Aldrig utan morfar.

För första gången sedan jag föddes, alltså någonsin, ska jag fira jul utan min morfar. Ett porträtt på honom innanför en ram kommer att stå på byrån bredvid den smyckade granen och i banken med tankar finns han ju förstås, men han kommer inte att föra in tårna i de tofflor han lämnat på skohyllan här och som ännu står kvar. Jag blir ledsen när jag tänker på det; dels för att döden är sorglig som den är, men också för att så mycket försvinner med den. Det är inte bara personen i fråga. I det här fallet går delar av årliga traditioner förlorade, somliga samtalsämnen och skratt är putsväck, den där sittplymåen i soffan kommer att sittas på av någon annan eller förbli tom och så kommer den skrynkliga handryggen kommer inte att stryka över kindbenen varken inlednings- eller avslutningsvis den 24:e.

Jag känner inte den minsta oro över att juletiden kommer att vara en bedrövelse för att hans närvaro kommer att lysa med sin frånvaro, däremot känner jag att den kommer att vara annorlunda mot vad den varit. Annorlunda behöver inte nödvändigtvis betyda försämring, men denna gång gör det det.

God jul, morfar. Hoppas att det finns lussebullar i himlen.