"Strive for progress, not perfection."
När jag var på en vad jag skulle vilja benämna som drömsemester i Amerika för knappa månaden sedan konkade jag runt på min jättelika och jättefina kamera en hel del. Vad jag inte visste när jag packade ned och med den i mitt handbagage var vad som fanns på minneskortet i den. Så, en dag, den första i New York, skulle jag trycka igång den för att vidare ställa in ISO och sådant tjafs, men kom i stället åt knappen för bildöversikt. Jag skrek rätt ut (ja, jag gjorde faktiskt det) när mina ögon mötte det som ska föreställa mina ben klädda i ett par svarta jeans. Hur fan... VA? Jag tycker inte särskilt bra om mina ben nu, ska jag vara krass är det nog det jag bekymrar mig mest över när det kommer till min kropp, men å andra sidan tyckte jag inte om dem då heller och det kan jag säga; att så vill jag aldrig mer se ut.
Till skillnad från då jag tidigare kommit i kontakt med bilder på min kropp från så där ett, två år tillbaka i tiden och mått fysiskt illa över rådande kroppshydda samt önskat mig tillbaka, fick jag mersmak efter det där gråtet i Brooklyn. Efter att jag landat på hemmamark letade jag upp första bästa bild på den rumpa ("rumpa") jag hade dagen då min syster lämnade Sverige för att samma dag som hon skulle komma hem igen, tio månader senare, knäppa en bild på den rumpa jag har nu. Icke att förglömma är att det här inte är någon "före/efter-bild" - för jag är inte färdig än.
Jag kommer ihåg att jag, som ett desperat försök till att inte äcklas av mina ådriga armar, jämförde det som buktade på mig med det som fitnessatleter eftersträvar bara minuter innan scenpåstigning. Men inte var det några muskler innanför mitt skinn, inte! Det visste jag om eftersom armarna domnade bort om jag höll dem i luften längre än vad det tog för mig att sätta upp håret i en hästsvans, eller ibland bara när jag satt på en stol. Jag lyfter inte så värst tungt i dag, men jag är fan så mycket starkare; både i armarna och i hela jävla mig.
<3 / hajen