Det är jag som är vi.

”Hela livet tränas kvinnor upp i att analysera våra relationer med män: vad är detta, hur mår han, vad menar han egentligen? Men vi måste bära hela ansvaret i tystnad för annars blir vi klängiga, osjälvständiga och överanalyserande. Det ingen kvinna ska vara. Bakom varje mans ’vi tar det bara som det kommer’-attityd finns det i princip alltid en kvinnas osynliga arbete med att bygga relationen."

 

Vill peka på orden, se mig om för att möta någons blick som säger detsamma som min och skrika så att saliv skvätter. Det är så mycket sanning i det påstående som står skrivet inom citationstecken ovan att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Egentligen är det inte ens ett påstående – det är fakta. Jag kan, utan att gå till överdrift, säga att jag inte känner, eller ens vet, en enda tjej som inte varit med om det här. Anledningen till att jag kan säga så, är för att vi pratar med varandra när han inte pratar med oss.

 

Vi går i bräschen för att få reda på vad tillfälligt stadie skulle kunna kallas och kan inte sova utan att ha vänt ut och in på eftermiddagens konversation, men vi berättar det inte för honom eftersom han antingen ger ifrån sig en suck och väntar med att svara tills han behagar eller bara rycker på axlarna. Tänk att två personer som delar på en relation inte väljer att dela den lika. I och med att han låter sitt deltagande ske på blott sina villkor passar vi upp på honom och känner oss skyldiga att ta hand om det som blir kvar när han inte längre är det. Främst är det frågor som han egentligen besitter svaret på, men som vi måste ställa tusen gånger för att få.

 

”Jag kan ändra på allt, bli precis som du vill. Bara ge mig en chans, jag kan göra mig till.” tänker vi. Vad han tänker vet vi inte, för han säger ingenting. Det rinner ut i sanden och man tappar hoppet för en liten stund, får tillbaka det – av honom eller någon annan, det kvittar – och så börjar det om.

#1 - - Zara:

Tack! Tack för den här texten, för någon som säger sanningen. Precis ett inlägg som jag behövde få läsa.

Svar: Vad fint att du känner så. Tack själv, för att du tog dig tid!
Ellinor Åkeson