5 juni.
Låt oss backa bandet några dagar - och år. Vi börjar med dagar. Den femte juni, alltså i måndags, när jag vaknade visste jag inte vad som väntade. Eller kanske gjorde jag det, någonstans i mitt undermedvetna, för jag orkade dubbelt så mycket träning som planerat och fick dessutom höra att jag hade spänts som Ingmar Stenmark.
När jag kom hem från där jag svettats bestämde jag mig för att äta min lunch i sängen. Balanserade den på mitt ena knä och datorn på det andra, sedan skrev jag in de inloggningsuppgifter som krävs för att jag ska kunna komma åt min mail. Överst fanns någonting oläst från Medieinstitutet och vid ämnesraden avslöjades med vilket besked det där någonting kom. Jag tappade gaffeln rätt ned och kastade mig över telefonen för att arrangera något slags massutskick till mina vänner via sms. Orden jag fick tillbaka gjorde så att jag började grina. "Jag vet ju att du blir bäst på allt du tar dig för."
Jag tassade upp till pappa som jobbat natt och således legat och snusat in på eftermiddagen. "Är du vaken?" frågade jag försiktigt och det var han, svarade han. Mitt "jag har blivit antagen till utbildningen" besvarades med samma replik som Perra använde sig av efter guldet 09: "SÅ JA! GÔTTÄ, SVERIGE!". Sedan glittrade hans ögon och han tillägnade en Facebook-status till mig, som jag skulle kunna läsa tusen gånger.
Det sprack upp, som för mig, och jag fick sällskap vid Norr Mälarstrand av både solen och en favoritperson. Senare på kvällen mötte jag upp någon så fin som fått rysningar över hela sig för att jag kommit in. Vi drack ett var sitt glass champagne på Grands terass och promenerade sedan längs kajen och vidare in på Kungsträdgårdens event för sorl och hummer med smör.
Sedan kunde jag inte sova, men det gjorde ingenting.
Går vi tillbaka år i stället, tre närmare bestämt, landar vi i att jag precis tagit studenten. Mådde så bra som jag kunde då på själva dagen D, men sedan gick alltsammans käpprätt åt ja, ni vet. Jag hade inga drömmar, inget underhudsfett. Så nära döden som jag var den närmsta tiden efteråt har jag aldrig varit och kommer förhoppningsvis inte att vara förrän det är dags på riktigt.
Vad det hinner hända och vända, va! Trodde aldrig att jag skulle vara den eller där jag är i dag. Men se. Tänk att livet ordnade sig. För mig också.