ellinorchristinahermine.blogg.se

Ångesten, hörni. Ibland vet jag inte varifrån den kommer. Rätt som det är bara känner jag den. För mig har den kommit att bli en naturlig reaktion på att; ja, på vadå egentligen? Att jag varit vaken? Den liksom ger utslag precis som när kroppen signalerar att den är i behov av mat, det vill säga är hungrig, eller att blåsan behöver tömmas, alltså känner sig kissnödig. Oftast finns det en bakomliggande orsak till varför jag upplever - ursäkta nu mitt ordval, men det finns faktiskt inte många andra synonymer som lämpar sig i sammanhanget - skiten, därmed inte sagt att jag kan sätta fingret på vad den anledningen är alla gånger. För som jag sa, så vips bara känner jag den. Som tio kilo sten som lägger sig vid hjärtat som om mitt bröst vore en gata att bygga trottoar på känner jag den.

Till skilland från panikångest, som för min del har en tendens att poppa upp som en kanin ur en trollkarlshatt, är ångesten snarare att likna vid en magikers näsdukstrick; den är långdragen och hur mycket man än försöker att förstå, så gör man det inte.

Förut handlade min ångest om mat, vilket den i många fall gör även i dag, men inte endast och i en betydligt mer skonsam version. Vet inte om jag ska se glaset som halvfullt och glädjas åt att det värsta verkar vara över, eller om jag ska betrakta samma glas som halvtomt och gråta en skvätt på grund av att jag hittat mig fler företeelser att ha ångest över. Så sent som i dag började det vid en mattanke, sedan banade det iväg och slutade någonstans bland hopplöshet och förtvivlan gällande både hushåll och karriär och så där håller det på.

När regnets nästan streckliknande stänk slogs mot asfalten likt vattnet gör mot stenarna i en bäck kunde jag inte låta bli att önska att jag kunde fika. Kunde inte dra mig till minnes om hur det känns att be om ett kanelknyte med pärlsocker uppepå för att sedan tacka nej till både kvitto och kroppsklander. Har aldrig varit mycket för sötsaker, men innan hela karusellen snurrade igång brydde jag mig inte och det är skillnaden, för nu bryr jag mig bara. Dessutom är jag trött på att på frågan om "det var bra så" efter att ha begärt en kopp kaffe, svart, svara ja eftersom det är helt åt helvete. Som ett brev på posten kom oron inför framtida fikor som kanske inte kommer att bli av, vänner jag således inte kommer att träffa eller ens ha, planer för kvällen som jag inte kommer att göra upp, romanser jag därför kommer att missa, en egen familj jag inte får chansen att bilda OCH SÅ VIDARE. Allt detta på grund av att jag en gång i tiden fick för mig att "Jo, men kolhydrater är nog farligt!".

Suck.