Morfar, se min hand.

Jag hör mammas nätta fotsteg i trappan. I vanliga fall hade jag antagit att hon gått ned för att trycka igång en maskin, alternativt hämta upp ett paket kaffe från förrådet, men sådant gör man inte klockan halv fem en torsdagsmorgon. Hon tar ett stadigt grepp, och det vet jag för att det inte behövs mer än en utandning för att öppna, handtaget på dörren som leder in till mitt rum och säger att samtalet vi fruktade att få nu inkommit. Hon låter samlad och utan att jag vet ordet av sitter hon i förarsätet med mig bredvid och min syster bakom sig.

I en minut får vi stå ute i ett för årstiden varmt Stockholm innan snurrdörrarna påbörjar sin verksamhet. Vi kommenterar det. ”Vilken himla time:ing och vad behagligt det är fastän klockan bara är så här tidigt!” Kanske var det att projicera det som väntade; att inombords påstå att det är sommaren som genomgår ett dödsryck. Jag vet inte.

Morbror dyker upp på avtalad plats och tid och vi stegar gemensamt mot hissen - som visar sig vara avstängd. Så typiskt för hela den här grejen, den här grejen livet. Vi tar trapporna och vid det sista, eller först beroende på vilket håll man kommer från, steget säger en mjuk röst att vi kommer ”precis”. Egentligen förstår jag direkt, men likt ett barn som vill ställa tusen vadå-frågor undrar jag ”Vadå ’precis’?”.

När jag ser hans ansikte, som har fler slangar än rynkor, exploderar någonting inuti mig. Hjärtat, tror jag. Inte hjärnan i alla fall, för den går på högvarv och börjar, av någon oförklarlig anledning, att bearbeta en massa minnen. Det är allt från syltkladdiga rulltårtebak i det gamla köket till Robert Brobergs skojsånger under bilfärderna, från den alltid för stora sommarslanten att köpa glass för till de traditionella söndagsmiddagarna och från de vänliga kindpussarna till de fräcka kommentarerna. Det är morfar.

Det var morfar.

Sjunker ihop längs väggen och känner hur vartenda symptom på en panikångestattack har lagt beslag på min kropp. Försöker att fästa blicken på någonting och rikta den bara där, men i en sal där allt är vitt är det minst sagt svårt. Jag hittar monitorn med streck och siffror och följer dessa slaviskt – till dess att de slutar röra sig och räkna. Symptomen blir till diagnos och där sitter jag och hyperventilerar.

”Han väntade in er.” ler en sköterska försiktigt och då smulas jag sönder. ”Och mormor har väntat in honom.” tänker jag. Sedan åker vi till deras favoritbageri och köper brödet de alltid brukade bjuda på till frukost.

Sov så gott, kompis.
Jag älskar dig.

2 oktober 1933 - 25 augusti 2016

#1 - - ella:

så fint Ellinor. så himla fint. beklagar sorgen, till dig och din familj. kram.

Svar: Tack för din omtanke, Ella. Kram tillbaka!
Ellinor Åkeson