Det är ingen tävling.

Det händer att jag skriver några rader i ett dokument att spara och fortsätta i när andan faller på. Häromsistens hittade jag ett sådant där utkast. "Min egen tävling" hade jag döpt det till och när jag dubbelklickade på ikonen kunde jag minnas med en gång vad det var jag hade tänkt att det skulle handla om, nämligen att jag från och med då bara skulle tävla mot mig själv (förutom på löpbandet, då tävlar man ju alltid mot den bredvid). Efter att jag läst min inledning, som var så långt jag kommit, kände jag dock inte längre för att fortsätta. Inte för att jag inte ville skriva, men för att jag inte visste vad jag skulle skriva. Jag kommer till varför. Så här stod det:
 
"Med jämna, för jämna, mellanrum kommer jag på mig själv med att jämföra den jag är och det jag gör med andra. Inte sällan är det personer som anses leva upp till, eller till och med VARA, det ideal som råder. Trots att jag vet om att det stjälper snarare än hjälper mig att göra så, gör jag så. Jag ögonmåttar någons låromfång medan jag kramar om mina egna med hårt grepp och jag stirrar mig blind på någon annans cv i stället för att utöka mitt. I stunden som det sker känner jag mig som en maskros i en rabatt med rosor."
 
Alltså, jag känner inte igen mig i det där. Inte längre. Har levt så i hela mitt liv, så jag vet precis hur det är och skulle kunna förstås kunna prata om det ur ett sådant perspektiv, men inte sätta mig in i den genuint ledsna känsla jag tror att jag behöver, och vet att jag hade då i maj, för att få ur mig det som var tanken. Man skulle kunna säga att jag omsatte teorin i praktiken, för i stället för att skriva färdigt det jag påbörjat slutade jag upp med den där tävlan. Mitt gamla jag hade förmodligen sett det som ett misslyckande. Mitt nya jag ser det som en vinst; inte över någon, bara en vinst som sådan.