Together we are what we can’t be alone.

Det börjar närma sig. Inte höst. Eller jo, det också, men det var inte främst vad jag syftade på. Säsong – det börjar närma sig säsong! Det vet jag för att 1) premiären alltid hålls i september och 2) jag är en neurotisk person som räknat ned dagarna sedan antalet var 100 och på sistone börjat spela Dropkick Murphys om morgnarna. För tillfället är ”Boys on the Docks” min absoluta favorit eftersom det finns en textrad över en musikslinga som lyder ”together we are what we can’t be alone”. Så känner jag för det som utomstående förmodligen skulle benämna som ”läktartramset”. Jag säger inte att ensam inte är stark, jag säger bara att en grupp med impregnerat tyg mellan sulor och snöre är starkare.

Tänk att en dag mitt i ett grått kvartal få uppleva den känsla man som liten gjorde dagen innan julafton och sin födelsedag, på julaftonens morgon och sitt kalas – samtidigt! DET är vad matchomgång 1 betyder för mig. Egentligen är det inte själva matchen i sig som föranleder känslorna av att sväva lätt ovan jord, det är allt runt omkring. Möten med ansikten man inte sett sedan man kan inte ens minnas när, spontansång kring långbord, mjukt skum att få mustasch av, tjockt os i luften bakom, framför, över och under. (Sticker in med en liten parentes, för att hänga kvar lite vid det här med pyro: jag avskyr när mitt hår luktar rök efter att ha varit med om passiv sådan en utekväll, men älskar när stråna tagit doft av brända bengaler. Det är något visst med det.) Det är inte helt utan förmaksflimmer och en mindre hjärtinfarkt jag tänker på det, ska sägas.

Det är dock samma visa varje sommar (”sommarvisa” skulle jag kunna kalla det, men det vore fruktansvärt töntigt, så det tänker jag inte göra): jag tror mig längta mindre efter allt det här än vad jag faktiskt gör. Jag inbillar mig att is är bättre i en drink än i en rink, men tycker inte så egentligen. Nu ser, och framför allt känner, jag det så tydligt; att hjälp, vad jag längtar efter den 17 september.