ellinorchristinahermine.blogg.se

En dag jag minns väldigt väl är den då det tog slut mellan mig och min första, riktiga kärlek. Vi var 15 år gamla och hade klivit in i tonåren med varandra. Allt som var första gången var vårt tillsammans och jag visste inte vem, knappt om, jag var utan honom. När det där månadsdatumet sedan blev som vilken annan siffra som helst hulkade jag mig igenom dygnen som om några sådana aldrig skulle möta mig igen. 

 

Kommer också ihåg när tre stycken vilt främmande människor klev innanför väggarna till det jag alltid ansett och påstått vara min tryggaste plats, mitt hem, för att presentera sig som mina behandlare. Jag hade ingenting att säga till om och var lika rädd som jag tänker att en harunge är utan sin mamma i närheten. Så många tårar som jag grät hade jag inte gråtit tidigare och jag skrev till min bästa vän: ”Vad säger man till sin familj när det enda man vill är att dö?”.

 

Min dåvarande bästa vän. Åh. Aj. När jag blev sviken av mitt livs bästa vän trodde jag inte att min upp- och nedvända tillvaro någonsin skulle ställas till rätta igen. Den jag såg upp till, berättade allt för, var stolt över att gå bredvid, litade blint på, värderade högt och älskade djupt ljög för mig. Det var ingen vit lögn. Det var en svart, den svartaste. Jag råkade in i ett chocktillstånd jag trodde skulle vara för evigt och gick inte till skolan dagen därpå. 

 

Från skolan åkte jag en gång till dit mormor bodde. Hon, min mormor som i princip var halva min barndom, glömde bort vem jag var och förstod inte alls vad jag menade med att klappa hennes kind i 22 långa minuter. Det gjorde jag. Det var ett sista farväl innan telefonen ringde innan läggdags på kvällen och jag blev varse att Gun gått och lagt sig för alltid.

 

Ingenting varar för alltid. För inte så länge sedan erkände jag först för mig själv och sedan för han den där att ”jag vill leva i, du och jag som vi”, men fick ett smått oväntat och högst oönskat svar tillbaka. Kände mig minst i världen och inte ens vatten värd.

 

Apropå det! Att se sina föräldrar gråta är, för er som inte vet det, FRUKTANSVÄRT. Jag vill minnas (nej, det vill jag egentligen inte) att det var fars dag och att min pappa grät och att det var på grund av mig. Mitt dåliga samvete gnagde inte; nej, det bet sönder mig, slet mig i stycken, Han stammade fram nej efter nej när jag påstod att han var värd en bättre dotter, men där och då var han verkligen det.

 

En annan dotter är min syster. Den 19:e augusti för snart två år tillbaka i tiden var ingen sådan där härlig sensommardag som man skulle kunna tro. Min systers äventyrsår på andra sidan oceanen skulle bli en prövning för mig, det visste jag om. Att jag skulle sjunka ihop likt en nött raggsocka i vardagsrumsfåtöljen och primalskrika rätt ut bara timmen efter att våra fingertoppar bildat ett mellanrum däremot, det hade jag inte räknat med. Det gjorde fysiskt ont i mig av saknad och jag tror att det var utan henne jag blev ytterligare sjuk. 

 

Men hur sjuk jag än var, höll Färjestad mig alltid lite frisk. Ett år miste de sin plats i ett fortsatt slutspel. Vi stod uppradade utanför arenan och bakom bussen i Gävle med en banderoll framför oss som enda vindskydd. En efter en kom spelarna ut med blicken i marken för att möta kylan, för att möta oss. Alla visste om att ”det blir så här ibland”, ändå var alla upprörda och förstörda. Det kändes som ett sekel till dess att vi skulle återförenas och ingen vill vara 100 år bort från det man anser vara det viktigaste man har.

 

Dessa dagar är dagar jag inte ens skulle ha mage att önska min värsta fiende. Ändå är dessa dagar inte ”den värsta dagen”. Den värsta dagen är den då Olle drog sitt sista andetag. För ett år sedan i dag. Jag undrar om det någonsin kommer att finnas en värre dag än den.

 

† 4 oktober 1989 – 18 mars 2015

Jag saknar dig varje dag.