År 2016.
Jag har reflekterat en del över hur 2016 var som år och kommit fram till att det var skit. Det var allt för det här inlägget. Tjoflöjt! Skämt åsido. Eller alltså, i mångt och mycket har 2016 varit skit, men kanske mer på ett värdsligt än ett personligt plan. För mig var vad som nu hör till det gångna året mest lärorikt. Det ordet är det jag hade valt om jag fick endast ett att beskriva kalenderåret med. En av de många lärdomar, och kanske också den absolut viktigaste sådana, jag kommer att bära med mig från anno -16 är att även jag är viktig. Så här utan förhistoria kan det låta något diffust, så tillåt mig att förklara.
Så länge jag kan minnas har jag prioriterat alla andra före mig själv. Jag har inte glömt bort mig - jag har valt bort mig. Det har i sin tur lett till att jag tyckt att saker och ting som drabbat mig inte gjort särskilt mycket. I dag vet jag bättre. "Inga problem! Jag kan jobba extra och över." har blivit till "Nej, tyvärr, inte i dag. Du får höra med någon annan." och "Jag kan ändra på allt, bli precis som du vill. Bara ge mig en chans, jag kan göra mig till." heter numera "Vet du vad? Det är nog nu." Det handlar inte om att jag gått och blivit egocentrisk, vad det handlar om är att jag kommit till insikt med att hur jag mår har betydelse. I och med det, att jag värderat mig själv högre, har jag även kommit fram till vad jag tycker är på riktigt viktigt samt vad som inte borde lämnas plats åt i mina dagar. Vågar inte ropa hej än, jag formodar att arbetet kring ens självförtroende och självkänsla är ett livslångt projekt, men ju förr, desto bättre.
Det blev som tydligast för mig under ett av mina terapisamtal som ägde rum i fjol. Jag berättade för henne, min terapeut, att jag börjat känna mig rädd på sistone. Inte så till den milda grad att jag det begränsar min vardag, men tillräckligt för att störa mig på det. Rädd för att någon jag inte sett förut ska ta följe med mig från bussen, rädd för att bli omkullvällt av något praktfyllo i en dåligt upplyst allé, rädd för att den där speciella handen inte ska vilja hålla i min, rädd för att köra bil om så bara på småvägar i närområdet. Då sa hon till mig så här: "Det finns någonting väldigt fint i det du beskriver och det är att du är rädd för det här eftersom du är rädd om dig. Förut brydde du dig inte om din kropp kom till skada, ifall psyket tog stryk eller när hjärtat stukades, då du i dina ögon inte var värd någonting. Nu, när du insett att du visst är det, känns sådant där förstås läskigt.". Sedan dess har jag försökt att bejaka känslan i stället för att bäva inför den. Det tänker jag fortsätta med framöver. Våga säga nej och våga släppa in. Jag känner mig själv nu och ska ta vara på det. Ja, med tanke på ur mycket som ligger baom'et ska jag verkligen ta vara på det.
Har ju hänt en himla massa mer mellan januari och december, men det kan jag gå igenom lite kortfattat i ett inlägg om låt säga två, tre dagar?
Sedan så har jag lärt mig att vuxna inte finns på riktigt, men det är en annan historia.