Vissa saker är värda att slåss för.

Den senaste tiden (och den formuleringen kan ju kännas lite diffus i och med att man kan definiera det uttrycket på olika sätt, men lek med tanken att jag pratar om tiden från i höstas fram till nu) har jag tränat väldigt mycket. Jag sliter mitt gymkorts magnetremsa med hälsa, skulle man kunna säga. För till skillnad från förr går jag inte dit på grund av eller med ångest. Det finns ingen sådan kopplad till mitt aktiva liv i dag. Nej, jag skolar min kropp i hur det är att svettas eftersom jag njuter av det. Jag menar det inte på ett sådant sätt som löparna mitt i ett endorfinpåslag eller tyngdlyftare höga på personbästa gör - jag menar det på riktigt. Aldrig, och bara för att understryka säger jag det igen: aldrig, har jag tyckt att träning varit så här roligt. Kanske är det bara en period, kanske är det för hela livet. Oavsett vad, så tänker jag ta vara på känslan. 
 
Styrketräningen spelar en stor roll i allt det här. Skulle jag regissera en film om detta, skulle jag ge den typen av motion en biroll. Huvudrollen skulle jag ge till boxningen. Jag är så själaglad över att ha återupptagit boxningen att ni anar inte. Det är en ynnest att få vara stormförtjust på nytt i någonting man trott att man varit färdig med. Fastän lokalen badar i kondens och speglarna är helt igenimmade kan jag se mig själv i dem. Det är som om mitt gamla jag väcks till liv i mitt nya jag och det trodde jag inte kunde, ännu mindre skulle, hända mig. 
 
Egentligen är det nog inte någon idé att jag försöker att förlänga den här texten, för jag vet inte vart jag vill komma med den. Kanske vill jag bara säga det; att våld inte löser allt, men att vissa saker är värda att slåss för.
Visa fler inlägg