ellinorchristinahermine.blogg.se

Det här är ett brev. Inte ett som ska vikas dubbelt och föras in i ett kuvert att försegla med fuktade läppar, men ett öppet sådant. Anledningen till det är inte att jag på något sätt vill visa andra vad jag kan och få beröm. Jag tror, till och med räknar med, att många kommer att ställa sig bakom mig i ett led och nicka jakande. Därför är det öppet. (Och för att jag inte har gatunamnet eller siffran som ska stå bakom det där vederbörande bor, men den lilla detaljen tycker jag att vi tar och ignorerar.)

 

Så, eftersom brevet varken kommer att adresseras eller läggas i någon låda har jag tänkt beskriva personen, både till dennes utseende och till dennes personlighet. Dels för att jag vill klä det han är för mig med mina egna ord, men också för att det vore roligt att se om någon kan lyckas lista ut vem han är redan innan jag presenterat honom vid namn.

 

Han har en frisyr att närmast likna vid Homer Simpsons dito och till skillnad från sina kollegor med samma yrkesroll saknar han övrig ansiktsbehåring. Det är också det enda han saknar, vad det verkar. I övrigt framstår han som en man i sina bästa år med ett genuint intresse för sådant som förenar människor. Han har ett härligt humör som nog skulle kunna reda ut världskrig, ett minne som vilken nörd som helst skulle vilja besitta och en stämma som sjunger utan att han själv gör så. Listan kan göras lång. Just det! Han är en långstång också. Det är dock inte hans centimeter ovan jord, utan hans register till hjärna och förmåga ensam i sin klass att trollbinda människor, som får honom att nå till stjärnorna.

 

Är det någon som vid det här laget har räknat ut vem det är jag ordar om? Jag tror det, va? Men för säkerhets skull predikar jag lite till.

 

Innan en match har jag som vana att se över laguppställningen. Jag vill ha reda på vem som är tänkt att vakta kassen och vilka backpar som ska kooperera med vilka kedjor. Finns det dessutom möjlighet att äga kännedom om vem eller vilka som ska kommentera sändningen är jag den första att ta vara på den. I många fall är mannen bakom mikrofonen avgörande för huruvida matchupplevelsen i sig är trevlig eller ej, på samma sätt som läktaren är viktig för inramningen av det som försiggår i arenan. Jag vill veta vad jag har att vänta de tre närmsta timmarna; en sömnig jävla rapportör med en vokabulär mindre än Bäckis i Sportspegeln 2006 eller ett unikum i form av Lasse Granqvist. Visar det sig vara som så att den sistnämnda är utsedd att kommentera kvällens perioder har jag redan där fått mig en vinst.

 

Visst är det Lars Ivar ”Lasse” Granqvist jag pratar om! Faktum är att jag tvivlar på att mina bästa stunder i livet hade varit ens hälften så glädjande att ge en återblick till om det inte vore för herren här. Främst är det Färjestad (föga förvånande…) som svarat för huvudrollen bland mina hockeyrelaterade minnen, men den viktigaste birollen är det Lasse som förfogat över. Jag har svårt att föreställa mig ett idrottsliv som inte innefattar honom. Den dag han bestämmer sig för att pryda sin kavaj med enbart en näsduk i bröstfickan och inte en mygga vid kragen kommer att vara en sorgens dag.

 

Om du, Lasse, läser det här: det finns ingen i världen jag hellre skulle dricka ljummet kaffe ur pappmugg och äta en mazarin i skrovligt folie med - och jag tycker inte om mazariner, inte ens lite. Tack till parlören som gjort att jag kunnat se, åtminstone framför mig, alla matcher när jag inte haft tillgång till rätt kanal. Tack för skratten du lockar till genom att referera en smörpassning från Mikael Johansson till vilka småkakor hans mormor brukade baka. Du är banbrytande och okonventionell, du är för sporten vad suspen är för målvakten: så IN I NORDEN viktig.