St♡ckholm.

Bloggare skriver icke påtänkta inlägg och journalister publicerar artiklar som om var och en av dem vore den sista de skrev. Krönikörer gör meningar till meter och på sociala medier florerar tankar och vädras åsikter. Det här är min sammanfattning av det senaste dygnet, vilket jag kommer att minnas till demens.
 
16.00 En timme har gått. Funderar över var jag vill bo när det väl blir dags för mig att flytta hemifrån. Det enda jag kommer fram till är: inte i den här världen. Det som förut varit fruktan är nu fakta. Jag går i kras när jag tänker på de som ännu inte fått och heller aldrig kommer att få svar på sms:et "Är du oskadd?".
 
18.00 Jag och min syster ligger tätt intill varandra i sängen på hennes rum. Vi brukar alltid göra det när någonting som ens väsen tycker är för mycket har inträffat. Vi tänker; inte högt, men likadant. "Två i ett" heter det, men vi är ett i två.
 
20.00 En strimma ljus lyckas leta sig fram mitt i allt mörker: #openstockholm. Människor öppnar upp sina hem och hjärtan, gör det tydligt att det viktigaste vi har är varandra.
 
22.00 Ligger på rygg. Min inre rullgardin som hindrat känslor från att tränga fram dras upp. Låter tårar rinna till hakspetsen och droppa ned i gropen mellan nyckelbenen. Det bildas en pöl som jag låter vara. Till slut somnar jag.
 
09.00 När jag öppnar ytterdörren regnar det. Inte mycket och inte kraftigt, men det regnar. Det är som om himlen gråter stilla efter det som hänt. Går till bussen som tar mig till gymmet och där blir jag lätt fastän jag lyfter tungt.
 
15.00 Har sedan länge bestämt att viga denna dag åt shopping. Jag vill inte påstå att jag är rädd, men det är inte helt utan ett orosmoln vilandes ovanför mig som jag sätter mig på den gröna linjens tunnelbana in mot stan. Gång på gång påminner jag mig om att vara uppmärksam och inte misstänksam. Väl vid stadskärnan möts jag av något att likna närmast vid en äng av blommor mitt på Sergels torg. Plötsligt känns ingenting någonting värt. Jag vänder på klacken och går hem till två av mina bästa, bästa kompisar. På vägen hem igen åker jag buss 4, som snurrar runt halva stan, för att få se så mycket av Stockholm som jag bara kan.