ellinorchristinahermine.blogg.se

Innan jag placerade min vita, och egentligen alldeles för dyra, kashmirmössa med läderskärm och hela den tjottaballongen på huvudknoppen avskydde jag frågan som alla, oberoende av varandra, verkade vilja ha på sina läppar. ”Så, vad ska du göra sen då?”. Jag avskydde den likt pesten, men jag kunde ju inte gärna stå tyst och således framstå som ett spån, så jag var alltid vänlig och svarade. Eftersom jag visste att jag inte ansökt om behörighet till varken utbildning eller yrke löd mitt svar snudd på alltid ”Jag vet inte” varpå vederbörande, vem det än var, snabbt replikerade med ”’Vet inte’? Vad VILL du göra då?”. Allt jag visste att jag ville göra var att slippa vakna och känna avsky över min kropp, men det sa jag förstås inte, för sådant talar man inte högt om i det här landet. Den enda som talar högt om det är rösten i ens eget huvud och jähähävlar, vad högt den talar.

Jag minns att jag tänkte att frågorna skulle sluta att hagla för att i stället dugga, eller i bästa fall övergå till uppehåll, men inte då! Nej, begäran om att få svar kvarstod, fast i presens: ”Så, vad gör du nu då?”. Om jag tyckte illa om nyfikenheten beträffande min sysselsättning innan studenten var det ingenting i jämförelse med vad jag skulle komma att tycka om densamma efter studenten.

Då jag upplevde, om möjligt, ännu mer mindervärdeskomplex av att inte kunna benämna mig själv med titel kände jag mig tvungen att berätta om min vånda inför detta för min terapeut, och då sa hon till mig så här: "Att försöka bli frisk är ett heltidsjobb, så du kan svara att du har ett sådant om någon skulle fråga vad du arbetar med.". Jag ville kasta mig om hennes hals och sedan aldrig släppa taget när de orden kom ur hennes mun, men eftersom jag vet om att man ska försöka att avstå från att inleda en relation av privat karaktär med sin psykolog sansade jag mig. Det var bara det att allt med den meningen var så riktigt. Ja, det är ett dygnet runt-jobb och ja, det är det jag sysslar och sliter med. En vacker dag kanske jag till och med kommer att vara chef.

Att inte ha någon inkomst är också något som skapar ågren, men det hör till en annan historia. Fram till dess att jag tar itu med det problemet, av alla jag dras med, försöker jag tänka att jag hellre är rik på liv än rik i livet.