"Words are, of course, the most powerful drug used by mankind."

Jag skulle säga att jag har relativt höga krav på de texter jag väljer att läsa. Eller okej, jag har jävligt höga krav på de texter jag väljer att läsa. Helst ska känslan efter att man plöjt det skrivna vara att likna vid den som uppfyller en när man tittar på OS-gymnastik. Ni vet: "WOW!". Har mina favoriter när det kommer till språklig briljans och träffsäkerhet och den senaste tillkomsten bland dem heter så mycket som Jenny Nguyen. Det hon skriver är inte bara vasst formulerat, det är viktigt också. Senast postade hon någonting som fick mig att nicka igenkännande och skaka på huvudet åt vad för värld vi lever i. Tydliggörandet av att så många tänker så lika och tankeverksamheten som sattes igång i och med det tog knäcken på mig.
 
"Kontroll, tänker du, och skriver noggrant in veckans planer. Färgkodar studietid, jobb, träning, vänner och engagemang för ingenting vittnar om kontroll som en fullspäckad och fulländad kalender. Blått för plugg, gult för vänner och träning för det måste väl vara inom samma kategori ändå, rött för jobb samt engagemang och vitt för luckor som snart kommer att fyllas ändå."
 
När jag läste stycket här ovan skrattade jag. Det var som om jag gjorde det i något slags försvar, för egentligen var det inte roligt eftersom följden av att sådant beteende, mitt beteende, kan vara det som ett stycke längre ned beskriver:
 
"Kontroll är att inte hamna i en ätstörning, men kanske bara råka vara lite, lite på gränsen ibland. Du vet allt om ätstörningar, alla dess uttryckssätt och dess effekter. Förmodligen har du redan haft en ätstörning, men det där var kanske inte en riktig ätstörning för under tonåren hade alla du kände kroppskomplex. En ätstörd person har en falsk känsla av kontroll som kan rubbas när som helst. Du däremot, du har riktig kontroll. Du hade faktiskt kunnat äta kolhydrater utan att blinka, men du har ju medvetet valt bort dem. Riktig kontroll."
 
Eller:
 
"Nästa gång du träffar honom tänker du Prata Känslor för att du är själstrött på hans fullkomliga misslyckande att se allt ditt osynliga arbete. Men sen tänker du att det är klart man är blind inför det som inte som syns. Kanske är det egentligen du som borde vara tydligare. Kanske är det bättre att inte säga någonting alls för det finns en risk att du kommer att börja skrika på honom och ställa till en scen när han inte förstår varför du helt plötsligt är så upprörd. Upprörd tänker du, du är ju pissförbannad, inte bara upprörd. Krackelera fasaden, slå sönder ytan och efteråt ber du om ursäkt för att du var en crazy bitch. Sluta böla, du vet att killar blir obekväma när tjejer bölar."
 
Inlägget heter "Det osynliga kriget" och finns i sin helhet finns att läsa (och dela, för Guds skull!) här. Det var egentligen bara det jag ville få sagt: att ni ska ta er igenom hennes ord och att hon är fruktansvärt begåvad.