ellinorchristinahermine.blogg.se

Det är torsdag, det är den 19:e februari och det är prick ett halvår sedan min lillasyster, tillika andra och bättre halva, for till de förenta staterna för tio månaders äventyr. Hon bara drog. Jag menar inte att hon hux flux bestämde sig och sedan lämnade landet lagom utan förvarning, men hon gjorde det inte till någon stor grej. ”Jag ska studera på annan ort.” Lite så, fast med andra ord. Hon skulle exempelvis aldrig använda ordet ”studera” i stället för ”plugga” och ur hennes mun skulle ”fucking USA!” komma snarare än ”annan ort”, men principen är densamma. Hennes lättsamma syn på utbytesåret bäddade för dito hos mig, fastän jag från början var att jämföra med, till och med misstas för att vara, ett vandrande orosmoln. Det ska erkännas att jag grät från Arlanda och hem den där augustidagen då hon åkte för att bli temporärar amerikan och att jag har vänt mig ut och in av saknad emellanåt, MEN faktum är att det inte varit så farligt som jag fruktade. Jag hade liksom bildat mig en uppfattning av att det skulle komma att bli outhärdligt. Kanske att det är så som diverse konton på Tumblr säger ändå; att ”distance means nothing when someone means everything”.

 

Att själen inte börjat blöda, som jag fick för mig att den skulle komma att göra utan min syster, har mycket, nästan uteslutande, att göra med min medvetenhet om att hon har det bra. Hon bor ett stenkast från sandstränder, hos en sådan familj man inte trodde fanns i annat än utopin. De, vilka är fyra till antalet, tar så väl hand om henne att jag blir rörd till tårar när jag tänker på det. Jag längtar så, så mycket efter att få träffa dem, för att inte tala om hur mycket jag längtar efter att få träffa Magda. Jag längtar så mycket att jag trampar och trippar på tå om jag är ståendes och fantiserar. Jag tänker allt mer ofta på den stund då vi kommer att återförenas. I tanken har jag till och med kommit så långt att om jag blundar blir mina ögonlock till biodukar och jag kan se hela ögonblicket framför mig som om det vore inspelat till en film.

 

Som nämnt är den familj som hon nu tillhör drömlik, det utan att göra sig till. De bara är sådana. Jag har inte träffat dem, än, men känner ändå att jag står dem nära. Om jag känner så, vad gör då inte Magda? Om jag, som jag gör ibland, grottar ned mig och tänker på hur mycket de kommer att sakna varandra när den här tiden är förbi blir jag illa till mods. Självklart vill jag ha hem henne, ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är pirrigt att mottaga ett inkommande samtal när det är tidig morgon här och sen kväll där, att jag är utan henne och hon utan mig, men att ett världshav är ingenting och så vidare. Det är som om vi är närmare än någonsin fastän vi aldrig varit så långt ifrån varandra.

 

Att det rasslat förbi så många månader som sex stycken borde rimligtvis och enligt mina beräkningar betyda att det nu kvarstår fyra innan dess att hon är åter på svensk mark. Som tur är kommer vi att slänga oss i varandras famnar tidigare än så. Åh. Åhåhåhå.