I wish I could save you.
Jag minns, om än en aning vagt, den tid då främmande människor på gymmet pratade om mig med personalen. Att de gjorde det var jag medveten om eftersom orden om oron förmedlades till mig där jag stod bland speglarna och fick det att se ut som om det fuktiga i mitt ansikte var svett när det i själva verket var tårar. Är tämligen övertygad om att jag blivit varse allt tissel och tassel även om ingen kommit fram direkt till mig, för tro mig när jag säger att ögonkast kan vara talande nog. De äldre kvinnorna såg på mig med medlidande i sina blickar, de yngre tittade snett. De stora männen sänkte och skakade sina huvuden och de mindre talade om för mig att "kom, gör så här". Anställlda såväl som medlemmar var på mig som hökar, men vad brydde väl jag mig om det? Jag tyckte att alla som sa någonting till, eller ens tittade på, mig var ondskefulla. Nu vet jag bättre. De var medmänskliga.
I början av den månad vi är inne i nu var plötsligt jag en sådan där främling som tog kontakt med dem bakom disken för att alarmera om en tjej som jag tyckte såg ut så som jag en gång gjorde. Jag hade inte för avsikt att lägga mig i hennes liv, men aldrig att jag skulle klara av att leva med ignorans av hennes sjuka beteende (ingen människa som mår bra står på en crosstrainer och trampar som besatt i två timmar) och eventuella död på mitt samvete. Därför bad jag vänligt, men bestämt, om att få prata med någon i enrum och väl i ett sådant förtäljde jag min historia och satte sedan punkt med varför jag huvudsakligen kontaktat vederbörande. Personen i fråga visste per omgående vem det var jag åsyftade och fick synligt kalla kårar när vi pratade om henne. Jag fick berättat för mig att de varit på henne förut och många gånger, men att hon, liksom jag, vägrat att lyssna. Eller lyssna kanhända att hon gjort, men tagit till sig hade hon då inte gjort.
För egen del krävdes det ett förbud, att jag inte längre var berättigad att gå till gymmet (något jag skrivit kort om här), och i ärlighetens namn tror jag att det är den enda utvägen för personen som jag nu uppmärksammat. Jag påstår inte att en avstängning är lösningen på problemet, för det är det inte, men jag påstår att det skulle kunna rädda hennes liv. Det finns medel och metoder att ta till utanför gymlokalen, jag vet, jag tillämpade dem, men hade jag inte tvingats av den där spinningscykeln i tid hade jag förmodligen inte suttit här i dag. Mitt hjärta slog lika många slag i minuten som intensivpasset var långt, det vill säga 45. Inte konstigt att folk förfärades. Som sagt: de var medmänskliga.
Sa någon till mig då, ansåg jag att denne var emot mig, medan jag nu har förstått att denne faktiskt var för mig. Jag uppskattade inte då att mina lärare bad mig att ta en dag off eller att mina klasskamrater såg till att det låg åtminstone en potatis på min i övrigt ganska så tomma tallrik, men nu gör jag det. Ville jag springa en mil innan och en mil efter mitt helkroppspass skulle jag få göra det, tyckte jag. Nu tycker jag att en mil räknas som ett av veckans hela pass. Då kunde jag inte föreställa mig någonting värre än att en vän skulle bjuda mig på lunch eftersom jag visste att det inte innebar endast gurka i tärningar och inte ville jag veta av ett restaurangbesök tillsammans med mamma eller pappa, nu däremot. Sådana insikter vill jag att den här tjejen också ska få känna vid. Livet kan få innehålla träning och mat, men livet ska inte vara träning och mat.