ellinorchristinahermine.blogg.se

I går, någonstans mellan lunch och den där koppen kaffe man gått och längtat efter sedan den sista slurken ur termosen på morgonen slank ned, fördes en hätsk diskussion mellan mig och min käre far. Eller, just där och då kändes han inte så kär, men när allt kommer omkring vet jag ju att det är så det är. Påskhelg innebär långledighet, som i sin tur innebär att man är nära sin familj prick och precis hela tiden. Det är då inte ovanligt att de röda dagarna renderar i att hudtonen i ansiktet blir densamma. Inte för att man inte trivs i varandras närvaro och sällskap, men för att det blir så väldigt intensivt.

 

I vilket fall som helst, så övergick vår dialog till att bli en monolog, i vilken jag försökte att sätta ord på det Färjestad betyder för mig och vad jag känner för dem och hoppsan sa, så började min pappa att gråta. Jag är tämligen övertygad om att det som fick honom till tårar inte var vad jag sa, utan det jag påminde honom om; icke desto mindre tänker jag låta mina ord passera obemärkt förbi. På ett ungefär så här lät det på sängkanten:

 

”Om Färjestad mister sin chans för vidare spel kommer jag inte att gå i tusen bitar. Jag kommer att gå itu, för Färjestad är halva jag. Det har inte att göra med att ett eventuellt uttåg ur årets slutspel skulle vara det värsta som hänt världen, i synnerhet inte när man sätter det i perspektiv till allt annat elände som drabbar den. Jag vet om att det är sport och att sport fungerar så, det är bara det att det inte bara är en sport.

 

När allt annat varit falskt och fel och jag bara varit några få andetag från döden är det dem jag förlitat mig på. Utan att de egentligen vetat om det och/eller kunnat göra någonting åt det, har jag lagt mitt liv i deras händer. De dagar jag inte åt, sa ett ord eller ens tittade åt ert håll var jag alltid med och valde jag alltid hockeyn.

 

För på vårkanten de senaste, åtminstone tre, åren har jag varit nära på att åka ut, jag också. I år känner jag inte så. ’Tänk vad mycket annat livet har att erbjuda! För att inte tala om vilka summor med pengar du kommer att spara på att inte åka land och rike runt.’ vet jag att jag kommer att få höra, fast då vill jag kontra med en sak; att jag vill leva mitt liv med Färjestad och det finns ingenting jag hellre skulle spendera min rikedom på.”

 

Så, pappa grät och jag grät och nu gråter jag igen. Dels för att jag tänker tillbaka på tiden som var och som var hemsk och dels för att det som kunde ha blivit något så vackert aldrig blev annat än vulgärt, men mest för att jag, för första gången sedan jag var ett litet barn, inte fick äran att tacka adjö till spelare och supportrar på plats. Ja, tänk för att det är en ära att få göra så, oavsett hur, när och var det tar slut. 

 

Bäst att jag gör det här.

 

Tack till Tyrstugan för att du samlat ihop en sådan salig blandning människor till att bli ett och till Löfbergs Arena för att du gjort så att vi som bor utspridda i landet har samma plats att kalla ”hem”. Tack till alla som hjälpts åt att skissa och färglägga och till tidningarna som gett mig en hel hög med bakgrundsbilder. Tack till ledet längs Klarälven som lett till konstverk och till stämmorna som sjungit livets melodi på läktaren. Tack till alla er som alltid kommit ihåg att packa med Olle-banderollen och till alla som valt att maka på sig för att ge plats åt andra när och där det varit trångt. Tack till chaufförerna som gjort det möjligt för oss att åka genom och till städer och till Bosse Sonnö förrrrr att… Ja. Tack till var och en av er spelare som, utan att det på något sätt är er skyldighet, frågat mig hur jag mår i dag och till Färjestad Bollklubb för att du givit mig allt det här. Du är, och jag tror att du förblir, det viktigaste i mitt liv. Tack till och för säsongen 2015/2016.