Kär i kärleken.

Fäster min blick på ovandelen av min uppfällbara dator och låter sökmotorn med två blåa g:n, ett rött respektive gult o, ett ensamt grönt l och ett e, också det i rött, ta över skärmens tum. I fältet för möjligheten att få reda på så gott som vad som helst skriver jag ”kär i kärleken”. Innan jag avfyrar knapptrycket som får programmet att arbeta i klass med en jakthunds spårande av villebråd drar jag en djup suck. ”Am I really doing this?” tänker jag och ja, jag gör det på engelska eftersom det, precis som mycket annat, låter bättre på nämnt idiom.
 
Anledningen till att jag ger klyschornas klyscha ytterligare uppmärksamhet är inte att jag vill försöka få reda på något direkt svar; nej, jag vill se hur mycket som redan skrivits i och om ämnet. Får förstås en rad resultat. Någon forskare har uttalat sig här och något forum har startat en tråd där, artiklar har skrivits och test publicerats. Jag bestämmer mig för att vända träffarna andra kinden till. JAG har ju inte ordat kring det förut.
 
Jag tänker som så här; att närhet är en mänsklig drift. Alla människor vill bli berörda, antingen fysiskt eller psykiskt, men gärna och helst både och. Alltså är det inte så konstigt att det kittlar och ilar och har sig i maggropen när denna handling utförs. Frågan är ju bara om det är bekräftelsen som sådan eller faktiskt personen som ger uttryck åt den som genererar det. Är man de facto tillsammans med personen borde man, förutsatt att tvåsamheten ter sig som önskat, inte behöva reflektera över huruvida man är betagen av en individ eller en förnimmelse. Det ska vara uppenbart och underförstått. Man ska älska känslan, men inte låta den komma från någon annan än ens partner. Innan man kommer till det stadie då en uttalad relation inletts däremot, då är frågan primär. Finner man det obehagligt med vidrörande kan man säga att man vill vänta med just det och är man ängslig över att behöva fastställa en relation kan man skylla på att man har svårt att förmå sig att få känslor. På så vis kan man välja vilken del av ordet man vill vara eller göra: kär eller leka leken.
 
Samtidigt som det är ljuvligt att känna något, är det jävligt att inte göra det för någon. På sätt och vis gör man ju det, men inte på riktigt. Jag menar: det finns många som kan konsten att kyssas. Inte förrän man kommit ifrån tanken på att man måste bekräftas av andra för att duga kommer man att kunna bli kär på riktigt. Också det är en klyscha, men man kan inte vara sårande mot sig själv och lägga sitt värde i händerna på någon annan och tro på lycklig utgång. Därmed inte sagt att man måste älska sig själv så som ens föräldrar säger att de älskar en.
 
Det komiska, som inte alls är komiskt egentligen, om man inte är den som ser det utifrån, är att man blir nere, nästan olycklig, om det skulle vara så att det råkar visa sig att personen inte längre vill vandra längs samma stig. Inte för att man inte klarar sig utan just den personen, men för att luftslottet man byggt sprängs och för att man känner att man inte betyder någonting något mer. Det gör man och innerst inne vet man nog det, men det är väl det yttersta beviset på bekräftelse, gissar jag. Att få vara någons hela värld.
 
Fler än en gång har det hänt att jag introducerats i en människas liv och fått denne att fängslas medan jag bara fångats och då av nyhetens behag. Jag har trott att jag velat bli omfamnad av just den där människan, önskat mig ett textmeddelande eller telefonsamtal från samma person i födelsedagspresent och sagt att ”ja, jag träffar någon”, men i själva verket har jag bara tyckt förbannat mycket om att någon tyckt förbannat mycket om mig. Tycker att Lars Winnerbäck sätter huvudet på spiken när han inleder en av sina låttexter med meningar som lyder som följer: ”Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt. Men det sitter mest i skallen. Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt. Är jag hjärtlös och förfallen?”. Bara de raderna får en ju att bli mer kär i kärleken än i en person. Det fan blöder i hjärtat av att känna igen sig.
 
Det är givetvis ingen vits att inleda någonting man redan tänkt tanken på att så småningom avsluta, men vill man träffa sin människa ger man inte bara en människa en chans - man ger kärleken en chans. Ena dagen är man en hopplös romantiker och vill ha rosenblad strödda över golvet likt strösslet på en glass, andra dagen är man less på förälskelse och önskar att man tyckte om att vara solo lika mycket som en gitarrist verkar göra på scenen. Man kastas inte mellan hopp och förtvivlan - man kastas mellan förälskelse och förtvivlan.
 
Kär i kärleken är vad man är.
#1 - - E:

Hej, jag undrar om du fick hjälp i början med anorexin? Och om det var jobbigt sedan när du skulle börja äta igen?
Hur mådde du just då? Tack på förhand!

Svar: Jag har varit under behandling till och från ända sedan dess att jag blev sjuk. Hjälp har jag fått hela tiden, men jag har inte alltid tagit emot den. Mitt råd är att göra det direkt. Att börja äta igen var det jobbigaste jag varit med om och jag mådde tusen gången värre under den perioden än vad jag gjorde när jag var sjuk, MEN det var värt det. Varenda tugga, varenda tår. Det handlar om att STÅ UT, för ångest dödar en inte. Svält däremot, det tar livet av en.
Ellinor Åkeson