En sådan dag.

Min tanke var att kavla av mig strumpbyxorna, hasa ned vippkjolen och trä tröjan ut och in över huvudet för att sedan ställa mig i duschen. Väl där hade jag planerat att gråta i kapp med munstyckets strålar. Tror att jag hade grejat att få ur mig lika många liter vatten som det utan vidare ansträngning faktiskt. Så blev det dock inte, för jag klarade inte av att se, inte ens tanken på att se, min kropp utan några kläder.

Varje gång jag ser mig själv genom en kameralins eller i speglar försöker jag att vara tillmötesgående, som jag skulle vara i vilken annan diskutabel situation som helst, men jag blir bara förtvivlad. Det känns som om någonting liknande det som hände World Trade Center 2001 inträffar i mitt bröst och det enda jag vill där och då är att komma ut, helst ur det som är min kropp.

Ut ur min kropp vill även tårarna komma och till skillnad från mig, som tyvärr inte har någon möjlighet till att göra så, gör de det. De gör det bums efter att jag vaknat om morgonen, ibland när jag äter min frukost, minuterna då jag står utan morgonrock och med magen bar, innan och under och efter lunch, en bit in på eftermiddagen, om det serveras ris och när jag ska gå och lägga mig. Vore jag gråten skulle jag fly undan och aldrig mer återvända.

Jag kan förlika mig med att jag med största sannolikhet aldrig kommer att älska alla mina centimetrar förbehållslöst, men måste alternativet vara att känna lust att förgöra dem? ”Nej. Det finns ett mittemellan och det är dit du ska nå.” säger ni, men vet ni vad? Att jag vänder dövörat till, för i dag är en sådan dag då jag inte tror ett skvatt på att jag någonsin kommer att bli frisk och få må helt bra igen.

Ångest är som Ove Sundberg.

Man kan med enkelhet söka sig till vad ångest är, men inte till hur det känns. Eller, det är väl klart att man kan, genom att vara destruktiv, men det är ingenting jag skulle rekommendera. Dessutom brukar ångest inte besöka en när man känner att man skulle kunna tänka sig ett litet hälsepå, utan bevistar en hellre då man inte alls är på humör för att ha främmande. Har man inte under sitt livs vandring upplevt nämnt skröpliga skick kan man glädjas åt att man är lyckligt ovetande och inte olyckligt vetande. Ibland kan liksom aningar om tendenser till begynnande ångest vara fasansfullt. Man skulle kunna likna tillståndet vid Ove Sundberg, som ni alla nog vet vem det är: någon, eller som i det här fallet: något, som inte tar hänsyn till vilken tid på dygnet det är eller hur man mår i övrigt, som tar sig friheten att tränga sig på för att sedan tungandas en i örat. En mer allvarsam jämförelse är den som berättar att det är som att bli strypt av någon vars armar inte går att se på, röra vid eller försvara sig mot. Orden ”det är i ditt huvud det sitter" hjälper inte. De konstaterar snarare än informerar. Det är ju det som är problemet: att det sitter i mitt huvud.

Man brukar tala om att det kan kännas som en ångestboll inuti magen, men jag blir till en ångestboll genom att kura ihop mig till en sådan. Det är förmodligen ren och skär inbillning, men jag tänker att allt det som gör ont centreras, om än mitt i bröstkorgen, i stället för att töjas ut, som det skulle göra om jag hade valt att ligga raklång. Jag vet att det är ett psykosomatiskt befinnande och att man inte dör av ångesten i sig, men när man hellre vill riva sönder och fläka upp sitt skinn, för att det känns som om det skulle smärta mindre, är det nästan så att man önskar att kola vippen vore den enda konsekvensen.

Det finns ett antal tillvägagångssätt för att sjasa iväg det här påfundet, vissa bättre än andra och med tiden har jag lärt mig vilka som tillhör vad. Dessvärre händer det alldeles för sällan att jag använder mig av min vetskap. Faktum är att jag ofta går tillväga helt tvärtemot vad jag borde, vilket brukar sluta med att jag undrar hur jag kan vara så elak mot mig själv för att sedan få svar, av ångesten: FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET!

På 1177 Vårdguidens hemsida står det ”Det hör till livet.” under avsnittet om ångest, vilket får mig att känna att jag inte vill göra detsamma; höra till livet alltså. Jag som varit med om ångest i alla dess färger (ja, färger, för ibland känns det som om min hjärna kräks regnbågar och ibland är där bara svart) och former (stundom som bomullstussar, i andra fall som samurajsvärd) vet inte om jag kommer att mäkta med att bli 30 och 40 och 50 och till och med ännu äldre än så om den där sabla ångesten ska göra mig sällskap.

Tack, från den rödaste delen av mitt hjärta.

Det här är ett litet inlägg (med betoning på litet, i synnerhet i kontrast till vad det är jag till få ut av det) i vilket jag vill säga tack. Det har varit tämligen blygsamt med kommentarer i själva bloggen; desto fler har jag fått på annat håll, i andra forum, och för det är jag djupt tacksa. Har varit vungen att BORSTA ut den ståpäls som uppstått med anledning av alla fina sammansättningar om och till mig. Så, hörni, tack för ni fyllt mitt flöde med lovord och min inkorg med peppande e-postmeddelanden, för att ni delat med er i chattar och till och med kommit fram till mig på stan, allt detta utan att jag känner ens hälften av er. Tack! Om jag kunde, så skulle jag samla ihop alla till en enda stor gruppkram.

Färjestad har räddat mitt liv.

Jag vill att denna lilla text, tillika kärleksförklaring, ska vara min, jag vill inte att den ska rymma några klichéer, men jag bara måste få låna in någon annars ord inledningsvis, nämligen Patrick Kanes: "Sometimes sports can take away a little bit of the pain of what’s going on in the world."

Mången gång har jag både tänkt tyst för mig själv och sagt högt till min omgivning att hockeyn är det som fått mig att inte drunkna i egna tårar fastän det känts som om jag varit på botten av ett djupt hav av sådana. Jag är väl medveten om att det inte låter fullt friskt att ett uselt lag är det som kan få en människa att sluta låtsas som om insidan av ögonlocken vore någonting att begrunda, men det är tämligen mycket som är inte står rätt till med den människa som ska föreställa mig, så egentligen är det ju inte så konstigt.

Under den tid då jag vigde mitt liv åt att aktivera varenda liten artär i hjärta och blodomlopp fanns det bara en sak jag inte prioriterade bort, även om jag var på vippen att göra så, och det var Färjestad. Likaså var det när jag inte ville se åt ordet "livsmedel", än mindre få i mig ett sådant, och bara låg apatisk mellan lakanen. Det var min räddning att kunna rikta min koncentration på någonting annat än min brist på välmående, även om det bara var för ett par timmar varannan dag. Jag kan inte påstå att jag såg någon vidare glädje i serielunken, men den fanns ändå där att ägna sig åt. Märk väl att det står ”ägna sig åt” och inte ”hänge sig åt”. Man kan inte göra det senare nämnda när man är likgiltig inför livet. Förr om åren gjorde jag ingenting annat än att ägna mig åt Färjestad, det vill säga: jag hängav mig. Jag ville att andra skulle bekräfta min kärlek, att andra skulle veta och förstå hur mycket jag kände för den där klubben. Nu behövs ingen bekräftelse, varken från någon annan eller från mig själv, för jag vet hur mycket jag känner för den där klubben, även om jag ännu inte själv förstår. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det…

Minns, om än svagt, när det var som mörkast, så gott som becksvart, i mitt liv och jag beslutat mig för att ändå ta mig iväg på match. Färjestad passade pucken, som gick in, och allt som var kvällens läktare, förutom just läktaren, rasade. Läpparna bredde ut sig till ett leende, vana vid att göra så, men jag kände ingenting. Jag kände ingenting, men jag gjorde någonting. Där och då insåg jag att Färjestad hade kunnat klara sig utan mig, men att jag inte hade kunnat klara mig utan Färjestad. Den kvällen blev på något sätt symbolisk för min tillgivenhet till laget.

En gång skrev jag att Färjestad var ”den hittade, aldrig förlorade, evigt unga, tidlösa kärleken, kärleken i mitt liv” och det står jag fast vid än i dag, i dag mer än någonsin kanske, så jag skriver det en gång till: den hittade, aldrig förlorade, evigt unga, tidlösa kärleken, kärleken i mitt liv. Min civilstatus, när någon frågar, är singel, men innerst inne vet jag att jag ingått ett livslångt äktenskap med det bästa som går att finna i kärleksväg.

All heder, eloge och kärlek till min mamma och min pappa som går i bräschen för att jag inte ska gå i stöpet och till mina vänner som aldrig viker en tum, men om det inte vore för Färjestad undrar jag om jag skulle ha ett endaste litet glädjeämne kvar i mitt liv. Färjestad, mitt livselixir 

Att försöka bli frisk är ett heltidsjobb.

Innan jag placerade min vita, och egentligen alldeles för dyra, kashmirmössa med läderskärm och hela den tjottaballongen på huvudknoppen avskydde jag frågan som alla, oberoende av varandra, verkade vilja ha på sina läppar. ”Så, vad ska du göra sen då?”. Jag avskydde den likt pesten, men jag kunde ju inte gärna stå tyst och således framstå som ett spån, så jag var alltid vänlig och svarade. Eftersom jag visste att jag inte ansökt om behörighet till varken utbildning eller yrke löd mitt svar snudd på alltid ”Jag vet inte” varpå vederbörande, vem det än var, snabbt replikerade med ”’Vet inte’? Vad VILL du göra då?”. Allt jag visste att jag ville göra var att slippa vakna och känna avsky över min kropp, men det sa jag förstås inte, för sådant talar man inte högt om i det här landet. Den enda som talar högt om det är rösten i ens eget huvud och jähähävlar, vad högt den talar.

Jag minns att jag tänkte att frågorna skulle sluta att hagla för att i stället dugga, eller i bästa fall övergå till uppehåll, men inte då! Nej, begäran om att få svar kvarstod, fast i presens: ”Så, vad gör du nu då?”. Om jag tyckte illa om nyfikenheten beträffande min sysselsättning innan studenten var det ingenting i jämförelse med vad jag skulle komma att tycka om densamma efter studenten.

Då jag upplevde, om möjligt, ännu mer mindervärdeskomplex av att inte kunna benämna mig själv med titel kände jag mig tvungen att berätta om min vånda inför detta för min terapeut, och då sa hon till mig så här: "Att försöka bli frisk är ett heltidsjobb, så du kan svara att du har ett sådant om någon skulle fråga vad du arbetar med.". Jag ville kasta mig om hennes hals och sedan aldrig släppa taget när de orden kom ur hennes mun, men eftersom jag vet om att man ska försöka att avstå från att inleda en relation av privat karaktär med sin psykolog sansade jag mig. Det var bara det att allt med den meningen var så riktigt. Ja, det är ett dygnet runt-jobb och ja, det är det jag sysslar och sliter med. En vacker dag kanske jag till och med kommer att vara chef.

Att inte ha någon inkomst är också något som skapar ågren, men det hör till en annan historia. Fram till dess att jag tar itu med det problemet, av alla jag dras med, försöker jag tänka att jag hellre är rik på liv än rik i livet.

"I'm not telling you it's going to be easy, I'm telling you it's going to be worth it."

Ni som känner mig är medvetna om att jag inte är någon skrytsam eller stroppig person. Ni som inte känner mig blev just varse det. Faktum är att det är ganska mycket precis tvärtom. Det är inte på så vis att jag är timid och håller tillbaka, men aldrig att jag skulle bli högfärdig och dan. Det är till och med så att jag skriver det här inledande stycket med anledning av min bävan inför att uppfattas som mallig på grund av vad det här inlägget ska komma att handla om, nämligen en prestation jag genomfört och det ganska så väl, vad det verkar.
 
För dryga året sedan hade jag fullt sjå med att färdigställa terminens, hela mitt livs, största skolarbete. Med allt som en rapport är ämnad att innehålla såg mitt verk ut som det som finns att skåda om man klickar på det pilen pekar → Ellinor Åkesons gymnasiearbete.
 
Jag överöstes med beröm och av det blev jag överväldigad, jag levde som på små marshmallowfluffiga moln under opponeringen, men säg den lycka som varar för evigt... Nej, just. Efter att jag godkänts brydde jag mig inte nämnvärt om det där 16 sidorna häfte - förrän i dag igen. Fick nämligen ett personligt meddelande från en nuvarande elev i min före detta gymnasieskola, i vilket denne bifogade en bild och ett citat. Bilden var på mitt arbete och citatet var ordagrant återgett vad en lärare sagt om det. Alltså: läraren (jag vet vem och tycker att denne förtjänar ett sådant här: ♡) hade valt att använda min produkt som arbetsmatris. Min insida kramades om och grät några osynliga tårar när detta förkunnades. Visste sedan tidigare att texterna berört, då publiken jag höll slutredovisningen för grät synligt, men att det skulle lämna så pass med avtryck att en pedagog tagit det aktiva beslutet att printa den i klassmånga exemplar för att ha med i sin undervisning hade jag inte ens kunnat drömma om. 
 
Tusen, och åter tusen, gånger tänkte jag att det varit bättre om jag valt ett annat ämne att skriva om, för att bespara mig tårar och tandagnissel, men så här i efterhand, i synnerhet nu när jag sett detta, tänker jag att det fan i mig var värt varenda tår och tand. Som rubriken säger: inte easy, men worth it.

"You are what you share."

Eftersom det här inte är en blogg för mig att berätta om mitt "gå på stanande" tänkte jag tala om för er som är intresserade var ni kan hitta mig för mer vardagliga betraktelser. Då ska vi se här...
 
I den den 1 x 1 centimeter stora appen med en kamera som ikon är det lättast att skriva in "ellinorakeson" i det tomma sökfältet för att komma till min profil. Mina ögonblicksfångster föreställer ofta, nästan lite för ofta, mig själv eller ett detaljfotografi på något som ser ut att vara en fröjd. Samtliga bilder som går att finna där är plåtade med min mobiltelefon och bearbetade i densamma.
 
Jag följer inte ett enda konto och det har förstås sina förklaringar. Till en början, för flera år sedan, var det så att jag gjorde mig till användare enkom för filternas skull och då inte brydde mig om att det fanns andra där. Väl efter den upptäckten, att Instagram faktiskt fanns tillgängligt för många fler, hade jag varken lust eller ork att ge liv åt en slinga folk och foton att ta mig igenom flera gånger om dagen. När Instagram sedan blev lika vanligt som vilken folkhälsosjukdom som helst såg jag ingen anledning till att bli någons anhängare och således direktpåverkers yttermera. I stället brukar jag söka på de vars bilder jag vill titta på, gilla och kommentera. På så vis kan jag, beroende på vilket humör jag är på eller vad för en dag jag har, solla utan att svärta mitt samvete. 
 
Om jag fick i uppgift att välja en, och endast en, app att ha kvar på min skärm skulle det vara den här blå. Det är min favorit av alla, samtals- och sms-apparna inkluderade. Sedan 2011 har jag lyckats producera < 25.000 tweets, vilka har handlat om precis allt mellan himmel och jord. Jag skulle säga att den ena hälften av mina följare där är hockeynördar (fantastiska sådana) och att den andra hälften är människor som tycker om mina tillknusslade meningar om kyssar med eucalyptussmak eller som känner igen sig i att vara livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Om det inte vore för att jag tycker så mycket, så mycket om att skriva texter med känslor för andra att läsa hade jag nöjt mig med Twitter, där jag förvisso når ut till många, men 140 är tecken inte nog alla gånger. 
 
Jag heter samma sak på Twitter som jag gör på Instagram och som jag gör i det verkliga livet borta i USA, det vill säga "ellinorakeson". 

"If everything isn't black and white, I say: 'Why the hell not?'."

Beslutar man sig för att blotta sin själ genom att tillverka en öppen blogg ges man en mängd möjligheter, så som att föda och döpa kategorier, till exempel. Driver man en sajt där fotografier är menade att vara huvudrollsinnehavare är ett lämpligt namn på en kategori där sådana ska publiceras rimligtvis just "fotografier". Om man däremot hellre vill lära sina läsare hur man kan klä sig är "kläder" ett bättre alternativ, är området sport torde ämnesfältet namnges därefter och så vidare, och så vidare. Anledningen till att min kateogri, den första och den enda, heter som den gör, Svartvitt, är fler till antalet och kommer för allas trevnad att radas upp nedanför.
 
♡ I det här fallet motsvarar det svarta gemener och versaler och det vita den bakgrund som bokstäverna så småningom kommer att synas ovanpå. Den här bloggen kommer med andra ord att omfatta en hel del lite längre texter. Som sig bör, tycker jag.
 
♡ Ordet beskriver även hurdant jag ofta ser saker och ting: svart eller vitt, antingen eller. Jag arbetar dagligdags med att försöka finna den bekanta, men ack så svårhittade, gyllene medelvägen. Här i kommer jag att dela med mig av den där brokiga resan samt rådfråga er som läser om det skulle vara så att jag råkat tappa bort mig på kartan, eller ännu värre: råkat tappa bort hela kartan.
 
♡ Svart på vitt är också ett uttryck för att vara rak på sak, att vara ärlig, något jag har för avsikt att vara här. Ska jag vara ärlig, som jag nyss predikat om att jag ska, tänker jag mig att jag kommer att beskriva minsta lilla känsla jag känner. Fingrarna ska ned på tangenterna, inte ned i halsen. Av förståeliga skäl kommer många av mina inlägg att vara hämtade direkt ur mitt liv med ångest till följd av min ätstörning, men också om annat. Kärlek, exempelvis! Och hockey. Hoppla, nu upprepade jag mig visst!
 
♡ Jag vet inte hur jag ska förklara den här sista punkten utan att det som står bakom den ska låta jönsigt, men jag vill att ordet "svartvitt" ska symbolisera mitt liv, som tidvis varit svart och som stundtals är det nu med, men som ska komma att bli vitt.

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.

Så som inlägget ser ut ovan, innan allt det som nu skrivs kursivt ("allt" var nog att ta i förresten, för i det här textstycket kommer det inte att skrivas så värst mycket) är inget jag tar något ansvar för. Jag hade kunnat göra det genom att fetmarkera en av de 16 bokstäverna jag fick dem till, alternativt kasta om dem eller till och med byta ut dem, men jag har valt att låta bli. Inläggets första rad har skrivits av Blogg.se själv, kommentarfältets dito likaså, och eftersom det fick mig att känna mig välkommen tyckte jag om tanken på att låta det kvarvara. Därför har jag valt att låta bli.

Visa fler inlägg