Jag ska skriva innan jag dör, om det så blir det sista jag gör.

Jag har inte tänkt ge mig på att börja blogga på daglig basis, men ibland slås jag av tanken på att göra så. Kan önska att jag levde ett mer intressant liv och således ha både anledning till och allmänt intresse för att sätta mig ned om kvällarna för att formulera mig kring sådant som hänt eller ska komma att hända. Nu har jag inte det, så det blir mer som när man ränner in i en klasskamrat från förr på vägen till bussen, ni vet. Man morsar och konstaterar att det vore trevligt att träffas, men sedan ses man inte (förrän samma händelse uppenbarar sig nio månader senare). Något sådant. 
 
I och för sig är det väl inte i huvudsak bloggning jag vill ägna mig åt, även om det är ett megabra sätt att uppehålla sig själv och underhålla andra på. Jag skulle dock hellre se mitt för- och efternamn överst på en kolumn, nederst i en spalt eller på omslaget av en bok. Inte för att jag vill bli pickad på axeln av någon på stan och inte heller för pengarna, men för att jag älskar att skriva. Jag älskar att skriva så till den milda grad att jag skulle kunna ägna en hel halvtimme åt processen ”leta efter, hitta, skära upp och äta den perfekta avokadon”.
 
Det spelar ingen roll om man är höger- eller vänsterhänt, då båda händerna måste användas. Den ena behövs för att lyfta och krama (man klämmer inte på en avokado, man kramar den!) och den andra tordes finnas till som en hjälpreda eftersom den där gröna mirakelfödan har tendens att rulla ned och ut över butiksgolvet annars. 
 
Att påstå att undvika ögonkontakt med någon annan som är lika trånande efter guacamole som du är att överdriva en aning, men det är tämligen viktigt. Av erfarenhet vet jag att det lätt kan bli stel stämning när två för varandra okända människor står och masserar något med kärna och skal i sju minuter nämligen.
 
Man bäddar ned några stycken (tänk på att avokados faktiskt också kan ha känslor!) i sin påse och glömmer sedan andra halvan av handlingslappen eftersom man vill hem och skära i dem (innanför tröskeln till bostaden har de inga känslor längre). 
 
Knivens vassa egg drar ett streck runt hela den ovala knölen och sedan vrids de två halvorna som bildats ett varv och då, mina vänner, möts man av ett ljust, ljust grönt och alldeles sammetslent o innanmäte. Man drar långa linjer i det, skär upp det i kuber eller gröper ut det med en sked och…  Ja, som sagt: en hel halvtimme.
 
Åter till att jag älskar att skriva. Det svenska språket är fantastiskt. Jag kan hålla med om att amerikanska kanske gör sig bättre på en melerad bakgrund på Tumblr, men möjligheterna som svenskan bjuder till är många och makalösa. Korta formuleringar byggda med ord som knappt används längre eller meningar längre än vad milen känns som på ett löpband. Versaler och gemener i en salig blandning tillsammans med en slinga av vokaler och konsonanter. Slangord innanför citationstecken och sådant som är fult, men djupt. Åhhh!
 
Jag undrar var detta kommer att barka hän. En sak är säker: någonstans ska jag, jag och alla mina ord.
#1 - - Malin:

Fantastiskt fint!

Svar: Nämen! Tack ska du ha. Vad glad jag blir.
Ellinor Åkeson