"He is not dead. I cannot say, and I will not say. That he is dead. He is just away."
Jag har lidit mig igenom ångest av alla grader, men aldrig har jag varit med om den psykiska domning som drabbade mig för en vecka sedan. Det var ett tillstånd av annan, tidigare icke upplevd, kaliber. Hysteriskt och genomträngande skrik följdes av känslomässig förlamning i en förvrängd tidsupplevelse, där illamående och okontrollerad andning spelade de kroppsliga huvudrollerna. För första gången på vad som kändes som evigheter var jag förkrossad över någonting som inte var kopplat till min ätstörning. Det kändes ovant och det kändes olidligt. Så pass att det mesta från den här tiden fortfarande upplevs vara som ett töcken. Ska jag vara ärlig minns jag bara glimtar, där en sådan var tanken ”jag slår vad om att vilken mardröm som helst är bättre än det som är min verklighet just nu”.
Jag har varit med om att mormor, farmor och farfar och äldre släktingar givit upp andan, men de har dels varit gamla och dels varit sjuka. Därmed inte sagt att bortgångarna inte har berört, men de har behövts. Det är naturens gång. Vad som inte är det är att en ung, godhjärtad och kompetent nära vän avlider och att denne dessutom gör det utan någon som helst förvarning.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något sådant här skulle komma att hända mig, även om jag var medveten om att sannolikheten och procenten inte var lika med noll i och med att livet är långt. Jag säger inte att jag begär att mina nära och kära ska finnas till för mig alltid, men jag räknar med att det ska finnas till – i livet. Det var ett uppvaknande för mig att inse att mistandet av en av sitt livs bästa och närmsta vänner inte bara är något man läser i en skönlitterär bok, utan också kan vara ens egen sanning.
Jag kan dock inte för allt i världen förstå att jorden fortsätter att snurra sitt varv ändå. Nog för att solen, som synts på himlen en vecka i sträck, plötsligt drog sig tillbaka för att i stället låta regnet falla, likt tårar från molnen, i dagarna tre efter att beskedet framkommit, men jag menar i övrigt. Hur kan tunnelbanans blåa, gröna och röda linje fortsätta att släppa på och av människor? Hur kan bankomaterna instruera någon till att ta ut 500 kronor? Hur kan middagsmaten stå på bordet när klockan är sju? Hur?
Jag vet inte hur man gör när en vän dör, men jag vet att döden gör slut på ett liv och inte på en relation. Så, min vän, vi ses i Nangijala.
Jag har inlett varje stycke med det personliga pronomenet ”jag” medvetet, som i någon slags motreaktion till hur han skulle ha agerat. Han prioriterade nämligen alltid alla andra, däribland mig. Väldigt ofta mig. Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag inte hade varit där och den jag är i dag om det inte vore för honom. Låten ”Grenade” förknippar jag med honom, mycket för att han var den som introducerade den för mig, men mer för att den beskriver honom som person. Han gjorde allt. Han till och med dog. Fan.
Jag kommer aldrig att glömma. Vi satt runt middagsbordet; mamma mittemot mig och pappa bredvid mig. Placerad i laddningsstationen var pappas mobiltelefon, vilken nåddes av en avisering från en av MINA vänner. Av nyfikenhet snarare än vänlighet gjorde jag mig tillräckligt lång för att nå enheten, fäste min blick på skärmen och högläste det som förhandsvisningen tillät mig att bli varse, sedan gav jag den vidare till pappa. Tankarna for och flängde som om mitt huvud var en hoppborg och de var barnen i den. Pappa gjorde som meddelandet uppmanade till, det vill säga förde luren mot sitt öra. Jag frös till is i hopp om att mamma, som höll på att pilla med ett lock till en glasburk, skulle göra detsamma, då jag ville höra vad som sas på linjen. Och jag hörde. Till och med när mitt tinnitusframkallande skrik ekade hörde jag. Död. Död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död.