och gett, med andra ord. Jag antar att det är så med alla år och med allt som under dem händer. Vandringsvägen (i) livet är slingrig, stundtals snårig och ibland tudelad. Det är en tanke jag inte kommit till ro med riktigt än, men som jag lärt mig är sann och som jag arbetar med att acceptera. Och fastän det här var det första hela året sedan jag kan knappt minnas när som jag inte gick i skolan har jag lärt mig väldigt mycket. Jag har alltid trott på vetenskapen och aldrig haft någonting emot att sitta vid skolbänken, men numera förespråkar jag också erfarenheten och tillvaron som lektionssal. 

För mig var det här ett återhämtningsår och det visste jag att det skulle komma att bli redan vid skiftet, därför har kraven jag haft på mig själv inte varit fullt så höga, för att inte säga orimliga, som tidigare. Givetvis har jag haft ambitioner och ska jag vara ärlig har jag gjort mig själv besviken några gånger också, men det handlar om att ta små steg. Ett litet steg är likväl ett steg. Ska inte säga att jag är tacksam över att jag varit nere på botten, men med anledning av det vet jag om att det är en plats jag aldrig mer vill besöka. I andra fall hade jag kanske inte känt igen varningsklockornas klämtande och således hamnat där i alla fall. Nu vet jag bättre. Egentligen tycker jag inte om det här jämförandesamhället som det vi lever i har blivit, men om personen man jämför sig med är den man var då känns det mer okej. Speciellt i mitt fall. Jag är ett bättre jag i år än vad jag var förra året och nästa år ska jag bli mitt bästa jag. 

Jag känner mig redo för livet. Många dagar känner jag att jag har missat det, men den senaste tiden har jag känt att det väntar på mig. Vill inte gärna säga det högt eller sätta det på pränt, då det låter som en rubrik tagen från vilket glansigt magasin som helst, men 2016 ska bli mitt år. Är så jävla färdig med tårar och ångest. Därmed inte sagt att jag inte kommer att gråta under nästkommande år, för det kommer jag garanterat att göra, men inte varje natt. Säger inte heller att jag inte kommer att uppleva ångest, för den styr och ställer man inte med hur som helst, men jag ska inte vältra mig i den. Mitt bästa jag sa jag att jag skulle bli – inte perfekt.

Herre min je, 2015, vilket år du har varit. Hade du varit en fysisk person hade jag velat hat-hamra dig i bröstet och kyssa dig passionerat samtidigt. Tack för allt du gett mig och fan ta dig för det du tagit.

Jag finns.

Jag är dum. Därmed inte sagt att jag är korkad. Bättre uttryckt är att jag är elak. Inte mot andra, men mot mig själv. Är det inte hårlängden som inte är lagom ljuslagd, är det tålamodet som inte är tillräckligt och har jag inte ett beundransvärt plut på baken, har jag ett humör att aldrig symbolisera med sned min. Jag ska vara idealet, där idealet är perfektion och perfektion är någonting som inte finns. Däremot finns jag och med mig ångesten. Jag är så, ursäkta att jag säger det, fucking less på att ha ångest som inneboende hos mig. Det är okej de dagar den mer liknar en störig rumskamrat, men när den övertar rollen som ägare av huset, det som är jag, orkar jag inte med den. Förut grät jag av den. Inte för att det kanske var så att själanöden försvann med tårflödet, men åtminstone kändes det så. Numera suckar jag bara, om andetaget tar sig igenom allt det som blockar syretillförseln från att fungera som vanligt, vill säga.

Kartan med 25-milligrammare finns att sträcka sig efter, detsamma gäller telefonen för ett samtal eller pappas hand, men det är bara temporära flyktvägar från det som är min verklighet. En eller nio tabletter, oavsett vem jag ringer och hur länge jag än hålls i handen; jag kommer alltid att landa i en säng där jag hör en röst säga åt mig att vara bättre än den jag är. Om den rösten skulle få för sig att prata med små bokstäver, gärna viska, hade jag accepterat den, men just nu skriker den, överröstar vett och förstånd. Aldrig skulle jag ens komma på tanken att behandla en endaste av de jag håller kär på detta vis, så hur kan jag tillåta mig att vara så illasinnad och samvetslös mot den jag med all säkerhet kommer att spendera hela mitt liv som, i och med? Jag kommer aldrig att vara idealet, för idealet är perfektion och perfektion finns inte. Däremot finns jag och med mig ångesten.

 

Visa fler inlägg