Music is a piece of art.
På den klassiska pest eller kolera-frågan "Vad väljer du; att gå miste om synen och förbli blind eller förlora hörseln och för alltid vara döv?" är vi inte många som kan bemöta med en snabb replik. Ofta krävs en invändig punktlista med för- och nackdelar för vardera alternativ, ett väldigt velande fram och tillbaka samt en bekymmersrynka i pannan. Några svarar att de skulle prioritera ögonen, andra säger öronen. Jag tillhör kategorin som (förmodligen med naglar i huden av beslutsångest, om fallet vore verkligt) skulle ge beskedet att förmågan att höra vore det viktigaste för mig.
Nu när jag fördjupar mig i tanken är det nästan så att jag kan känna att det vore lite skönt att inte kunna se någonting. Med vetskapen om hur världen är uppbyggd och tillräcklig fantasi borde en ju kunna rolla, pensla och lackera bäst inuti sig själv. Tänk att besparas från ångest över alla VSCO-filtrerade Instagram-liv och sitt nyvakna ansikte. Å andra sidan: med vetskapen om hur sociala medier fungerar och nog med självkänsla- och förtroende borde man ju FAKTISKT INTE BRY SIG. Men det gör man.
Nåväl. Den främsta anledningen till att jag inte skulle vilja vara utan hörsel är musiken. Självklart vill jag åt sådana banala saker som fågelkvitter, regnsmatter, vågkluck, skratt och sportreferat också, men inget av de nämnda går att jämföra med musiken. Inte för att jag begrundar dess noter och utpekar g-klav eller för att jag sjunger min och andras minds away, men för att den hjälper mig att vara den jag är. Det är nog inte varje dag man tänker på vad musiken gjort för och med en och även om det finns någon som gör det, tänker så alltså, är jag övertygad om att den betytt mer än vad denne kommit fram till. Musik är som receptfri medicin. Alla gånger är det mitt humör som bestämmer genre och aldrig har min ålder begränsat den från att spelas. Jag tänker så här: att ens sinnesstämning och antal år vid liv ändå utgör relativt stor del av hurdan man framstår. Kanske att det är så att musiken beskriver en som människa bättre än vad ”nämn tre goda egenskaper” gör.
Det uppmålade scenariot känns allt mer självklart, men ponera att sedan ställas inför ett val som säger åt dig att välja endast en av världens alla låtar att lyssna på för resten av livet. Det skulle inte vara möjligt. I ärlighetens namn vet jag inte om jag ens skulle kunna välja endast en genre att låta gå om och om och om igen. Jag tycker mycket om texter som är lika djupa som en avgrund, men även pladder om ingenting vettigt alls går hem och ibland kan det till och med vara läge att ge företräde åt instrumentala versioner. Jag fascineras av musiken, tycker att det är fantastiskt och fasansfullt på samma gång vad den kan göra med en. Det räcker med att höra bara en första ton från en låt för att kunna erinra sig om någonting man varit med om. På en nanosekund kan man, eller i alla fall jag, gå från att vara lycklig och som uppe i det blå till att falla i gråt och känna hjärtat få som små skrapsår. Jag kan vilja gallskrika av något jag påminns om av en refräng eller behöva använda all min kraft åt att inte brista ut i gapskratt i kollektivtrafiken för att en vers fått mig att tänka på någonting. Det är vad musiken är: känslor och a piece of art.
Det uppmålade scenariot känns allt mer självklart, men ponera att sedan ställas inför ett val som säger åt dig att välja endast en av världens alla låtar att lyssna på för resten av livet. Det skulle inte vara möjligt. I ärlighetens namn vet jag inte om jag ens skulle kunna välja endast en genre att låta gå om och om och om igen. Jag tycker mycket om texter som är lika djupa som en avgrund, men även pladder om ingenting vettigt alls går hem och ibland kan det till och med vara läge att ge företräde åt instrumentala versioner. Jag fascineras av musiken, tycker att det är fantastiskt och fasansfullt på samma gång vad den kan göra med en. Det räcker med att höra bara en första ton från en låt för att kunna erinra sig om någonting man varit med om. På en nanosekund kan man, eller i alla fall jag, gå från att vara lycklig och som uppe i det blå till att falla i gråt och känna hjärtat få som små skrapsår. Jag kan vilja gallskrika av något jag påminns om av en refräng eller behöva använda all min kraft åt att inte brista ut i gapskratt i kollektivtrafiken för att en vers fått mig att tänka på någonting. Det är vad musiken är: känslor och a piece of art.
Vad skulle ni ha valt?