Ord som blir visor.
Är det narcissistiskt att skriva om beröm man fått? Eller är det bara rent av svenne banan:igt att över huvud taget ställa den frågan för att man tror att ”äsch, inte jag” är en regel snarare än ett undantag? I samma stund som jag formulerade de där två frågorna någon annanstans än inuti mitt eget huvud kunde jag tydligt se svaren framför mig. Nej, det är inte narcissism att berätta vidare några goda ord och ja, det är epitet ”landet lagom” som gör sig hört. Med det sagt: svenska folket älskar mig! Nej, skämt åsido.
Nu till varför jag inlett det här (i försvar dessutom)! Efter att jag delat med mig av mitt inlägg innehållandes mina starka känslor för och min stora tacksamhet till allas vår Lasse Granqvist haglade kommentarer med komplimanger in. Roligast av allt var att Sporthuset-podcasten, där bland andra Lasse själv medverkar, snappade upp mitt meddelande och hade högläsning av det i sin senaste episod. Här finns avsnittet (nummer 32) att lyssna på och vill man direkt till ”min del” (är det narcissistiskt?) är det sex minuter in som gäller.
Avslutningsvis vill jag understryka att ingen är mer ödmjuk inför och lycklig över detat än självaste lilla jag. Vill också säga att jag med det här inte alls vill skryta (även om jag faktiskt rätade lite extra på ryggen när jag lyssnade till Åström som läste mina ord), utan mest bara säga tack!