Kroppen, det är du och jag nu.
Det finns mycket att fascineras över. Hur ett nyförlöst barn kan det här med att ta ett andetag, varför det blivit någon form av trend att dricka ur en glasburk och med sugrör, att Zlatan Ibrahimovic har möjlighet att tacka nej till en veckolön på drygt en och en halv miljon. Mycket, som sagt. Av allt man kan tänkas begrunda lite mer noggrant är nog kroppen, min egen i synnerhet, vad jag intresseras mest av och jag ska berätta varför.
För att inte tråka ut en text jag förväntar mig ska bli viktig tror jag att jag gör rätt i att hoppa över det där som anses vara normalt; att jag föddes med rätt antal fingrar och tår (som i sig är fan så fascinerande!) och det köret. I stället tänkte jag gå direkt på hur det som då var jag sa ifrån, sånär la av helt och hållet för att sedan skynda långsamt med att återhämta sig.
När någonting i kroppen inte står riktigt rätt till, som det inte gör när man låter den lida av hunger och utstå svält, sänder den ut varningssignaler för att alarmera om detta. Som en hallåa som påannonserar söndagsfilmen. "Om bara en liten stund fortsätter kvällens spännande rulle, baserad på 2004 års bästsäljande kriminalroman, men först: nyheter, sport och väder." fast lite mer "Att det tillkommit lanugohår i nacken och över ryggen är för att du inte ska frysa ihjäl, bokstavligt talat, nu när din blodcirkulation inte längre fullgör sin funktion. Om den här hyddan hud inte förses med tillräckligt mycket mat, eller någon mat över huvud taget, kommer den att försvagas och så småningom att försvinna."
De tre tydligaste, av många, klockorna som ringde för egen del var följande:
-
Min menstruation uteblev. Till en början var allt frid och fröjd eftersom jag bara var tacksam över att slippa trycka absorberande bomull upp och in mellan benen en vecka varje månad. När jag förstod att det var mitt inres sätt att berätta för mig att jag inte längre var kapabel att bära, föda eller ta hand om ett barn kändes det inte fullt lika roligt längre. Min kropp liksom straffade mig för att jag straffade den. "Om det är så här du ska hålla på, ska jag vara lika jävlig, jag. Det som enligt många sägs vara meningen med livet ska du inte få uppleva. Hah!" Inte för att jag gick i längtans tider, men ändå.
- Jag tappade rösten. Inte så att jag inte kunde göra mig hörd, jag kunde fortfarande föra ett samtal, men skulle jag försöka förstärka den slutade det alltid vid "försöka". Ville jag någon på ovanvåningen något fick jag gå dit upp, inte ropa. Tänkte jag jubla efter ett mål som Milan Gulaš gjort gapade jag, för ut kom inget ljud. Undermedvetet, och inprogrammerat sedan säkert tusentals år bakåt i tiden, visste mitt väsen att det var viktigare att ägna energin åt att blinka och andas än åt att låta och prioriterade bort just det.
- Hudfärgen blev en annan, åtminstone på händerna och om fötterna. De skiftade ständigt blålila, som en sådan där färgprov man får med sig från butiken man kollat efter väggfärg i. Hjärtat tyckte inte att det var läge att pumpa blodet ända ut, utan gav företräde åt mer väsentliga delar, så som alla övriga organ.
Men så påbörjade jag min resa. Har fått tillbaka min mens och således min chans. Jag kan numera skrika och det av alla möjliga känslor. Mitt hår växer ingen annanstans än på huvudet, där det verkar som om allt jag tappade och mer än så åter är kommet. Är inte DET fascinerande, så säg? Kroppen va, vilken grej.
Därför vill jag tacka kroppen, och med flit upprepar jag mig: min egen i synnerhet, för att den alltid ställt upp för mig och ställt mig upp. Vad fin den är. Det är inte alltid jag tycker det, inte när jag står framför spegeln, men när jag pratar om den som jag gör nu... Ja, då grinar jag till och med. För om den var någon annans skulle jag inte tycka illa om den, så varför göra det när den är min? Nej, det är slut på det. Kroppen, det är du och jag nu.