Jaha. Det var bara ångest.
Upphör min sömn okristligt tidigt och känner mig tungandad. Det är inte anledningen till att jag skiljer den undre och övre fransraden åt, så jag vaknar inte rädd. Som sagt: tungandad. Tänk er att någon placerar sin handlov en bit ovanför bröstbenet och på den sin andra hand för att sedan trycka till allt vad denne har. Som en bröstkompression fast lite högre upp och inte med välmenande ändamål. Ungefär så. Får för mig att det kan ha att göra med att jag borde ha gått till sängs tidigare än jag gjorde kvällen innan och ägnar inte någon vidare tanke åt tillståndet.
Går till jobbet. Känslan av att det är någonting som retar i hjärttrakten hänger sig kvar. ”Stress kan ju utmatta.” tänker jag och springer ytterligare några vändor fram och tillbaka för att få mitt arbete utfört.
Sitter på bussen. Blickar ut genom fönstret, men ser ingenting. Inte för att utanför är mörkt eller för att chauffören tänjer på hastighetsbegränsningen, utan för att det svartnar. Jag kan riktigt känna hur allt, föremål och dess konturer, målas med svart och hur jag blir likadan inuti.
Kommer hem. Allt jag vill är att kura ihop mig i min säng, vira in mig i ett täcke som om det vore ett skyddsrum om krig skulle utbryta (vilket det på sätt och vis gjort hos mig) och gråta tills någon säger att ”nu kan du inte gråta mer”.
Ångest. Det var det jag vaknade med.
Jag lyssnade nyss på avsnittet i Ångestpodden där du är med. Vill bara säga - Tusen TACK! Tipset du gav i slutet till den som är drabbad "Fuska inte" etsade sig fast i mitt huvud mer än något annat tidigare gjort. Tackvare de orden äter jag i detta nu mitt mellis som jag med största sannolikhet annars hade skippat.
Du är grym tjejen. Verkligen en riktig inspiration och förebild! Din historia berörde mig djupt. Kände igen mig i så mycket av vad du berättade om.
Kriga på Ellinor - Jag tror skarpt på dig. Du kommer fixa detta!! <3 Kram