ellinorchristinahermine.blogg.se

För ett tag sedan hände en så läskig sak att jag vet inte vad. Jag sa, i något sammanhang, "när jag var sjuk". Jag pratade om det i imperfekt. Är väl medveten om att jag inte mår helt hundra i huvudet än, men till skillnad från förr tycker jag att jag är värd att få göra det så småningom. Man skulle kunna sammanfatta det som så att; ja, jag har anorexia, MEN anorexia har inte mig. 

 

Med lite distans till träningsmanin och matfobin har det satts igång en tankekarusell inuti mig, en tankekarusell som till mestadels består av tacksamhet till mina nära och kära och alla som någonsin brytt sig. När jag var mitt i alltihop, det värstavärsta, reflekterade jag inte så noga över saken, men det har jag gjort under efterdyningarna, vill jag lova. Och kanske att det vore dumt av mig att försöka ge mig på ett sätt att tacka alla så här i skrift, då min vokabulär inte har rum för orden jag kräver, men jag tänkte ändå anta den utmaningen. Så, här kommer nu ett tack, som jag önskar att jag kunde förvandla till annat än ett ynka ord, till:

 

Mamma, som ibland varit frånvarande från sin arbetsplats (och till hennes chef och arbetskollegor som gjort det möjligt för henne att vara så) för att sitta och vänta på mig på en mottagning någonstans. 

 

Pappa, som kramat ihjäl och djupandats iväg mina panikångestattacker i bilen, köket och matvarubutiken.

 

Min storasyster med familj i Karlstad, som skickat meddelanden när jag inte trott att jag behövt det fastän jag visst behövt det. 

 

Magda, som klarat av sitt tonårsliv trots att jag varit omkring.

 

Magdas alla vänner, som gjort så att hon orkat stå ut med mig och det här.

 

Hela tjocka släkten, som alltid och oavsett involverat mig i samtalen kring middagsbordet trots att jag verkar ha varit någon annanstans. 

 

Värdpappan Josh, som skrivit egenpåhittade citat mycket klokare än de som redan myntats och således gett mig andra och klart bättre synvinklar på saker och ting.

 

Alla vänner, som gått för att prata med någon för att vidare kunna prata med mig, som lånat och köpt böcker för att försöka förstå mitt tänk, som druckit näringsdrycker utan att jag ens bett om det och de som "bara" funnits där för mig.

 

Och deras föräldrar, som klappat om dem och alltid skickat med dem en hälsning till mig. 

 

Katarina, som för andra är känd som terapeut, men som för mig är känd som en superhjältinna.

 

Färjestad, som varit som en tröstande röst inuti mig. 

 

Er på läktaren, som knackat mig på axeln för att säga mig några väl valda.

 

Ni, som tagit er tiden att skriva till mig på diverse sociala medier. Min inkorn skulle lika gärna kunna betecknas med ett "♡" eftersom där finns så fina rader.