En sådan dag.

Min tanke var att kavla av mig strumpbyxorna, hasa ned vippkjolen och trä tröjan ut och in över huvudet för att sedan ställa mig i duschen. Väl där hade jag planerat att gråta i kapp med munstyckets strålar. Tror att jag hade grejat att få ur mig lika många liter vatten som det utan vidare ansträngning faktiskt. Så blev det dock inte, för jag klarade inte av att se, inte ens tanken på att se, min kropp utan några kläder.

Varje gång jag ser mig själv genom en kameralins eller i speglar försöker jag att vara tillmötesgående, som jag skulle vara i vilken annan diskutabel situation som helst, men jag blir bara förtvivlad. Det känns som om någonting liknande det som hände World Trade Center 2001 inträffar i mitt bröst och det enda jag vill där och då är att komma ut, helst ur det som är min kropp.

Ut ur min kropp vill även tårarna komma och till skillnad från mig, som tyvärr inte har någon möjlighet till att göra så, gör de det. De gör det bums efter att jag vaknat om morgonen, ibland när jag äter min frukost, minuterna då jag står utan morgonrock och med magen bar, innan och under och efter lunch, en bit in på eftermiddagen, om det serveras ris och när jag ska gå och lägga mig. Vore jag gråten skulle jag fly undan och aldrig mer återvända.

Jag kan förlika mig med att jag med största sannolikhet aldrig kommer att älska alla mina centimetrar förbehållslöst, men måste alternativet vara att känna lust att förgöra dem? ”Nej. Det finns ett mittemellan och det är dit du ska nå.” säger ni, men vet ni vad? Att jag vänder dövörat till, för i dag är en sådan dag då jag inte tror ett skvatt på att jag någonsin kommer att bli frisk och få må helt bra igen.

1 kommentar

Ångest är som Ove Sundberg.

Man kan med enkelhet söka sig till vad ångest är, men inte till hur det känns. Eller, det är väl klart att man kan, genom att vara destruktiv, men det är ingenting jag skulle rekommendera. Dessutom brukar ångest inte besöka en när man känner att man skulle kunna tänka sig ett litet hälsepå, utan bevistar en hellre då man inte alls är på humör för att ha främmande. Har man inte under sitt livs vandring upplevt nämnt skröpliga skick kan man glädjas åt att man är lyckligt ovetande och inte olyckligt vetande. Ibland kan liksom aningar om tendenser till begynnande ångest vara fasansfullt. Man skulle kunna likna tillståndet vid Ove Sundberg, som ni alla nog vet vem det är: någon, eller som i det här fallet: något, som inte tar hänsyn till vilken tid på dygnet det är eller hur man mår i övrigt, som tar sig friheten att tränga sig på för att sedan tungandas en i örat. En mer allvarsam jämförelse är den som berättar att det är som att bli strypt av någon vars armar inte går att se på, röra vid eller försvara sig mot. Orden ”det är i ditt huvud det sitter" hjälper inte. De konstaterar snarare än informerar. Det är ju det som är problemet: att det sitter i mitt huvud.

Man brukar tala om att det kan kännas som en ångestboll inuti magen, men jag blir till en ångestboll genom att kura ihop mig till en sådan. Det är förmodligen ren och skär inbillning, men jag tänker att allt det som gör ont centreras, om än mitt i bröstkorgen, i stället för att töjas ut, som det skulle göra om jag hade valt att ligga raklång. Jag vet att det är ett psykosomatiskt befinnande och att man inte dör av ångesten i sig, men när man hellre vill riva sönder och fläka upp sitt skinn, för att det känns som om det skulle smärta mindre, är det nästan så att man önskar att kola vippen vore den enda konsekvensen.

Det finns ett antal tillvägagångssätt för att sjasa iväg det här påfundet, vissa bättre än andra och med tiden har jag lärt mig vilka som tillhör vad. Dessvärre händer det alldeles för sällan att jag använder mig av min vetskap. Faktum är att jag ofta går tillväga helt tvärtemot vad jag borde, vilket brukar sluta med att jag undrar hur jag kan vara så elak mot mig själv för att sedan få svar, av ångesten: FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET!

På 1177 Vårdguidens hemsida står det ”Det hör till livet.” under avsnittet om ångest, vilket får mig att känna att jag inte vill göra detsamma; höra till livet alltså. Jag som varit med om ångest i alla dess färger (ja, färger, för ibland känns det som om min hjärna kräks regnbågar och ibland är där bara svart) och former (stundom som bomullstussar, i andra fall som samurajsvärd) vet inte om jag kommer att mäkta med att bli 30 och 40 och 50 och till och med ännu äldre än så om den där sabla ångesten ska göra mig sällskap.

2 kommentarer

Tack, från den rödaste delen av mitt hjärta.

Det här är ett litet inlägg (med betoning på litet, i synnerhet i kontrast till vad det är jag till få ut av det) i vilket jag vill säga tack. Det har varit tämligen blygsamt med kommentarer i själva bloggen; desto fler har jag fått på annat håll, i andra forum, och för det är jag djupt tacksa. Har varit vungen att BORSTA ut den ståpäls som uppstått med anledning av alla fina sammansättningar om och till mig. Så, hörni, tack för ni fyllt mitt flöde med lovord och min inkorg med peppande e-postmeddelanden, för att ni delat med er i chattar och till och med kommit fram till mig på stan, allt detta utan att jag känner ens hälften av er. Tack! Om jag kunde, så skulle jag samla ihop alla till en enda stor gruppkram.

0 kommentarer