Först nu, när det passerat förbi så när som på tre hela dygn, har majoriteten av alla intryck och många känslor samlats, lagt sig tillrätta och sjunkit in. Egentligen borde jag inte ge mig på att orda om denna dag, då den var, som man säger, ”beyond words”, men eftersom jag är vuxen gör jag som jag vill och jag vill. Om jag hade förmåga att rå över allt det som sker skulle varje dag som jag har framför mig i livet se ut som den 14:e februari gjorde i år. Den hade allt. Blombuketter, champagne, framgång, närhet och skriftliga bud av bästa slag. Under övergången från lördag till söndag drömde jag till och med jordelivets bästa dröm, vilken jag önskade hade fortsatt fast som verklighet när jag väl vaknat. Som jag sa: den, min födelsedag, hade allt.
Det började redan på nattkröken. Jag var inte i form på fredagskvällen, så jag kröp till kojs tidig. Min sömn blev dock inte långvarig, då mina föräldrar kom sjungandes/skränandes (gränsen var hårfin) vid tolvslaget. Pappa bar på en kristallvas med lika många rosor som jag fyllde år och i handen höll mamma ett kort. Gratulationer gavs i utbyte mot tandleenden, sedan somnade jag om.
På födelsedagsmorgonen var himlen till en början mulen, men lagom till dess att frukosten skulle förtäras sprack den upp och som genom ett valv tittade solen fram. Den sken så starkt att jag för en kort sekund övervägde att slopa mitt D-vitamintillskott.
Under dagen ringde det på dörren i omgångar. En gång var det en barndomsvän som räckte över en knippe röda rosor och ett paket cashewnötter med tillhörande kort, på vilket det stod ”För att du sagt att det håller dig vid liv, och jag vill ju ha kvar dig i minst 20 år till ♡” eftersom jag en gång skrivit under en bild på sådana att de håller mig vid liv – bokstavligt talat. Min hals snörpte ihop sig. En annan gång var det ett blomsterbud som levererade ett fång med tulpaner och ranunkler skickade från den bästa jag inte har. Då knöt det sig magen.
Innan mitt rum förvandlades till mer eller mindre ett växthus satte jag min fot, och gjorde mitt första köp, på Systembolaget, som sig bör när en fyller 20. Drycken med artikelnummer 78360 fick följa med mig hem, mest för att de två viktigaste kvinnorna i mitt liv, näst efter min mamma och min terapeut, står bakom det. På så vis kändes det lite som om de, som i det här fallet är Hannah och Amanda, var med och firade mig lite granna.
Bland dyrt armbandsur och cocktail-glas från Iittalas Essence-serie var den bästa av alla presenter ändå Färjestads triumf. Jag ska vara ärlig och säga att jag, och sannolikt fler med mig, inte trodde att det skulle gå vägen, att det hela skulle barka hän, när Stockholmslaget tog ledningen 44 sekunder in i matchen, men tji fick vi! Efter många om och men, och viktigast av allt: efter ordinarie matchtid, skrevs siffrorna till 2-3 i grönvit favör. Klädda i nämnda färger skred de ut på isen igen och jag var så upprymd att jag kände mig berusad.
Sex tunnelbanestationer bort stegade jag, mamma och pappa in på Riche för att där skåla för att det var 20 år sedan jag föddes och de två blev ett föräldrapar. Efter ett glas med mjuka bubblor var klockan åtta och vårt bokade bord på Strandvägen 1 stod dukat. Min rätt var garnerad med grillad citron och jag drack det godaste vitvinet i mannaminne.
Efter avslutad senmiddag kramade jag om mina föräldrar det hårdaste jag kunde och åkte jag till andra sidan stan för att avsluta kvällen tillsammans med långresta vänner. Ännu senare, i taxin på väg hem därifrån, kände jag mig så tacksam att hälften hade varit nog. Eller nej förresten, jag tar tillbaka det, för nog tacksam kommer jag aldrig att bli.
Tack livet, för att jag får vara i dig trots att vi inte alltid kommer så bra överens.
som vanligt: gåshud