En sådan dag.

Min tanke var att kavla av mig strumpbyxorna, hasa ned vippkjolen och trä tröjan ut och in över huvudet för att sedan ställa mig i duschen. Väl där hade jag planerat att gråta i kapp med munstyckets strålar. Tror att jag hade grejat att få ur mig lika många liter vatten som det utan vidare ansträngning faktiskt. Så blev det dock inte, för jag klarade inte av att se, inte ens tanken på att se, min kropp utan några kläder.

Varje gång jag ser mig själv genom en kameralins eller i speglar försöker jag att vara tillmötesgående, som jag skulle vara i vilken annan diskutabel situation som helst, men jag blir bara förtvivlad. Det känns som om någonting liknande det som hände World Trade Center 2001 inträffar i mitt bröst och det enda jag vill där och då är att komma ut, helst ur det som är min kropp.

Ut ur min kropp vill även tårarna komma och till skillnad från mig, som tyvärr inte har någon möjlighet till att göra så, gör de det. De gör det bums efter att jag vaknat om morgonen, ibland när jag äter min frukost, minuterna då jag står utan morgonrock och med magen bar, innan och under och efter lunch, en bit in på eftermiddagen, om det serveras ris och när jag ska gå och lägga mig. Vore jag gråten skulle jag fly undan och aldrig mer återvända.

Jag kan förlika mig med att jag med största sannolikhet aldrig kommer att älska alla mina centimetrar förbehållslöst, men måste alternativet vara att känna lust att förgöra dem? ”Nej. Det finns ett mittemellan och det är dit du ska nå.” säger ni, men vet ni vad? Att jag vänder dövörat till, för i dag är en sådan dag då jag inte tror ett skvatt på att jag någonsin kommer att bli frisk och få må helt bra igen.

#1 - - :):

Egentligen, om man tänker efter, vad är ens ett friskt tillstånd? Om ett friskt tillstånd är att aldrig tänka eller tycka illa om sig själv så är ingen människa på denna planet, garanterat, vid ett så kallat "friskt tillstånd".
Är det att älska sig själv så mycket att man tycker sig vara perfekt, eller snudd på?

FAN TA DIG JÄVLA FRISKA TILLSTÅND, känner jag väl mest. Vårt samhälle är så sjukt. Jag menar, jag som inte lider av en ätstörning (men säkert av andra saker), lever med daglig ångest. På utsidan kanske hela min kropp ler och är glad, men inombords? Herregud, där är jag svartare än kol. Allvarligt.

Jag tror aldrig att vi kommer att må helt bra, och jag tror heller inte att det är bra för oss. Lite ångest hit och dit behöver vi nog för att känna att vi lever och fungerar som människor, och inte robotar. Men för mycket ångest ska man inte ha. En balans är bra, och de är väl det som vi vill ha men tydligen är den väldigt svår att finna.
FAN, hur jävla svårt ska det vara? Och hur mycket känslor kan rymmas i en kropp snuddar på 175 centimeters- snåret?

(Om du skulle ta illa upp av denna kommentar så var det inte min avsikt.)

Svar: Jag tror att det ligger mycket i det du säger, att "frisk" är en definitionsfråga. Jag tror också att ångest med största sannolikhet är ett tillstånd som man måste lära sig att leva med, men kanske inte nödvändigtvis, och förhoppningsvis inte, i den grad som jag i det här inlägget beskrev. Att förnimma en negativ tanke och vifta bort den är en HELT annan femma än att förstöras av densamma. Är du med? (Jag tog absolut inte illa upp. Tycker bara att det är roligt när andra vågar flika in!)
Ellinor Åkeson