“Believe you can and you're halfway there.”

Tidigare vårar och höstar har jag dragit mig för att anmäla mig till högskoleprovet. "Det kommer att bli svårt att delta, omöjligt att göra det faktiskt, om jag inte har någon behörighet." har jag tänkt och sett min frånvaro i skrivsalen som ett framtida bekymmer. Tills i år.
 
Efter att jag återhämtat mig från nyårsaftonen skrev jag ned de mål jag har för mig själv och mitt 2017 och rätt som det var hade jag skrivit med högskoleprovet. Inte för att jag fick en uppenbarelse och där och då bestämde mig för vad för någonting jag skulle vilja läsa i skolväg. Inte heller för att de program som lockar mig brukar basera sin intaganing på poängen därifrån. Jag gjorde det för att utmana mig sjäv. Mitt psyke behövde det.
 
Genom att komma överens med mig själv om att inte plugga inför det och gång på gång upprepa att min insats inte behöver vara identisk med facit anmälde jag mig. Måste erkänna att det var ett litet slag mot min stolthet att inte förvänta mig ett prickfritt resultat att få tillbaka, utan bara gå dit och göra provet, men som jag skrev några rader upp: mitt psyke behövde det.
 
Vet inte hur det gick till, men jag lyckades gå in med 0.0 förväntningar. Dessutom blev jag glatt överraskad när det verbala avsnittet utgjorde större del av provet än det kvantitativa. Jag menar: jag tyckte att det var krångtligt nog att räkna ut på vilka raster jag skulle förtära vad för att upprätthålla energinnivån under de olika provpassen. Det ska dock erkännas att talen med variabler inte kändes farliga ändå. Koordinaterna däremot. Den enda axeln jag gjort något med sedan jag läste matte 2b andra året på gymnasiet är min egen och med hantlar, så just där jag jobbade mycket efter "det här blir nog bra-metoden".
 
NOG PLADDRAT. Det jag egentligen ville ha sagt med det här inlägget var att det var förbannat skönt att komma hem (här skulle jag kunna sätta punkt, för det var fruktansvärt skönt att bara komma hem) och klistra in en liten bock i dokumentet där "göra, bara göra, högskoleprovet" stod skrivet. Jag grejade det. Jag, med höga krav och medfödd prestationsångest, grejade det. 
 
Mitt psyke behövde det.