ellinorchristinahermine.blogg.se

Ena stunden tycker jag att min barhudade kropp inte ska få ha annat än en nyans av pepparkaka över sig, medan jag i nästa stund får för mig att det skulle vara fint att permanentdekorera den med någonting. Ibland kan jag få sådana impulsiva ryck att jag nästan låter bli att lyssna till jaget i hjärnan, men som den kontrollmänniska jag är slutar det alltid med att jag gör så ändå. Det som håller mig tillbaka är oron över hur jag kommer att se på saken i efterhand och då pratar jag inte veckan därpå, eller ens det kommande året, utan mina dagar i 40-årsåldern. Vill jag ha latin i nacken då? Om jag skulle lägga mig på britsen och under bläcket skulle jag kunna tänka mig följande tre skapelser i svart och kursivt:

 

De tre orden ovan är latin och skulle kunna översättas till "faithful til death" eller, som vi skulle säga på svenska, "trogen till döden". Jag skulle be om att få den placerad i höjd med det parti där nacke övergår till att bli rygg, vilket gör det möjligt för mig att, utan något vidare krångel, både kunna exponera och kamouflera den. Skulle någon fråga mig vad den står för skulle jag höja på höger ögonbryn, för det säger väl sig självt? Färjestad FÖRSTÅS.

 

"Och hur är det tänkt att det ska gå till?" undrar någon nu förbryllat. Lugn, bara lugn! Jag ska berätta. Magda, som alltså är min lillasyster och som jag älskar besinningslöst, ska gå till en läkare och mäta sitt hjärtas rytm för att sedan låta den sinuskurva som visas på skärmen illustreras på insidan av min överarm. 

 

Det här uttrycket ska vara i ett likadant typsnitt som den första tatueringen jag pratade på (vilket det blir får jag lov att återkomma med när [om?] det väl blir dags) och symbolisera mig, det vill säga en som inte ger upp. Har ännu inte funderat ut var jag skulle vilja att denna här satt, men någonstans, för jag älskar ta mig fan den raden.