Anorlexia: en läxa om anorexia.
Eh, okej. Ungefär så tänkte, lät och såg jag ut när det slog mig att jag inte berättat i bloggen om podden. Jag pratar om den i bestämd form, ja, eftersom det här inte ska komma att handla om en personlig topp fem. Nej, det här ska komma att handla om podden: min podd. Min och Karros podd, för att vara korrekt. Vi driver den tillsammans, hon och jag, och har så gjort sedan vad blir det nu? September. De färdiga avsnitten finns tillgänliga i Podcaster-appen, hos Acast och på iTunes.
Det hela har egentligen sin begynnelse i tidig februari, då jag och Karro träffades för första gången. (Sidospår! Att den människan och jag vetat om varandras existens i mindre än ett år är för mig obegripligt. Det känns som om vi känt varandra hela livet! Mycket för att vi rekapitulerat en del från forna dagar kanske, men mest för att vi klickat så bra. På riktigt: vissa gånger efter att vi skiljts åt har det pirrat i mig för att jag känner så starkt för henne.) Per omgående avhandlade vi vartenda möjligt tänkbart samtalsämne, varvid vi stannade till vid ett extra länge: ätstörningar. Det skulle visa sig att vi båda två varit i det träsket och harvat. Sedan dess har just det ämnet alltid kommit på tal de gånger vi har setts. Det har inte präglat konversationerna, men det har relaterats till och funnits med helt enkelt.
Så en dag, när vi satt med näsan i var sin kopp kaffe, bestämde vi oss för att se till göra någonting med vår erfarenhet, frågorna, våra historier och alla tankar och åsikter. En podcast! Minns att vi blev ivriga och lämnade våra muggar halvdruckna för att ge oss ut på stan och leta reda på utrustning. In på Elgiganten, ut från Siba. Clas Ohlson? Nehe. Efter att ha blivit bortfintade av sökträffarna som uppkom efter att vi googlat på marknadens bästa poddmickar gav vi upp för dagen.
Vi var dock på't igen bara något dygn senare, för vi ville verkligen inte att det här skulle bli ännu en sådan där sak man pratar om, men som sedan aldrig blir av. Vi införskaffade kollegieblock och bläckpennor och ritade tankekartor till förbannelse, skickade iväg en förgfrågan på Twitter om någon kände någon som kände någon som kunde det här med podd och höll tummarna.
Till vår stora glädje hörde en hel hög av sig angående poddklipperi. Inte för att vi var i behov av flera, men för att vi då fick möjligheten att välja. Personen skulle tro på vårt koncept, priset fick inte skjuta i höjden och yada, yada, yada. Vi valde Olof, den bästa producenten (och kompisen!) som tänkas kan. Han har inte bara ett fenomenalt lyssningsöra; han är även mer än trevlig att ha som gäst vid middagsbordet. Tror att jag talar för oss båda, mig och Karro alltså, när jag säger att det är en gåva att ha en Olof i sitt liv. Hoppas och tror att det är ömsesidigt. Efter vårt första möte, som ägde rum på Urban Deli på Sveavägen, skrev Olof ett sms som sa något i stil med att han kände att han skulle kunna springa ett maraton på den energi vi givit honom. Vilken grej, va?
Anyhowsie. Vision blev till verklighet och nu släpps det Anorlexia-avsnitt en gång i veckan. Som det lyssnas på och som det pratas om, som delas och som beröms. Vill man önska ett ämne, ställa en fråga, komma med konkreta tips eller skicka kärleksbrev kan man göra det på [email protected] ♡
P.S. Vill ni lyssna på de ~ 40 minuterna så fort de släpps, måste ni PRENUMERERA på podden. Okej? Okej. D.S.