"Du är inte allt, men får jag sitta i ditt knä?"
Jag har, så länge jag (och alla andra, eftersom jag ideligen blir påmind om mitt vresiga temperament och smittskratt) kan minnas varit en sådan där människa vars känslor sitter utanpå. Det är ingenting jag någonsin har upplevt som obehagligt. Snarare tvärtom! För mig har det, vilken känsla det än har varit fråga om, varit som en ventil för det sammelsurium som pågått inombords. Måhända jag inte alltid varit kapabel att sätta ord på virrvarret av funderingar och förnimmelser, men jag har åtminstone så gott jag kunnat försökt att prata om det. Det kan jag inte längre, i alla fall inte när det kommer till det som försiggår inuti mig just precis nu. Känner inte igen mig själv. I vanliga fall brukar jag andas metodiskt när jag är ångestfylld, fråga när jag är fundersam, gråta när jag är ledsen, skratta när jag är glad, skrika när jag är arg och så vidare och så vidare, men nu... Jag är allt på en gång samtidigt som jag är ingenting. Hur kan man bli som jag nu blivit på grund av, eller tack vare, jag vet inte, en enda människa? Är det så när man är kär? Jag har glömt bort. Är så rädd för att känna så här. Tänk om det upphör? Eller om det fortsätter, men bara för mig? Fy fan, vad läskigt. Kan han inte bara förlora förståndet och blir kär i mig?
Har läst det här inlägget flera gånger och när jag kommer till de två sista meningarna kan jag bara sammanfatta min reaktion såhär: 👌🏼😭